Om Gunnar Aspelin (1:3)


Det finns bland dagens idé- och lärdomshistoriker en myt om Gunnar Aspelin som jag känner det som en plikt att avliva. Jag är den ende nu verksamme idéhistoriker som haft Aspelin som lärare. Jag hade det under mycket formbara år, när hela den intellektuella stilen läggs fast. Jag började läsa filosofi på ettbetygsnivån (grundkurs skulle man säga nu) den 3 september 1958, när jag var 19 år gammal. Aspelin upphörde i praktiken att vara min lärare i och med den svåra hjärtinfarkt han fick vid jultiden 1963, ett halvår innan han gick i pension. Så snart han tillfrisknat tog jag åter kontakt med honom och behöll den till hans död 1977.

Hela denna period ligger nu ganska långt tillbaka i tiden. Minnet är bedrägligt, och för att inte lockas bort av senare omedvetna tilldiktningar har jag så långt möjligt låtit mina minnesbilder styras och tuktas av bevarade skrifter, brev och anteckningar.

I ett första avsnitt behandlar jag Aspelin som lärare. Därefter går jag in på hans stora författarskap. I en tredje, kortfattad del tar jag upp frågan om idé- och lärdomshistoriens förhållandevis konfliktfria expansion och orsakerna därtill. I avslutningen blir synvinkeln åter mer personlig och, kanske, subjektiv.

Aspelin som lärare
Aspelin är bland dagens idéhistoriker på sin höjd känd genom sina böcker, inte genom sin lärargärning. Hans forskningsområde har man någorlunda klart för sig, däremot inte hans läroområde. Utan det ena förstår man inte riktigt det andra.

En institution för teoretisk filosofi kring 1960 skulle tes sig mycket exotisk idag. Filosoferna i Lund hade när jag började hos dem ett bibliotek i bottenvåningen i Lundagårdshuset. Efter någon tid flyttade de en trappa upp. På den första platsen hade amanuensen på sin höjd ett litet kyffe att dra sig tillbaka till, och Manfred Moritz, Aspelins kollega inom praktisk filosofi, skymtade då och då. Men Aspelin syntes aldrig på den ringa yta som var institutionen. När han efter flyttningen uppför den berömda trappan i Lundagårdshuset (varom mer så småningom) fick möjlighet till ett eget litet tjänsterum förändrade detta inte hans vanor. Han satt hemma och forskade och skrev i sin stora vita villa vid Finngatan. Där tenterade han också alla sina studenter till ett, två och tre betyg och sedan till den gammeldags licentiatexamen. Tentanden satt i en djup fåtölj, medan Aspelin själv var parkerad på sin mer sittriktiga skrivbordsstol. När tentamen närmade sig sitt slut gick han bort till sitt stora pipställ och började krafsa i någon pipa som han sedan omständligt stoppade och tände på. För varje tentamen man genomgick blev han ett snäpp personligare, och när man gjort upp om att studera till licentiatexamen la han bort titlarna. Det fanns fortfarande ingen antagning, ingen registrering av något slag eller på någon nivå. Jag kommer ihåg hur jag hösten 1962 tillhörde anförarna av motståndet mot den institutionsregistrering av studenter på grundnivån som då skulle genomföras. Jag hävdade att detta var början till en fullständig övervakning och reglering.

Vid den tiden hade jag själv lämnat grundnivån, men på den hade jag vagabonderat mellan en mängd olika institutioner. Från början hade jag tänkt fortsätta till licentiatexamen i litteraturhistoria (som ämnet fortfarande hette) men förhållandet mellan den nye professorn i ämnet och mig kännetecknades av en ömsesidig brist på uppskattning som omöjliggjorde alla studier bortom trebetygsnivån. Med Aspelin förhöll det sig annorlunda, hans stil och personlighet tilltalade mig från första början, och eftersom också filosofin fascinerade mig och Aspelin därtill förklarade sig helt införstådd med att jag skulle fortsätta, fann jag en ny livsväg öppna sig. Visserligen varnade mig Aspelin i samma andetag för ämnets brist på matnytta (ord som jag hör eka ur min egen mun varje gång en student vill gå vidare i idéhistorien). Men vad bekymrade mig brödfödan just då? För övrigt skrev jag litteraturrecensioner i Sydsvenskan och såg där en födkrok för framtiden. Annars kunde jag bli folkhögskollärare och författare. Eller kanske professor, det verkade ju inte heller så märkvärdigt.

