Vårt brutaliserade sekel

”Det är ett misstag att anta att folk aldrig lär sig av historien”, skriver Eric Hobsbawm i fjärde och avslutande bandet av sin väldiga exposé över tiden 1789–1989. Hans exempel är de lärdomar människor drog av mellankrigstidens elände med börskrasch, depressioner, massarbetslöshet, fascism och nazism.

Det var få som ville gå tillbaka till den ekonomiska och politiska ordning som rådde då. Den stora majoriteten valde en annan väg. I Hobsbawms ögon var det en lycklig väg, en väg som ledde genom vad han kallar ”De gyllene åren”.

Påståendet att man inte lär sig av historien brukar formuleras som en reprimand: man borde dra sina slutsatser för att undvika att upprepa gamla misstag. Hobsbawm fattar uppenbarligen också uttrycket så och försvarar den arma mänskligheten mot anklagelsen. Men från början hade påståendet en annan innebörd. Det går tillbaka till Hegels föreläsningar i historiefilosofi och betyder där att man inte kan lära av historien. Hegel vände sig mot den traditionella användningen av det förflutna som en räcka efterföljansvärda eller avskräckande exempel. Enligt Hegel var varje epok unik, och det ledde bara vilse att tro att det gick att dra slutsatser för det närvarande från det som varit. Historien upprepade sig inte ens i stora abstrakta drag.

Hobsbawms framställning skulle kunna ligga till grund för åtskilliga betraktelser om både önskvärdheten, oförmågan och omöjligheten att lära av historien. När han betraktar de senaste årens återgång till den oreglerade marknadsekonomi som lett till så katastrofala resultat några decennier tidigare suckar han: ”De av oss som upplevde depressionsåren finner det fortfarande nästan omöjligt att begripa hur det kom sig att den renläriga tron på den fria marknaden, som då var så tydligt misskrediterad, åter blev förhärskande från slutet av 1980-talet och under 1990-talet, under en period av global depression som ekonomerna åter var lika oförmögna att förstå och hantera.” Här är det alltså fråga om en kapital oläraktighet. Skillnaden från det förra exemplet är att tidsavståndet till de varnande exemplen är större.

Det är ju möjligt att mänsklighetens effektiva historiska minne är kort: det sträcker sig över fem, tio, kanske tjugo år men inte över femtio.

Men kanske är det inte bara minnet det kommer an på – kanske går det inte att dra lärdomar över en så lång period då så mycket hunnit förändras. Kanske är det omöjligt att likställa frihandelstron från då med den som nu styr så många tankar, inklusive Göran Perssons och Tony Blairs.

Hobsbawm leker också med en annan tanke från Hegel – den om ”förnuftets list”, som säger att människor, inte minst de mäktiga bland dem, gör sig bestämda föreställningar om vad deras mått och steg skall leda till men att det som sker i själva verket tar en annan riktning, en riktning som tycks stämma med en helt annan plan (som enligt Hegel, men knappast enligt Hobsbawm, är Förnuftets eller Andens). Här spelar det alltså inte någon roll vilka lärdomar man än försöker dra av det förflutna, historien fortskrider majestätiskt likväl i den riktning som dess egen inre dynamik bestämmer.

Hobsbawms Ytterligheternas tidsålder är en magnifik sammanfattning av 1900-talets historia. Den klargör bättre än någon annan jämförbar översikt hur växlingsrik perioden är. Den tekniska och den naturvetenskapliga utvecklingen fortsätter visserligen någorlunda kontinuerligt, och enligt alla yttre mått har mänsklighetens samlade rikedom blivit nästan oavbrutet större. Men allting annat rör sig snarast i ett slags sicksackmönster. Först kommer ”Katastrofernas tidsålder”, perioden från första världskrigets utbrott till fredsslutet 1945. Det är krigens, krisernas, revolutionernas, depressionernas och fascismens period. Sedan följer ”De gyllene åren” då inte bara världen berikas utan välfärdspolitiken utvecklas i en lång rad länder. Slutligen ”Jordskredet” eller tiden från 70-talets början till Murens fall och Sovjetunionens upplösning, karakteriserad av kriser som ingen kan bemästra.

Enligt Hobsbawm utgör denna period hela det ”korta 1900-talet” (i kontrast till ”det långa 1800-talet” som enligt hans tideräkning började med franska revolutionen 1789 och slutade 1914). Hobsbawm försöker inte skyla över det faktum att han själv levt med i detta förlopp. Han föddes i det gamla habsburgska imperiet 1917 och kan alltså personligen minnas nästan hela den tidsålder som han skriver om. Han sticker inte under stol med att han också på ett resolut sätt tagit ställning i många av seklets stora kontroverser. Hans väg ledde honom snart till Storbritannien, och som britt kom han att sälla sig till den lysande men ibland rätt äventyrliga grupp intellektuella som under 30- och 40-talen blev marxister och t o m kommunister (några av dem var t o m så äventyrliga att de blev spioner för Sovjet; till dem hörde sannerligen inte den kloke Hobsbawm). Han låter sig själv framskymta här och var i förloppet, t ex som åhörare till ett maratontal av Fidel Castro, ”denne storväxte, skäggige, opunktlige man i skrynklig fältuniform som talade timmar i sträck och delade med sig av sina tämligen osystematiska tankar till de uppmärksamma och okritiska massorna (däribland författaren själv)”. Denna personliga touche, som är högt medveten och deklarerad redan i förordet, ger framställningen liv och färg och kan därtill betraktas som en yrkesmässig dygd. En historiker vet att ett förlopp som man själv med själ och hjärta varit med om blir färgat av personliga minnen, drömmar och sympatier. Det är då bättre att deklarera sin ställning än att försöka dölja sig bakom en surmulen objektivitet.

