Om Gunnar Aspelin (2:3)

Aspelins författarskap
Jag har uppehållit mig så länge vid dess subjektiva ting både för att ge en personlig bild av Aspelin och för att påpeka att det inte var en så lätt sak att gå från Aspelin till det dåvarande ämnet idé- och lärdomshistoria. Det krävde att man lärde sig en delvis ny kultur och att man tillägnade sig ett nytt skrivsätt.

Men nu till Asplin själv.

Det finns vissa drag i Gunnar Aspelins framtoning som alla som stötte på honom slogs av. Han var vänlig, saklig, och åtminstone i början en smula reserverad. Han talade lite grann som han skrev, i synnerhet när han föreläste eller ledde seminarier. Ibland gjorde han tankepaus och gav då ifrån sig ett entonigt läte; det blev ett slags signatur.

Han gjorde intryck av bottenlös lärdom. Han kunde sin filosofihistoria och rörde sig över den som över en väldig klaviatur. Om någon i hans närhet yttrade något halvokunnigt om Platon eller Averroes eller Pico della Mirandola eller Hobbes eller Kant eller Hegel eller Hägerström eller Russell opponerade han sig inte direkt utan gav en alternativ miniföreläsning i saken. Han var också hemma i klassisk skönlitteratur och allmän kulturhistoria. Ekonomisk doktrinhistoria tillhörde hans favoritområden sedan ungdomen. Han var väl insatt i teologi; jag minns när han oförberedd återgav huvudinnehållet i Leo XIII:s berömda encyklika om thomismen. Och han förkovrade sig hela tiden. Han läste mycket kinesisk och indisk filosofi, i synnerhet på äldre dagar. Men jag har inget intryck av att han var särskilt bevandrad i svensk lärdomshistoria.

Han använde f.ö. aldrig ordet ”lärdomshistoria”. Det var fullständigt konsekvent; inte ens i sin stora, sena bok Tankehistoriens problem gör han det. När jag var hemma hos honom i Kivik sommaren 1975 – under det som då gick under namnet ”århundradets värmebölja” – påpekade jag försynt detta. Han tycktes inte ens ha tänkt på saken! Men lärdomshistorien lockade honom uppenbarligen inte.

Gunnar Aspelins ursprungliga forskningsprogram hade präglats av Dilthey – den Dilthey som skrivit Der junge Hegel – men också av en något yngre generation nykantianer. Han berättade att han tidigt tagit djupa intryck av Paul Natorps idéer om att de teoretiska filosoferna inte kunde säga något om verkligheten men att de hade en uppgift i att analysera vetenskapsmännens verklighetspåståenden och sätta in dem i ett kritiskt, kunskaps- och vetenskapshistoriskt sammanhang. Även Russell var, som Aspelin framhåller i sina Lärospån i Lund,2 en av de stora favoriterna både som filosof och som obunden radikal. Också Hägerström hade gjort ett djupt intryck på honom.3 Enligt Hägerström borde den praktiska filosofin upphöra att utveckla teorier i etik och i stället handla om etik. Det var återigen en metaposition.

Men filosofin var samtidigt en historia, en tradition. Det var filosofihistorien som var Aspelins specialområde. Idéhistorien var enligt honom filosofihistoriens vidare ram, en uppfattning som framgår av allt han skriver om idéhistoria. Men han menade inte att alla idéhistoriker måste kombinera just filosofi- och idéhistoria. Man kunde komma från något annat specialområde också.

Den debatt som rasade om idéhistorien i Dagens Nyheter 1967 och där filosofer som Ofstad och Moritz deltog men också bl.a. Sten Lindroth, fyllde Aspelin med viss harm. Jag fick ett litet brev ifrån honom den 20 februari det året. Den verkliga innebörden i brevet har jag inte riktigt förstått förrän nu, nästan trettio år senare, när jag plockat fram det igen. Aspelin skriver:

”Vad säger Du om diskussionen i D.N. om idé- och vetenskapshistoria? Jag har just läst Lindroths inlägg. Känner Du Dig inte manad att intervenera? För min del har jag en gång tagit upp frågan i en Lychnosuppsats, som tydligen passerat tämligen obemärkt förbi. Att en idéhistoriker bör vara specialist på något område av vetenskapernas historia och tvärtom syns mig självklart. Din avhandlingen är f. ö. ett gott exempel på en sådan kombination. Jag skulle också vilja framhålla, att vetenskaps- och idéhistorikern gärna bör vara hemma i allmän vetenskapsteori.”