Den Aspelin jag först lärde känna var i färd med att fylla sextio år. Det var alltså en man på upploppssträckan mot pensionen. Samma år, 1958, utkom hans stora filosofihistoria Tankens vägar, och jag tillhörde första kullen studenter som läste den.

Det är möjligt att han höll en offentlig föreläsningsserie redan på hösten 58, men jag har inget klart minne av det. Men då eller senare hörde jag honom tala om renässansfilosofin. Det brukade bli böcker av hans föreläsningsserier, men av just den blev det ingen (däremot ett manuskript, som framgår av förordet till Världsbilder och livsideal). På tvåbetygsnivån höll han vad som kallades lägre seminarier; våren 1959 handlade de om Susan K. Langers Philosophy in a New Key, en klassiker i Ernst Cassirers anda. Det var under de seminarierna jag lärde känna Erik Beckman, nu legendarisk författare med eget sällskap uppkallat efter sig men då en ung man som uppträdde som om han lämnat diktandet bakom sig. Han hade legat i Uppsala flera år och läst för både Hedenius och Marc-Wogau. Det gav stoff för många kostliga jämförelser mellan filosofin i de båda universitetsstäderna. Han förhöll sig på samma gång milt och bullersamt ironisk till båda.

Hösten 1959 fortsatte jag till trebetygsnivån, det som numera kallas C- eller fördjupningskurs. Jag minns inte om någon annan började på samma nivå den terminen. Trebetygarna fogades in i högre seminariet där det fanns både de som förberedde sig för licentiatexamen och de som höll på med sin doktorsavhandling för gamla graden. Det var ett litet gäng egensinniga människor. Bäst minns jag Sten Dunér som nu är en uppburen bildkonstnär, Gunnar Fredriksson, den gamle chefredaktören, Bengt Sjöman, en mångkunnig men improduktiv och olycklig man som jag ibland under min egen Sturm und Drang tog långa nattliga, filosofiska promenader med, och mest av allt Lars Fröström, institutionens Sokrates och amanuens som ägande en nästan gränslös tid åt att inviga nykomlingar i filosofins mysterier. Fröström var också olycklig och improduktiv, men till sist, 1983, när han redan var märkt av en dödlig sjukdom, disputerade han på en ytterst tankediger avhandling om Omdöme och proposition. Jag är nästan säker på att den var alltför stor för den begränsade filosofiska miljön i Sverige. Men kanske är det 19-åringens gränslösa beundran för hans mognad och skarpsinne som färgar min förmodan. – Det fanns en enda kvinna som var en regelbunden gäst på seminariet, Vanja Abrahamsson. Hon yttrade sig sällan och presenterade vad jag minns aldrig något avhandlingsavsnitt under mina år i seminariet. Det var en mansvärld hon kommit in i. Och i detta sällskaps mitt befann sig Gunnar Aspelin.

De högre seminarierna hade alltid ett tema – vanligtvis en bok som gicks igenom. Med ojämna mellanrum sprängdes schemat sönder av att någon presenterade en uppsats eller ett avhandlingsavsnitt. Böckerna valdes alltid ut efter diskussion; det var alltså inte Aspelins enväldiga val, även om han hade ganska bestämda åsikter. Deltagarna skulle ta på sig var sin referatuppgift som kostade ganska mycket möda. Aspelin var som alltid mild av sig men visade tydligt sitt missnöje om någon kom slarvigt förberedd. Man måste ha med sig en skriven text med väl utförda tolkningsförslag och kritik. En termin gick vi igenom Hägerströms Filosofen och botanisten som just kommit ut i nytryck sammanfogad med några andra uppsatser, bl. a. om relativitetsteorin. Rundlig tid ägnades åt Herbert Feigls och Mary Brodbecks stora samlingsvolym Readings in the Philosophy of Science. När jag plockar fram den ur min bokhylla ramlar mitt gamla referat, daterat den 3 oktober 1962, av Paul E. Meehls uppsats ”Law and Convention in Psychology” ut. Jag har inget minne av Meehls uppsats längre, men referatet, till större delen maskinskrivet, innehåller en mängd olika definitioner av ”reinforcement”, Thorndikes, Postmans, Skinners och andras, och ett omständligt resonerande kring frågan om ”the law of reinforcement” innehåller en logisk cirkel eller inte. Jag kritiserar Meehl för att han inte skiljer mellan ett ”precist deduktivt system som det machska och det långt mer oprecisa nätet av lagar och definitioner inom inlärningspsykologin”, och jag förslår att seminariet skall diskutera lagbegreppet och frågan om det kan finnas undantag från en lag.

