Om Gunnar Aspelin (3:3)

Idé- och lärdomshistoriens enhet

Det brukar bland dagens idéhistoriker framskymta en uppfattning att det inte finns någon djupgående skillnad mellan Aspelin och t.ex. Nordström, Lindroth eller Sandblad. Den som mest emfatiskt hävdat detta är David Östlund.11

Efter vad jag kan se är det helt fel och bidrar till att göra vårt ämne på ett märkvärdigt sätt ohistoriskt.

De argument som brukar framföras för tesen om likheten är framför allt av slaget: Aspelin hade det mest konfliktfria förhållande till de samtida lärdomshistorikerna och kunde t.o.m. samarbeta med dem.

Men Aspelin hade också ett konfliktfritt förhållande till samtida svenska filosofer som hade en helt annan inriktning. Hans närmaste kollega var Manfred Moritz, idéhistoriens häcklare framför andra. De kallade varandra ”käre kollega” och låg aldrig i luven på varandra. Aspelin och Wedberg brukar framhållas som kontraster. Javisst, men de polemiserade aldrig inbördes. De hade faktiskt också mycket gemensamt, inte minst i fråga om kunskaper. För att ta tre betyg för Aspelin måste man läsa Wedbergs filosofihistoria (de båda band som dittills utkommit). Aspelin uttalade ofta sin uppskattning av verket.

Frågan om Aspelins betydelse för svensk idé- och lärdomshistoria har redan tangerats. För att få bukt med den måste man noga skilja mellan vårt ämnes läro- och forskningsområde. De båda sammanfaller inte. Studenter måste börja sina studier i ämnet med studera antik och medeltida filosofi, medan få eller ingen idéhistoriker forskar inom de områdena. På motsvarande sätt finns det ämnen för avhandlingar som inte har någon motsvarighet inom lärokurserna.

Vad gäller läroområdet var Aspelins inflytande redan tidigt stort; man använde helt enkelt flitigt hans böcker i läskurserna. Däremot var hans betydelse för svensk idé- och lärdomshistorisk forskning länge negligibelt. Först min egen avhandling från 1966 var aspelinsk; men här var inflytandet trivialt, eftersom jag var Aspelins elev från början. Senare blev betydelsen nog större. När Lindborg kom till Lund och grundade den idéhistoriska institutionen där, anknöt han klokt nog till aspelinska traditioner. Medan Aspelins böcker snabbt rensades ut från den teoretiska filosofins kurslistor, gjorde de sitt inträde på de idé- och lärdomshistoriska. Lindborg hade själv ett genuint filosofihistoriskt intresse, något som redan hans doktorsavhandling Descartes i Uppsala vältaligt vittnar om liksom därefter raden av skrifter om allt från Thomas från Aquino till Bengt Lidforss. Under några år arbetade även jag själv på den lindborgska institutionen – jag drog mig fram på lösa docentförordnanden efter mina år på Sydsvenskan och innan en docenttjänst inrättades i Göteborg. Aspelin dök själv ibland upp i de idéhistoriska sammanhangen. Den lundensiska profilen markerades senare ytterligare genom att Svante Nordin knöts till institutionen. Han är visserligen för ung för att ha haft Aspelin som lärare, men han är filosofihistoriker ut i fingerspetsarna.

Utvecklingen i Göteborg var likartad, om än inte så markerad. Henrik Sandblad satte Aspelin högt, även om hans egen forskningsinriktning var en helt annan. Efter min egen avhandling släppte han också fram Torsten Anderssons undersökning av Platons Staten, den enda i svensk idé- och lärdomshistoria med ett antikt ämne. Även yngre doktorander sökte sig närmare filosofihistorien. Eva-Lena Dahl skulle från början ha skrivit en genuint lärdomshistorisk avhandling om Locke i Sverige. Men snart kastade hon loss från Sverige och utförde sin stora undersökning om Locke och Rousseau. Ingemar Nilssons psykologihistoriska studier befann sig alltid i närheten av filosofihistorien, och Lennart Olausson studerade filosofer på gränsen mellan nykantianism och marxism. Så har det fortsatt.