Jag var på den tiden kulturredaktör (”biträdande kulturchef”) på Sydsvenskan och gjorde vad en kulturredaktör bör göra: bad Aspelin att själv skriva en artikel, något som han också gjorde. Men temperamentet från brevet kommer inte riktigt fram i artikeln, även om argumenten är desamma. Avgränsningen mot Lindroth kommer mycket försiktigt efter ett första instämmande i den lindrothska uppfattningen att idé- och vetenskapshistorien behöver varandra: ”Men jag undrar om man inte bör efterlysa en klarare bestämning av vetenskapshistoriens och idéhistoriens innebörd” 4.

I en mening stod Aspelin på Lindroths sida gentemot Ofstad. Men ändå inte! Det var väl att märka ett inlägg från Lindroth som fick honom att skriva sitt brev till mig. Frågan gällde vilka förkunskaper som krävdes för att skriva ett ämnes historia. Lindroth förnekade att det för en sådan uppgift behövdes några särskilda insikter utöver dem som lärdomshistorikern besatt. Aspelin var av motsatt uppfattning. (Jag klarade i hans ögon kompetenskravet med min utbildning i teoretisk filosofi. Jag hade filosofihistorisk kompetens. Men Aspelin hade ju lika väl kunnat säga att jag saknade tillräckliga kunskaper i biologins historia.) Aspelin förtydligar i brevet sin synpunkt genom att också önska att idéhistorikern har kompetens i vetenskapsteori. Det är mycket, mycket långt från Lindroths position. Lindroth uttryckte en gång sin syn på forskning med orden att det gällde att ”huvudstupa kasta sig ner i ett hav av fakta”. Aspelin krävde snarare dykarklocka med en ordentlig vetenskaplig apparatur ombord.

Frågan är nu hur stor roll denna stränga uppfattning spelade för de arbeten han faktiskt skrev. Jag skulle vilja hävda att det gjorde det.

Aspelins skrivsätt är visserligen sådant att den grundläggande strukturen i hans resonemang lätt skyms bort. Han skrev en gedigen, bildad och vacker prosa. Det är inga blixtrande bilder men alltid pregnanta, ganska långa, trygga meningar. I de stora översiktsarbetena – hans mest lästa – sveper han dessutom över så väldiga territorier att hans arbetssätt, alltså vägen fram till resultatet, skyms bort. Metoden blir tydligare när han behandlar mer speciella områden. Jag kan peka på hans båda små och sena men ytterst förtjänstfulla arbeten om Marx. De är fulla av begreppsutredningar och distinktioner av ett slag som man aldrig finner hos Lindroth eller Sandblad. Aspelin ger sig in i hela den svåröverskådliga tolkningsdebatt som rasat under hela detta sekel och med särskild styrka just under åren kring 1970, då Aspelin skrev sina böcker. Det vittnar om intellektuell vitalitet att denne 70-åring satte sig in i färska skrifter som de dåtida 20- och 25-åringarna var hänförda inför; Althusser, svårläst för envar, behärskade han förträffligt. Han var f.ö. in i det sista sysselsatt med ett arbete på tyska om samme Marx där han gick in i detalj på striderna kring Althusser och althusserskolan. Han hann inte fullborda manuskriptet. Det var meningen att jag skulle ge ut det. Men innan jag blev färdig – och det tog tid! – hade förlagens intresse för Marx svalnat. De vackert handskrivna travarna ligger fortfarande kvar i mitt arbetsrum, avlägsnade från de aspelinska samlingarna i UB i Lund.

Aspelin var oavlåtligen sysselsatt med frågan om idéernas förhållande till vad Marx kallade basens utveckling. Ibland – som i översikterna – fanns frågan bara som ett bakgrundsackord. Ibland – som i Marxböckerna – stod de i centrum.

Men också frågan om idéhistoriens stora, övergripande strukturer sysselsatte honom. Ofta bara antydde han sitt intresse så att läsaren hade svårt att identifiera vad han egentligen var ute efter. Jag skall citera ur min egen dödsruna över honom:5

”Annars talade han gärna med små bokstäver. Kanske fanns det idéer och tankegångar hos honom som på det sättet helt kom i skymundan. Han ville inte flagga med dem. Jag minns att han en gång berättade för mig att den ledande principen i hans väldiga exposé Världsbilder och livsideal' var idén att det fanns en strukturell likhet i idéutvecklingen i de olika kulturerna, den kinesiska, den indiska, den grekiska o s v. Det var en djärv tanke, mer i släkt med 1800-talets stora synteser än med 1900-talets exemplariska detaljflit. Men Aspelin gjorde inget väsen av den i sina skrifter, och man måste nästan känna till den för att över huvud upptäcka dess existens.”