Ännu mer exotiskt ter sig för mig nu ett annat referat som jag gjort ett drygt år tidigare av kapitel fem i den amerikanske filosofen Willard van Orman Quines stora arbete Word and Object som utkom 1960. Efter många år av oträning har jag svårt att hänga med i mitt eget resonemang. 1961 var tydligen följande sammanhang glasklart för mig:

”Q övergår så till elimineringen av de singulära deskriptionerna. De har den logiska formen (ix)(Px). Vi kan då ta identiteten y = (ix)(Px). Jfr denna med kvantifikationen (x) (Px om och blott om x=y), som Quine ger den något ohanterliga förkortningen 'Py och blott y'.

Tydligen förhåller det sig så, att OM EN AV FORMLERNA ÄR SANN, SÅ ÄR BÅDA DET. Men DETSAMMA GÄLLER INTE DERAS FALSKHET.”

Högre seminariet gick igenom Quines bok under ett helt år. Aspelin ledde Quine-seminarierna åtminstone under en termin och verkade då som alltid engagerad och påläst. Quines Methods of Logic ingick f.ö. i min och jag tror också andras läskurs till licentiatexamen.

Aspelins förhållande till den moderna logiken och till de filosofer som använde sig av dess redskap för sin analys är värd en särskild begrundan. Bland de flesta idéhistoriker finns nog en föreställning att teoretisk filosofi under Aspelin var ungefär som idéhistoria fast men med filosofihistorisk prägel. Det var nog också under 50- och 60-talen bilden bland de flesta filosofer i Uppsala och Stockholm, där också diverse rancuner från överståndna tillsättningsstrider levde vidare. Föreställningen tycktes bekräftad av Aspelins egna vetenskapliga skrifter där modern logik intar en minst sagt undanskymd plats1. Däremot gällde det inte alls om den undervisning som han gav eller de kunskapskrav han ställde. Visserligen var han långtifrån ensam om att skapa ramarna och förutsättningarna för vad som förekom inom den teoretiska filosofin i Lund. Hans Regnéll, docent i ämnet under många år, hade tidigt intresserat sin för modern logik, och på det högre seminariet fanns flera som var verkligt förfarna i den. En viktig deltagare där var f.ö. en matematikadjunkt från Katedralskolan, Helge Bratt, som med större lätthet än vi andra arbetade med formalisering och bevisföring.

Jag har svårt, i synnerhet i efterhand, att avgöra djupet av Aspelins kunskaper på området. Det fanns säkert begränsningar redan i hans spontana intresse. Bertrand Russell tillhörde hans filosofiska favoriter, och Russells logik – så långt från efterkrigstidens mest avancerade forskning i ämnet – behärskade han. Huvudparten av Quines produktion följde han, och dessutom krävde han alltså att hans licentiander skulle lära sig Methods of Logic. Men han följde förvisso inte med i specialtidskrifter som Journal of Symbolic Logic, och var också skeptisk mot dem som trodde att man med modern logik som redskap skulle kunna lösa flertalet klassiska filosofiska problem.

Det fanns en viktig drivkraft för Aspelin att hjälpligt följa med i dylika ting. Om man inte förstår denna drivkraft, förstår man inte Aspelin. Det hade med hans pliktkänsla att göra. På ett manér som redan då tedde sig lite ålderdomligt talade han om sitt ”ämbetsansvar”. Han hade av statsmakterna förlänats ämbetet att vara professor i teoretisk filosofi. Det ålåg honom att se till att hans disciplar kom ut från sin utbildning någorlunda rustade för att undervisa eller forska inom filosofin. Han visste att 1960-talets krav på filosofer var andra än 1920- och 30-talens; det var inte hans karriär vi skulle upprepa utan vi skulle göra vår egen. För att vara vår lärare måste han så långt han mäktade själv sätta sig in också i lärostoff som helt eller delvis var honom främmande. Han arbetade oförtrutet och hårt och fick sin hjärtinfarkt 1963 till följd av svår överansträngning.