Även i Uppsala, där enligt den nu väl snart övergivna schablonen den svenska lärdomshistorien är så dominerande, har filosofihistorien fått starkare fäste. I själva verket är ingen institution oberörd av denna utveckling. I Umeå, där man medvetet satsat på en folkets historia med ett källmaterial långt bort från de filosofiska texternas eviga distinktioner och spetsfundigheter, har i synnerhet Kjell Jonsson odlat filosofihistoriska intressen. Stockholmsinstitutionen med sin utpräglat moderna profil har också odlat filosofihistorika intressen; en avhandling därifrån – Bosse Holmqvists – handlar sålunda om filosofen och sociologen Edgar Morin.

Nu vore det fel att se detta framför allt som ett tecken på Gunnar Aspelins inflytande. Detta har förvisso varit starkt, både direkt och än mer indirekt. Men den genomgripande förändring som det här är tal om är strukturell snarare än personlig och har med idé- och lärdomshistoriens exceptionella expansion alltsedan sent 60-tal att göra. Expansionen har inte bara gällt filosofihistorien utan i lika hög grad den politiska idéhistorien, den umensiska folkets historia, en modernare typ av medicinens historia med Karin Johannisson som centralgestalt, kanske också en vetenskapshistoria som lämnar den trygga gamla lärdomshistorien bakom sig och närmar sig den anglosaxiska ”history of science”.

Den bästa nyckeln för att förstå förändringen tillhandahåller Nils Andersson och Henrik Björck med sin Vad är idéhistoria, närmare bestämt det centrala avsnitt som heter ”Slaget om idéhistorien” plus det därmed nära sammanhängande avsnittet ”Idé- contra lärdomshistoria”. Det är tre inbördes besläktade frågor, alla aktuella i slutet av 60-talet, som det gäller: frågan om vem som är kompetent att skriva en allmän idéhistoria för gymnasiet, etableringen av ämnet ”idé- och lärdomshistoria” i Lund och genomförandet av den normalstudieplan i ämnet som statsmakter och Universitetskansler beordrat. De båda första ventilerades för öppen ridå, den tredje beläggs i boken framför allt genom en privat brevväxling mellan ämnets dåvarande båda huvudaktörer, Sten Lindroth och Henrik Sandblad. Det enda som förenade dessa diskussionspunkter gällde frågan om idé- och lärdomshistoriens rimliga gränser.

Enligt Tor Ragnar Gerholm var det bara yrkesspecialister som var kompetenta att skriva om vetenskapernas historia även i en avlägsen tid, och han fick understöd inte bara av Manfred Moritz, Harald Ofstad och andra filosofer utan indirekt också av de dåförtiden unga doktoranderna Ronny Ambjörnsson och Arne Losman från Göteborg, vilka ville inskränka ämnets egentliga forskningsområde till den allmänna idéhistorien. Mot denna insnävning opponerade sig både Sten Lindroth och Gunnar Aspelin, låt vara med olika argument. Brevväxlingen mellan Lindroth och Sandblad, inledningsvis så ilsken som bara en brevväxling mellan gamla vänner kan vara, gäller egentligen frågan huruvida idé- och lärdomshistorien i samma mån kan vara både lärdomshistoria i den lindrothska meningen och en idéhistoria som innefattar såväl en olärd (eller rättare sagt en icke-akademisk) kultur som politisk, religiös och filosofisk idéhistoria i vidare bemärkelse.

”Slaget om idéhistorien” slutade på ett högst entydigt sätt: idé- och lärdomshistoriens forskningsterritorium ökade påfallande. Ämnets status utåt tilltog. Från att ha varit en liten, visserligen – där den var känd – välsedd men ändå marginell specialitet utvecklades den till ett ämne med tämligen bred förankring i det som i brist på bättre ord kallas det allmänna medvetandet.

Det var naturligtvis inte själva ”slaget” som medförde denna förändring, som sträckt sig över decennier. Stridigheterna var snarare ett symptom på en viktig förskjutning i det svenska akademiska systemet och dess roll i samhället. Vissa ting är uppenbara: Aspelin blev den siste filosofiprofessor i Sverige som bedrev filosofihistoria i traditionell mening, dvs. en filosofihistoria som inte enbart likt den wedbergska dissekerar förflutna tankar för att framställa preparat för nutida bruk utan som har ett genuint intresse av historiska omständigheter kring tankarna. Ett tomrum uppstod, samma slags tomrum som statsvetarna lämnade efter sig när de i stort sett övergav den politiska idéhistoria som var så viktig ännu på Tingstens tid. I de estetiska ämnena var förändringen inte lika drastisk; men det var trots allt mer än en semantisk reform när konsthistoria och litteraturhistoria blev konstvetenskap och litteraturvetenskap. Historikerna övergav förvisso inte historien men visade ett växande intresse för omfattande material lämpat för kvantitativ behandling och ett slags vetenskaplighet som byggde på exakthet.