Genom denna öppenhet undgår Hobsbawm att göra sin framställning till en partsinlaga. Han har förvisso sitt engagemang och sina oförblommerade åsikter. Men han söker samtidigt balansera det personliga perspektivet med en massiv redovisning av faktiska förhållanden och vittförgrenade sammanhang.

Den pessimism som då och då framskymtar i hans bok grundas inte bara i den åldrade mannens resignation utan också i seklets verkliga, ofta skrämmande förlopp. Gång på gång tycker Hobsbawm sig kunna konstatera att det skett en brutalisering av livet. Krigen blir obarmhärtigare, grymmare, hänsynslösare. Civilisationsvinsterna från 1800-talet har gått förlorade. Tortyren blir rutinmässig. Inte bara seklets mest fasansfulla dåd talar i riktning av en tilltagande dövhet för andras lidanden – alltså Hitlers massutrotning, Stalins paranoida mordkampanjer, offren för Maos politiska nycker, ottomanska imperiets slakt av armenier, Pol Pot-bödlarnas härjningar, Suhartos avlivande av kanske en miljon indonesiska kommunister. Militärens rekommenderade förhörsmetoder, den stadgeenliga polisiära behandlingen av flyktingar eller de vanliga gatugängens för att tala om brottssyndikatens umgängesmetoder talar alla i samma riktning. Det är inte bara de tekniska möjligheterna att plåga och avliva människor som har tilltagit. De som använder dessa instrument har också avtrubbats.

Seklets facit kan inte heller undgå att väcka den gamle marxisten Hobsbawms besvikelse. Det finns en verklig bestörtning i hans sätt att tala om både Stalin och Mao. Han förskönar inte Sovjetunionens förfallsperiod från 60-talet och framåt. Samtidigt återställer han visa proportioner som numera brukar förskjutas, beroende på det sedvanliga krypandet för dem som för dagen framstår som historiens segerherrar. På 30-talet syntes Sovjetunionens väg lockande för många i väst därför att det nya imperiet uppvisade goda ekonomiska resultat, medan den kapitalistiska världen genomlevde en kris som länge tedde sig livshotande och från vilken fascismen lätt framstod som den enda icke-socialistiska utvägen. Ännu på Chrusjtjovs tid fanns det sakkunniga bedömare som trodde att sovjetisk teknologi skulle hinna fatt USA:s och Västeuropas.

Men dessa förhållanden förklarar bara systemets övergående dragningskraft, de förskönar det inte. I Hobsbawms ögon blir Lenin framför allt en lysande organisatör för vilken teorier spelade obetydlig roll; huvudsaken var att de framstod som ortodoxa. Hobsbawms förklaring av leninismens framgångar påminner om den numera dominerande förklaringen till kristendomens segertåg under senantiken. Även där var det fråga om en lysande organisation som erövrade ett helt imperium men till priset av sin egen själ.

Av allt att döma är hans inställning till Marx en annan. Men det är framför allt analytikern och kritikern av kapitalismen som han drar nytta av i sitt eget arbete som historiker, däremot inte utopisten Marx. Det är kanske rentav en Marx som står närmare de ”gyllene årens” välfärdskapitalism än Sovjetunionens bistrare verklighet. Det är 1950- och 60-talens framgångsvåg med full sysselsättning och social säkerhet som fyller Hobsbawm med ett slags nostalgisk förtjusning, mellan 30-talets kalla, hårda, hopplösa år får honom att rysa, liksom det hjärtlösa 80-talet och det perspektivlösa, förvirrade 90-talet.

I ett mäktigt slutavsnitt betraktar han världen sådan den ter sig efter sovjetsystemets sammanbrott. Han registrerar många kristecken; den galopperande marknaden håller på att dra med sig inte bara välfärdssystemet utan själva demokratin i fördärvet i sin jakt på allt snabbare vinster. Bandet mellan goda företagsresultat och produktiva investeringar blir allt tunnare. Miljöförstöringen tilltar. Vardagen blir osäkrare och brutalare. I desperation söker folk skydd och räddning i främlingsfientlighet och illusoriska nationella identiteter, såvida de inte nöjer sig med mer ofarliga vidskepelser.

Hans slutord blir att om mänskligheten skall ha någon framtid ”kan denna framtid inte vara en förlängning av det förgångna eller nutiden”. Här tycks således det korta 1900-talets historia fullt av varnande exempel och utan ett enda inspirerande drag. Men var ändå inte de ”gyllene åren” en period från vilken åtminstone ett och annat skulle kunna väcka goda uppslag även för framtiden? Borde åtminstone inte dess hantering av en kapitalism som lämnad utan styrsel resulterar i ren anarki vara värd att minnas? Så har han ju själv sagt tidigare i sin bok. Inte kan man begära att han skall ta ordet ”socialism” i sin mun, inte ens i den vackra kombinationen ”demokratisk socialism”. Det vågar ju inte ens ledarna för dagens socialistpartier göra.

Sven-Eric Liedman