Möjligen bör man tillfoga, att intresset framkommer mer explicit i ett ambitiöst avsnitt om ”Filosofihistorien som problemhistoria” i Tankehistoriens problem.6 Men här gäller det alltså inte en framställning i utan om historia.

Även när det gäller mer precisa ting i det aspelinska arbets- och skrivsättet kan det vara svårt att upptäcka sådant som skilde honom från de samtida (och även de flesta senare) idé- och lärdomshistorikerna. Det krävs mer än en hastig genomläsning för att bli varse dem. Låt mig ge några exempel.

Både i hans undervisning och i hans egna skrifter spelade frågan om intentionsdjupet i en text en avgörande roll. När en författare visar sig påverkad av en viss idéströmning, räcker det alltså inte med att konstatera detta och generöst räkna in honom eller henne i strömningen. Man måste också undersöka hur djup påverkan är, alltså om den inskränker sig till vissa allmänna och i samtiden vitt kända tankegångar eller om den också är märkbar genom ett konsekvent och inträngande sätt att arbeta med den centrala begreppsapparat som kännetecknar riktningen i fråga. En allmänintresserad människa av i dag behöver inte ha läst en rad av Jacques Lacan för att kunna hovera en stund om ”spegelstadiet”, än mindre behöver hon eller han i sin människouppfattning verkligen vara påverkad av lacanska idéer. Varje idéhistoriker vet hur lätt det är att inför äldre tiders spår av påvekan dra alltför vittgående slutsatser. Än mer blir det så i den journalistiska användningen av idéhistoriska resultat. Av vissa tidningsartiklar att döma ligger Axel Hägerströms värdeteori bakom hela det moderna svenska samhällsbygget. Författarna till dessa artiklar har aldrig ställt sig frågan om intentionsdjupet.

Aspelin uppmanade genomgående sina elever att förhålla sig reflekterande och kritiskt till sitt material. Ibland uppmuntrade han oss till rena tankelekar. Kontrafaktiska utsagor var något som historiker dåförtiden skydde som pesten; men Aspelin ansåg att de kunde vara instruktiva om de brukades med måtta. Han gav ett exempel: Låt oss anta att respektive C.D. af Wirsén (den förstockade akademisekreteraren och boströmianen), Viktor Rydberg och August Strindberg på gamla dagar hade konfronterats med Sigmund Freuds idéer – hur sannolikt är det att de låtit sig påverkas? I Wirséns fall var det uteslutet, i Rydbergs möjligt men inte sannolikt, i Strindbergs högst sannolikt. Genom denna typ av hjärngymnastik – som naturligtvis kunde användas på betydligt knepigare fall än dessa – skulle man bl.a. få en föreställning om förutsättningarna för påverkan, där återigen frågan om djupet blev viktig.

En princip som i hög grad vägledde Aspelin i hans författarskap var vad han kallade rationalitetsprincipen. Han formulerade den i Tankehistoriens problem – för att nu åter nämna denna viktiga och bland svenska idéhistoriker så okända bok – på följande sätt:7 ”i valet mellan två för övrigt likvärdiga tolkningar bör man välja det alternativ, som måste föredragas ur logiska och semantiska synpunkter”. Det finns, erkänner Aspelin, inte något ”objektivt bindande skäl” för principen, däremot är det fråga om ”enkel hövlighet” mot filosofen – Aspelin var verkligen en hövlig människa – och dessutom blir tankegången ”betydligt intressantare”, eftersom den framstår ”som ett sammanhängande helt och inte som ett konglomerat av motsägelser och diffusa påståenden”. (Jag måste tillstå att jag själv har svårt för denna princip; ofta framstår en filosof tvärtom som mer levande både i förhållande till sin samtid och för oss om man ser skilda, ofta motstridiga tanketrådar i hans eller hennes verk.)