Förändringarna var i överensstämmelse med de dominerande tendenserna inom såväl humaniora som samhällsvetenskaper under decennierna efter andra världskriget. Men de slog inte definitivt igenom förrän vinden redan höll på att vända: kritiken av den förkättrade s.k. positivismen nådde också Sverige vid mitten av 60-talet, och ett starkt intresse för historiska perspektiv blev allt märkbarare. Marxismen, som snart blev mode bland unga intellektuella, var ett kluster av teorier om historisk utveckling, i synnerhet under kapitalismen. Den nya feminismen intresserade sig för historiska förklaringar av kvinnoförtrycket. Hermeneutiken arbetade med stora historiska avstånd. Strukturalismen var i princip ahistorisk; men intresset för den väckte samtidigt intresse för dess egen utveckling från Durkheim och Saussure. Teknologin hade länge uppfattats som höjd över sådana småttigheter som historisk förändring, men nu började långsamt intresset för en teknikens historia vinna inträde i Sverige.

Detta nyväckta historiska intresse favoriserade ofta idéhistorien framför den politiska och sociala historien. Det var i hög grad föreställningars, trossatsers och teoriers utveckling som fångade uppmärksamheten, mindre de politiska systemen.

Nog därom. Ämnet idé- och lärdomshistoria och dess nya systerämnen tillväxte både på grundutbildnings- och forskarutbildningssidan under 70-talet och 80-talen och intill det nu – 1997 – då detta skrivs. Breddningen är särskilt påtaglig på forskningssidan.

Några teser
Låt mig återvända till vad jag vill kalla en dominerande myt om denna utveckling. Myten innebär i korthet att ämnet idé– och lärdomshistoria utgör en helt harmonisk enhet, en enhet som dessutom har ett centrum som förblivit oförändrad sedan Aspelins, Nordströms, Sandblads och Lindroths dagar.

Jag har redan visat att myten är ohållbar när det gäller Aspelin. Men den gäller mycket mer än bara Aspelin, den gäller hela ämnet. Även på den nivån bygger den på det faktum att vi lyckligtvis har förskonats från stora inbördes fejder som annars är så vanliga i det akademiska livet. Anledningen därtill skulle ligga i att alla strävar åt samma håll.

Även detta är en förhastad slutsats, låt vara inte av samma skäl som när det gäller Aspelin (alla i ämnet är inte fullt så fridsamma). Jag har själv erfarit att det inte var en helt oproblematisk sak att ställa en typiskt aspelinsk avhandling i ett sådant skick att den kunde accepteras i det ämne som vid mitten av 1960-talet var idé- och lärdomshistoria. Även med denna omstöpning förblev slutresultatet en avvikare år 1966 (mindre så i dag). Det kan tilläggas, att både Sandblad och Lindroth – den ene explicit, den andre implicit – gjorde klart för mig att jag inte kunde räkna med full kompetens inom ämnet utan en större undersökning byggd på svenskt material, gärna otryckt. Det var då jag under stor brådska skrev en bok om Israel Hwasser. Den skriften utgjorde en särling i vad jag dittills skrivit men var, som sakkunnigutlåtandena visar, den avgörande anledningen till att jag fick en kompetensförklaring för professuren i Umeå 1970. Jag skall bara tillägga, att hwasserstudiet gav mig smak för arkivens trygga vrå där så mycket till synes dött kan få liv; arbetssättet vidareutvecklade jag i skrifter om Anders Berch, Carl Adolf Agardh och Christopher Jacob Boström och f.ö. också i mitt stora arbete om Friedrich Engels (där arkiven fanns Manchester, Amsterdam och Moskva).

Nuförtiden beger sig sällan unga doktorer i ämnet som saknar arkiverfarenhet genast dit för komplettering av erfarenhet och kompetens. Det finns alltså ingen sådan självklar hjärtpunkt som det gjorde för trettio år sedan. Ser vi till de många avhandlingar som nu är under utarbetande är mångfalden av ämnestyper och infallsvinklar större och brokigare än någonsin. Här kan man skriva såväl om Kants Till den eviga freden som om skogsvetenskapens historia eller om ideologin i Iran efter revolutionen 1979. Det går inte att med bevarad trovärdighet påstå att detta är ett ämne med en generallinje (något som vi enligt min mening bör vara glada för).

