En kort biografi

LIEDMAN, SVEN-ERIC, född 1939 i Karlskrona.De knappa tre första åren tillbringade jag i Jämjö i östra Blekinge. Mellan 1942 och 1950, de mest avgörande uppväxtåren, bodde jag med föräldrar och äldre bror i östra Skåne, närmare bestämt i Vittskövle prästgård (se bilden nedan), en väldig byggnad med tretton rum och en vind som för ett barn syntes gränslöst stor och därtill en förträfflig lekplats. Huset var då för tiden berömt för sina spökerier, något som jag inte märkte något av. I slutet av oktober 1950, dagen efter Gustav den femtes död, rasade likväl en jättelik gavel med sina fjorton tusen tegelstenar ut i trädgården. Plötsligt bodde jag i vad som såg ut som ett dockskåp tills en väldig presenning – som stod och slog i höstvinden – täckte över tomrummet. Prästgården förklarades strax otjänlig som bostad, och familjen flyttade till den något större grannförsamlingen Degeberga. Där tillbringade jag ett antal år, efter hand i en ny prästgård, tills jag drog till Lund och universitetet där.

Uppväxtmiljön var djupt lantlig. Min far var en boksynt präst av fattigt ursprung. I skolan var jag ganska lat men tillbringade, efter det första årets skrämmande möte med en småskollärarinna sträng som en korpral, några glada år med snällare folkskollärare. 1949 kom jag in på läroverket i Kristianstad och hängav mig helt åt sturig lättja. Ett år blev jag t.o.m. kvarsittare, och 1953 – när vi provisoriskt bodde i den lilla byn Kyllingaröd på Linderödsåsen – lyckades jag övertala mina föräldrar att få läsa på egen hand, eller rättare sagt på Hermods. Med ens kände jag mig som hemma i mina studier, och i december 1956 tog jag studenten som privatist. Då hade jag redan börjat publicera artiklar, noveller, efter hand också dikter i diverse tidningar. Hösten 1957 – när jag kommit till Lund – skrev jag litteraturrecensioner i vad som ännu var Dagstidningen Arbetaren. Men redan vid nyåret blev Dagstidningen veckotidning. Från 1959 och trettio år framöver var jag litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet.

Vid universitetet i Lund läste jag en brokig samling ämnen men framför allt teoretisk filosofi. Gunnar Aspelin var min viktigaste lärare. Hos Aspelin fördjupade jag mig i 1800-talets tyska filosofi. Jag avlade några examina snabbt, alltför snabbt – fil. kand. blev jag 1959 och filosofie licentiat 1961. Min licentiatavhandling handlade om Eduard von Hartmann och vitalismen.

I Lund deltog jag också i det då ganska livaktiga litterära livet, var medlem i Litterära studentklubben och t.o.m. dess ordförande läsåret 1962–63. Jag umgicks ganska flitigt med flera av dess medlemmar, bl a Göran Sonnevi och Benkt-Erik Hedin. Jag var också nära vän med Erik Beckman. Jag gav ut två diktsamlingar av begränsat värde. Viktigare för mig blev verksamheten som kritiker vilken bl a resulterade i den lilla volymen Samtidskänslan (1965) och i essän ”Hem till ideologierna” (BLM 1967).

1964 gick Gunnar Aspelin i pension, och jag övergav filosofin och sökte mig i stället till idé och lärdomshistorien, ett ämne som på den tiden bara fanns i Göteborg och Uppsala. Göteborg låg närmare, jag reste dit upp ett antal gånger och la fram stora partier av min doktorsavhandling vid Henrik Sandblads seminarium som då ännu bara omfattade några få personer. I april 1966 disputerade jag för den gamla doktorsgraden – i frack och stärkkrage – på avhandlingen Det organiska livet i tysk debatt 1795–1845. Jag fick docents titel men det fanns inga akademiska tjänster som jag kunde söka.

Min verksamhet som tidningsskribent kom mig till hjälp. Jag erbjöds att bli vad som kallades biträdande kulturchef vid Sydsvenskan. En ny fascinerande värld, mycket snabbare än den akademiska, öppnade sig för mig. Men tiden på Sydsvenskan blev också en tid av konflikter. Det var vänsteruppsvingets år, och Sydsvenskan var när jag började där ett högerorgan, därefter en tidning som verkade för samarbete mellan borgerliga partier. Själv fascinerades jag av Karl Marx och hade redan innan jag började min anställning översatt och gett ut några av Marx viktigare ungdomsskrifter i volymen Karl Marx, Människans frigörelse. Under åren som kulturredaktör skrev jag en hel bok om den unge Marx, En värld att vinna.

Hösten 1968 sade jag upp mig från Sydsvenskan och livnärde mig sedan under några år på docentvikariat i Lund. Ämnet idé och lärdomshistoria hade då etablerats där genom att Rolf Lindborg fått en docenttjänst. Under årets tre första månader 1970 vikarierade jag på Henrik Sandblads professur, och från den 1 januari 1971 fick jag en egen docentur i Göteborg och flyttade dit med min familj. 1 juli 1979 blev jag professor i idé och lärdomshistoria vid samma institution, och den 30 juni 2006 gick jag i pension.

FORTS –>