Aspelin betonade analysens betydelse, men med förbehåll. I förordet till Tankehistoriens problem skriver han: ”De grundläggande begreppen måste preciseras. Det räcker inte med en formellt logisk analys; man måste undersöka hur begreppen faktiskt fungerar i givna forskningssituationer.” Det fanns nog i dessa ord en lätt reservation mot den typ av tankehistoria som Anders Wedberg representerade. Men huvudpåståendet är dock att analys är viktig. Därvid är ordet ”begrepp” i citatet avgörande. Aspelin betonade alltid vikten av begreppsanalys. När någon förväxlade ”begrepp” med ”term” eller ”ord” blev han lätt chockerad. Begreppet var den betydelseenhet som kunde klä sig i många olika ord och som med mer eller mindre lyckat resultat kunde följa med i översättningar till andra språk. Samma ord kunde motsvara olika begrepp i olika sammanhang. I en mening stod Aspelin rätt nära det som brukar kallas begreppshistorien. Men han skulle nog ha känt sig mer hemmastadd i Joachim Richters Historisches Wörterbuch der Philosophie än i Reinhart Kosellecks Geschichtliche Grundbegriffe. I den senare är gränslinjen mellan ord och begrepp lätt svävande; begreppet tycks inte kunna finnas förrän den term som man vanligtvis klär det i finns där.

Rågången mellan begreppen och orden fick man som Aspelinelev med sig ut i livet. Jag märker att jag själv brukar tjata om den under mina seminarier. Jag har hört andra göra det vid göteborgsinstitutionen. Henrik Björck, som reflekterat mer än den flesta över den svenska idéhistoriens arter och avarter, brukar påstå att begreppsexercerandet snarare än teoretiserandet är det som utmärker oss i Göteborg. Det är i så fall rätt mycket ett aspelinskt arv.

Det är påfallande vilken central roll de historieteoretiska arbetena spelar i Aspelins produktion. Tankehistoriens problem från 1970 har jag nämnt flera gånger. Hans uppsats om idéhistorien i Lychnos 1949 är väl det i genren som svenska idéhistoriker bäst känner till. Men redan ett av hans tidigare arbeten, Historiens problem (1926) hör till genren. Långt senare karakteriserar Aspelin själv det som ”ett ungdomligt och skäligen omoget försök att komma till rätta med den historiska begreppsbildningens egenart och att förstå den historiska utvecklingens problematik. Boken pläderar för en humanistiskt orienterad filosofi, som anknyter till sociologiska fakta och på samma gång tar hänsyn till de individuella faktorernas roll i historien”.8 Ungdomligheten och omogenheten till trots – och den senare kan nog diskuteras – är det en rätt god sammanfattning av de viktigaste motiven även i Aspelins många senare arbeten. Aspelins produktion företer i huvudsak stor enhetlighet. Men i denna enhet spelar alltså historieteorin stor roll. Och den är nära sammanflätad med utvecklingsproblematiken. I en deklaration i Tankehistoriens problem heter det att den historiska verkligheten har ett dubbelt intresse från filosofisk synpunkt. ”För det första vill filosofien förstå de tankeoperationer, varigenom den historiska kunskapen uppbygges. För det andra söker den få överblick av utvecklingen själv; endast på grundval av en sådan förståelse kan den tränga in i sin egen tids kultur... och finna det allmänmänskliga och konstanta i det historiskt givna.”

De bland Aspelin kolleger som hävdade att Aspelin aldrig ägnade sig åt filosofi utan ”bara” åt filosofihistoria missuppfattade alltså Aspelins föreställningar om filosofiämnets inriktning och gränser. Det fanns också ett nära samband mellan hans historieteoretiska och hans filosofi- och idéhistoriska arbeten. Frågan hur historikern kan foga samman myllret av historiska data i en utvecklingsprocess är noga besett också en filosofisk fråga.

Troligen var det en besvikelse för Asplin att hans historieteoretiska arbeten uppmärksammades så förhållandevis litet; det gällde ännu Tankehistoriens problem. I brevet till mig som jag nyss citerade skiner missnöjet igenom att ingen bland idéhistorikerna åberopar hans Lychnosuppsats. Den ena av de två gånger jag minns att jag drabbades av ett stänk av irritation från honom var när jag vid ett seminarium presenterade några sidor om vad idéhistoria kunde vara utan att nämna hans uppsats (den andra gången var när jag kom till en middag för folk från filosofiska institutionen och luktade brännvin; inte ett ord men ett missbelåtet sniffande). Aspelin ville inte bara bli ihågkommen som författare till en rad mäktiga och bottenlärda översiktsarbeten. Han hade också ägnat historiens, och i synnerhet tankehistoriens problem stor uppmärksamhet. Den insatsen fann han också viktig. Och översiktsarbetena och de teoretiska skrifterna hängde alltså samman.