De som likväl hävdar detta utgår alltså i första hand från bristen på interna strider värda namnet. Men det är ett fundamentalt felslut. Jag skulle vilja uppställa några teser som åtminstone är värda en prövning. Den första lyder:

1. Frånvaron av vetenskapliga kontroverser mellan två personer eller riktningar inom samma ämnesområde kan inte tas som intäkt för att de båda har samma uppfattning.

Den andra:
2. En kontrovers bottnar inte med nödvändighet i skillnader i vetenskapsideal, teorier eller metoder. Man kan uppställa en norm för gott och fruktbart vetenskapligt umgänge:

3. Det är viktigt att klargöra vetenskapliga skillnader där de föreligger utan att dessa skillnader med nödvändighet måste leda till kontroverser. Klargörandet kan rent av förebygga kontroverser eller åtminstone göra kontroverserna både vettigare och kanske t.o.m. vetenskapligt fruktbara.

Dessa teser är särskilt viktiga för en central typ av kontroverser, nämligen för dem som gäller en disciplins s.k. identitet eller enkelt uttryckt frågan vad som är centralt, viktigt, eller tolerabelt i fråga om forskning och undervisning inom disciplinen.

Jag skulle till sist vilja uppställa ett generaliserande påstående så lydande:

4. Den troligen vanligaste – och trivialaste – anledningen till identitetskontroverser är knapphet i resurser och inte inre vetenskapliga skillnader. En annan viktig orsak kan vara personlig otillfredsställelse med den egna ställningen inom ämnet. Den akademiska miljön är tyvärr sällan en god grogrund för en karaktärsegenskap som generositet.

Dessa punkter kan, tror jag, antingen med fördel tillämpas på idéhistoriens utveckling vid svenska universitet från 60-talet till i dag eller (det gäller nr 3, alltså normen) inpräntas för undvikande av ovärdiga och djupt skadliga stridigheter när, som det nu tycks ofrånkomligt, konkurrensen om tjänster skärps.

Åter till det personliga
Men åter till Gunnar Aspelin, och nu åter från den djupt personliga sidan. Aspelin har här, som av alla andra, framställts som en fridens man. Det var sådan han framträdde för kolleger och elever. När jag i början av 60-talet lärde känna hans son Kurt slogs jag, som andra, av kontrasten. Kurt Aspelin var en impulsiv människa, för att inte säga hetlevrad. Han kunde i vredesmod lämna ett seminarium därför att han tyckte att någon – i detta fall en talträngd filosof – ”pratade skit”. Han kunde be en överförfriskad student som kom med mindre djupsinniga inlägg att ”hålla käften”. Lika snar var han till vänskapsbetygelser och glada skratt.

Hans far var däremot ytterst återhållsam med känsloyttringar. Man måste vara en god uttydare – bättre än jag – av mänskliga uttryck för att fullt ut fatta hans hjärtas mening. Den fasad han visade utåt var i mycket den plikttrogne forskarens och lärarens – för att inte säga den omutlige ämbetsmannens. Jag minns en historia som han berättade från andra världskriget. Det var under hans tid som professor vid Göteborgs högskola. Han var välkänd som en kämpande antinazist. En dag skulle en student som tillhörde de bruna tentera för honom. Tentamen avlöpte väl, studenten fick spets. Gossen gjorde ställningssteg, slog ihop klackarna och sa: –Jag tackar professorn för att ni inte låtit våra politiska skiljaktigheter påverka tentamen. Aspelin tillrättavisade honom skarpt: –Hut på dig, pojke! Skulle jag ha svikit mitt ämbetsansvar!

Men denna historia, som han berättade med påtaglig förtjusning, rymde egentligen flera dimensioner. Den talade inte bara om den korrekte ämbetsmannen utan också om den passionerade vänstermannen och antinazisten. (I ett brev till mig den 25 oktober 1965 skrev han: ”Missförstå mig inte – min egen uppfattning är vänsterbetonad sedan den gröna ungdomen.”) I kampen mot nazismen var han hängiven och öppet passionerad. Han var organiserad antinazist, och han skrev några små böcker om demokrati och tryckfrihet där han var underbart rakt på sak.