Eftersom han inte ville släppa den filosofihistoriska inriktning som var hans egen, blev hans läskurser till licentiatexamen minst sagt mångsidiga. Man läste alltså en försvarlig mängd imponerande luntor, alltifrån Burnets bok om de grekiska filosoferna före Sokrates och Taylors om Platon till den nämnde Quines arbeten i modern logik. Med min inriktning fick jag extra mycket filosofihistoriskt stoff att tugga på, t.ex. Kant i stora sjok. Men det var också mycket som var modernt eller nästan modernt, som Russells Human Knowledge. och böcker av C.D. Broad, Whitehead och Wittgenstein.

Jag var den ende i seminariet som valde ett klart filosofihistoriskt avhandlingsämne. Egentligen hade jag förslagit ”Freud och det omedvetna” som tema för min trebetygsuppsats. Men Aspelin invände saktmodigt att mycket redan skrivits om Freud och att det vore klokare att skriva om Eduard von Hartmann och hans Philosophie des Unbewussten. Jag gjorde så och skrev också min licentiatavhandling om Hartmann. När jag skulle doktorera – och för det skrev man dåförtiden bara avhandling, läspensum hade man klarat av till licen – hamnade jag längre och längre bort i förutsättningarna för mitt tema.

När Aspelin blev sjuk tvingades jag se om mitt hus. Jag var ännu ung, bara tjugofyra, men jag anade redan att det utan Aspelin skulle bli svårt att disputera på en avhandling om debatter om organiskt liv i Tyskland 1795–1845. Jag gick till Staffan Björck, litteraturprofessorn, som jag tidigare inte haft med att göra, med mina problem, och han rådde mig att övergå till idé- och lärdomshistoria. Jag visste ingenting om det ämnet alls – Aspelin talade aldrig om det – men Björck förklarade att ”både Sandblad i Göteborg och Lindroth i Uppsala är hyggliga karlar”. Eftersom avståndet till Göteborg var knappt hälften av det till Uppsala, tog jag kontakt med Henrik Sandblad som efter en kort tids tövan tog sig an min sak. Några gånger om året åkte jag upp till Göteborg från Staffanstorp där jag dåförtiden bodde. Omsider disputerade jag den 29 april 1966.

Men omstöpningen av det manus – det var redan ett stort manus – som jag presenterade för Sandblad våren 1964 var inte en alldeles enkel process. Det är några saker som inte är så lätta att komma ihåg i dag när allting i ämnet är så förändrat och det dessutom blivit så stort på forskningssidan. Till exempel:

Min avhandling var den första i Sverige som inte hade svenskt ämne. Det var den första där inte arbetet med otryckt material var en huvudsak; jag hade ingenting annat än tryckta källor. Det var också den första där begreppsbestämningar spelade en viktig roll; jag ägnade stor energi åt att försöka ringa in begrepp som ändamålsenlighet, materialism och annat liknande.

För Aspelin var allt detta självklara ting. Han sysslade själv inte heller med svensk idéhistoria, och han arbetade med tryckt material. Begreppsbestämningar var däremot viktiga för honom, och det var han också mån om att påpeka för mig. Jag har kvar ett brev från honom, daterat den 31 juli 1963, där han skriver: ”Det är givetvis av största betydelse att Du ger en klar distinktion mellan de olika tankegångarna – den egentliga vitalismen resp. den mekanistiska teorin, den romantiska naturfilosofien etc.” Visserligen gick jag längre än han någonsin gjort i att ställa upp definitioner som såg logiskt oklanderliga ut. Det var ett sådant halvfärdigt avhandlingsmanuskript jag presenterade för Henrik Sandblad våren 1964.

Sandblad var en generös person, och han accepterade mitt ämne. Han nagelfor mina källor på ett sätt som Aspelin aldrig gjort, kontrollerade citat så det stod härliga till men suckade i brev efter brev över ämnets svårighetsgrad. Han fick mig att rensa bort så gott som alla formelaktiga logismer och i stället infoga data och karriärväg för alla de personer jag nämnde i texten. Kvar i den slutgiltiga texten finns bara lite noter där jag t. ex. bestämmer vad ändamålsenlighet är (det är mycket enkla ting, som att ”om inte x, så uppnår y inte t” och liknande). Det var resterna av nästan ett helt kapitel.

Sandblad var belåten; men hans kollega Sten Lindroth höll strängare fast vid idé- och lärdomshistoriens traditioner. I ett tackbrev som jag fick när jag sänt honom min avhandling påpekade han att detta inte var riktig idéhistoria. Dock tillstod han att ”vi idéhistoriker” hade nytta av en viss analytisk exercis också.

VIDARE –>