Det gäller att lite närmare granska detta samband. Inget verk passar bättre till detta än hans Världsbilder och livsideal, som redan varit på tapeten. Det var den boken han såg som krönet på sin författarkarriär, något som inte minst framgår av förordet, blygsamt betitlat ”Författarens självförsvar” och med formen av en brev till barndomsvännen Einar Sprinchorn, till vilken hela verket är dedicerat. De första raderna är egentligen magnifika: ”Denna bok är ett försök att förverkliga en dröm, som jag burit på sedan våra gemensamma ungdomsår, att en gång få samla mig till en överblick av det mänskliga tankelivets utvecklingslinjer i öst och väst, att skriva en histoire de l'esprit humain.” Det kan tyckas som om han längre fram i förordet tar loven av sitt stora projekt när han säger: ”Tanken på en enhetlig utveckling, vars olika stadier följer varandra i skön ordning, förefaller mig höra till illusionernas värld.” Men därmed markerar han bara ett avstånd från föreställningen om en gemensam utvecklingstrappa där alla skall vandra, alltså den tankegång som väl först de skotska upplysningsfilosoferna utvecklade och som sedan vidarefördes av Spencer, Comte och delvis också Marx (som dock komplicerade saken med sitt asiatiska produktionssätt). Snarare är det tanken på en rad olika, men inom sig tämligen konsistenta utvecklingslinjer som föresvävar Aspelin.

Tanken är alltså gammal hos Aspelin. Den är som redan antytts central i Historiens problem. I den lilla minnesboken Lärospån i Lund påminner han om att han från början hållit sig närmare Comte och Spencer, liksom att han under tidigare år kallade det studium som i Världsbilder och livsideal blir idéhistoria för sociologi – men en sociologi just i den stora 1800-talstraditionens stil.9 Det var f.ö. Gunnar Aspelin som genom en föreläsningsserie introducerade ämnet sociologi vid Lunds universitet. Efter världskriget tog utvecklingen i ämnet en helt annan riktning, det kontinentala inflytandet blev lika med noll och amerikaniseringen efter hand total. Först under 60-talet skedde en viss medveten återanknytning till en mer filosofiskt och historiskt orienterad sociologi. Men då var Aspelin långt borta från ämnet.

Åter till ”Världsbilder och livsideal”. Det är en märklig bok redan genom sina proportioner. Först när läsaren kommit halvvägs genom den 500-sidiga framställningen är han framme vid kristendomens tidiga historia. Bara de sista drygt 100 sidorna handlar om västerländsk utveckling efter år 1600. De avslutande sidorna ägnas Aspelins gamla favoriter, Comte, Spencer, Hegel och Marx. Slutorden handlar om Marx och formar sig till ett slags deklaration. Låt mig citera dem:

”En historiker och särskilt en idéhistoriker gör klokt i att stifta bekantskap med Marx. Han var inte blott den konstruktive historiefilosofen och den siste store eskatologen. Han var också en omutlig realist, som sökte avslöja ideologiernas sociala grundval och påvisa deras funktion i ett givet historiskt sammanhang. Därmed gav han upphov till en ny forskningsgren, som man kan kalla sociologisk idéanalys. Den studerar inte tänkesätten som en värld för sig utan som skapelser av människor i ett bestämt socialt läge. Samma idé kan ha helt olika funktioner under olika betingelser: den kan legitimera ett bestående system, och den kan motivera en radikal omvälvning. Och dagens konservativa ideologi var kanske i går en uppfordran till revolutionär handling.”10

Troligen var det detta mönster – alltså samspelet mellan ett samhälle och de idéer som florerar där – snarare än någon sorts likartat utvecklingsmönster i olika kulturer som Aspelin eftersträvade. Nyckelbegreppet är ”ideologiernas funktion”.

Det förvånar mig att Världsbilder och livsideal inte intar en centralare position i svenska idéhistorikers medvetande. Den användes vad jag minns i de gamla tvåbetygskurserna (fortsättningskurserna) i Lund och Göteborg under några år. Sedan försvann den.

Den är beundransvärd redan som intellektuell prestation av en sjuttioåring som några år tidigare haft en stor hjärtinfarkt och som under samma tidrymd gav upp två små böcker om Marx, två memoarböcker och den ganska omfattande Tankehistoriens problem. Själv såg Aspelin fram mot dess utgivning med viss bävan. Han hade nämligen upptäckt att den hade en försvarlig mängd korrekturfel. I det dedicerade exemplar jag fick av honom, har han med sin egen prydliga piktur infört en lång rad ändringar. Så måste han ha gjort i alla dedikationsexemplar.

Vidare till 3:e och sista sidan om Gunnar Aspelin –>

<– Tillbaka till sidan 1 om Gunnar Aspelin