Denna eld hade inte tänts av enbart nazismen, och den slocknade inte med världskriget. Aspelin uppfattade sig själv som en livligt engagerad människa. I tidiga år såg han sig t.o.m. som en polemisk natur. Han skrev argsinta artiklar där högerfasoner och hyckleri angreps, och under gymnasiståren författade han för byrålådan en fiktiv uppslagsboksartikel om sig själv med slutklämmen: ”Det har alltid stått strid kring hans namn på grund av hans ytterligt gående åsikter och den hänsynslöshet, med vilken han förfäktat dem.”12

Det var inte just en karakteristik som stämde med det intryck han gjorde på äldre dagar. Å andra sidan fanns alltså lågan inombords. Han fortsatte att avsky lögnare, känslotänkare och förtryckare. Också hans positiva känslor var starka, fastän tuktade. När jag mycket ung gav jag ut en diktsamling (det var på den tiden de stora förlagen jagade purunga talanger med avsågad hagelbössa) som jag skickade till Aspelin. En dikt som hette ”Också en väg” handlade om den mörka trappan i Lundagårdshuset, den trappa som ledde till Filosofiska institutionen. Dikten var inte helt munter. Aspelin kommenterade den i ett brev den 5 september 1960: ”Hur naturligt har jag inte särskilt fäst mig vid 'Också en väg', som så väl tolkar det välkända intrycket av vårt gamla Lundagårdshus. Hoppas f. ö. att vi snart träffas där igen; hur mörkt och grått och dammigt det än ser ut, så kan det ändå ge plats åt den glada vetenskapen och lusten till intellektuella äventyrsfärder.” Orden uttrycker Aspelins aldrig slocknade passion för intellektuellt arbete.

Hans vänsällhet var av samma slag, djupt känd men korrekt. När han hade dött och jag publicerade en nekrolog i Sydsvenskan, fick jag ett brev från hans goda hustru Dagmar som gjorde mig lika överraskad som glad och stolt och rörd. Hon tackade för den uppskattning som dödsrunan uttryckte och fortsatte: ”Jag försäkrar, att uppskattningen var lika stor från Gunnars sida, och han har alltid räknat Dig som sin mest älskade elev.”

En sådan tanke hade aldrig snuddat mig.

Aspelin var å andra sidan utan konkurrens min mest älskade lärare.


1 Aspelin skrev tidigt en lärobok i logik för gymnasiet som var i bruk ända till den stora gymnasiereformen på 60-talet; men det är fortfarande den klassiska logiken, spetsad med en liten aning Russell-Whitehead, som behandlas där.

2 Aspelin, Lärospån i Lund. Minnen från studentåren (Lund: Gleerups, 1973) s 106f.

3 Ibid, s 97f.

4 Aspelin, ”På gränsen mellan två världar”, SDS 1.3.1967, återgviven i Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio åt (red. Nils Andersson och Henrik Björck, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1994) s 151

5 SDS 31 augusti 1977.

6 Aspelin, Tankehistoriens problem (Stockholm: Svenska Bokförlaget, 1970) s. 97–113

7 Ibid. s. 91.

8 Aspelins självkarakteristik i Alf Ahlberg och Hans Regnéll, Filosofiskt lexikon (Stockholm: Natur och Kultur, 1974) s 149f

9 Aspelin, a.a., s. 95f.

10 Aspelin, Världsbilder och livsideal. Studier i jämförande idéhistoria (Lund: Gleerups, 1968) s.494.

11 Framför allt i ”Ett manifest för processtolkande idéhistoria”, en uppsats presenterad vid Skandinavisk idéhistorie konferanse i Oslo 15–17 augusti 1997. Se i synnerhet punkt 100 där. Ett dokument som Aspelin och Lindroth gemensamt författat för Universitetskanslersämbetet blir nog för slutsatsen att båda i samma mån är emot bl.a. ”ett esoteriskt och självbespeglande viftande med trollstaven över Texten, vars förmodade 'idéinnehåll' bara tillåts belräfta våra mest inrotade tankevanor”, en tirad varmed torde åsyftas över huvud den typ av upptagenhet vid texter som var så karakteristisk för Aspelins egen vetenskapliga verksamhet.

12 Lärospån i Lund, s. 76.

Tillbaka till sidan 1 om Gunnar Aspelin

Tillbaka till sidan 2 om Gunnar Aspelin