Den eviga freden – eller friden?

Immanuel Kant utarbetade i sjuttioårsåldern en teori om hur krig för all framtid skulle kunna förhindras på jorden. Titeln på hans lilla traktat rymmer en ironi som har stänk av bitterhet. Frieden på tyska betyder inte bara fred utan också frid, och i förordet berättar han att han hämtat titelns ”Zum ewigen Frieden” från en målning som föreställer en kyrkogård. Friden kan vara dödens frid, och en sådan frid skapar kriget åt sina stupade. Kant ville ställa fram alternativet klart och entydigt för läsaren: antingen en beständig fred eller också en frid som uppnås först efter skräck och fasa och en kvalfull död.

Boken kom ut 1795, just i början av en drygt tjugoårig period av europeiska krig. Kant hade delat den optimism som franska revolutionen väckt och sörjt över den urartning som den i hans ögon ögon genomgått. Det var f ö en uratning som andra stater verksamt bidragit till genom sina krigiska stämplingar. Revolutionärerna svarade med att skapa en ny sorts armé, en folkarmé som blev modellen för alla de värnpliktsarméer som under 1900-talet skulle sända miljoner och åter miljoner i döden.

Därom visste Kant ingenting; men hans ord om den stora krigskyrkogården som alternativet till den permanenta freden har tolkats profetiskt.

”Om den eviga freden” – nu skickligt översatt av Alf W Johansson – innehåller många överraskningar för den som bara har känt Kant efter ryktet. Textens stänk av humor och gäckeri hör inte till bilden av den punktlige vandraren och svåre tänkaren från Königsberg. Kant parodierar milt den diplomatiska överenskommelsens form med dess högtravande teser. Han driver också in snärtiga poänger med dråpliga exempel.

De som under under senare år lärt sig se Kant som först och främst upplysningsfilosof – det är han som gett det i våra dagar populäraste svaret på frågan ”Vad är upplysning?”, en uppsats som likaledes finns på svenska – får också vissa schabloner om det typiskt upplysningsmässiga ifrågasatta. Till upplysningen hörde, säger skolböckerna, tron på människans ursprungliga godhet. Men Kant stämmer inte alls med den bilden. Det krigiska sinnelaget är enligt honom inympat i själva människonaturen. Människan är över huvud en ganska nedrig varelse. Om hon lever utanför samhället, i det som ännu kallades naturtillståndet, befinner hon sig i oförsonlig kamp med sina medmänniskor. Det är alltså inte John Lockes ljusa bild av vildmarkens relativa lugn där var och en har nog av markens frukter som frammanas utan snarare Thomas Hobbes ”allas krig mot alla”.

För att garantera den eviga freden kan man inte hoppas på individens innersta hygglighet. Ett perverst samhälle är i grunden inte sämre än sina medborgare. Hoppet står till förnuftet. Människor har nämligen förnuft, och förnuftet säger henne att det enda obetingat goda är en god vilja. Hon kan därför eftersträva en samhällsordning där den goda viljan kommer till utryck och detta av rent egoistiska skäl.

Kant säger: ”Även med ett folk av djävlar (om de bara äger ett förnuft) skulle det … vara möjligt att upprätta en stat.” Det var inte underligt att kyrkans män försökte förbjuda hans skrifter.

Den goda stat i vilken fred mellan medborgarna råder beständigt är enligt Kant en republikansk stat. Det är en beteckning som var gängse på Kants tid men som i dag bara används av vissa politiska teoretiker. Kant säger att man inte får förväxla den republikanska staten med den demokratiska. ”Demokrati” är för Kant och hans samtida först och främst direkt folkstyre. ”Republikanism”, däremot, skiljer den lagstiftande makten från den verkställande. Det är folket som stiftar lagarna och därmed har ansvaret för konstitutionen. Verkställaren av folkets vilja kan vara ett fåtal eller i Kants ögon helst bara en enda – monarken. Det är monarken som bestämmer, men det är folket som avgör vad vad för slags beslut han kan och får fatta. I demokratin, säger Kant, är alla herrar, men alla är också uppdragsgivare; alla representerar alla, och ingen kan ställas till svars.

Inom en konstitutionell monarki råder däremot en förnuftig ordning. I en värld av konstitutionella monarkier skulle det bli svårare att starta krig än i despotier där härskarna gör vad de vill. Men inte ens där skulle den internationella freden vara säkrad. Staterna förhåller sig nämligen spontant till varandra som individer i naturtillståndet: kriget är lösningen på konflikter. Stater som vill undvika krig med varandra måste därför ingå i ett fredsförbund inom vilket bl a stående arméer förbjuds. Målet är att förbundet skall omfatta alla jordens länder. Då får man en verklig världsregering.

Kant inskärper att en sådan utveckling förutsätter respekt för alla stater och kulturer. Han brännmärker i synnerhet de europeiska handelsnationernas – dvs i första hand Portugals och Spaniens, Storbritanniens och Nederländernas – framfart i främmande världsdelar. Invånarna i Amerika och Afrika har behandlats som om de inte existerade och deras länder följaktligen vore fria för ockupation. Med östra Asiens nationer har man fört handel under krigsliknande former, och följden har blivit kinesers och japaners misstro och fientlighet. Handelsnationerna försvårar därmed utvecklingen mot en fredlig värld. ”Och detta görs av stater som ojar sig över sin fromhet. Medan de dricker orätt som vatten, vill de bli betraktade som utvalda rättrogna.”

Kant talar engagerat om filosofins och filosofernas roll i fredsprocessen men också de faror som lurar i makten. Han framhåller ihärdigt att stater bör rådfråga filosofer, ty filosoferna kan ge dem upplysning. Filosoferna bör över huvud fritt få uttrycka sina meningar om allt som gäller krig och fred. Här är det sannerligen en upplysningsoptimist som talar. Kännedomen om förnuftiga principer skall avhålla staterna från förhärjande krig.

Å andra sidan måste filosoferna undvika makten. ”Innehavet av makt tenderar nämligen obevekligen att förstöra förnuftets fria omdöme.” Förnuftet måste ha total yttrandefrihet till sitt förfogande men stå utan annat inflytande än det som själva sanningen ger.

Det är tänkvärt att en nya översättning kommer just nu (den förra kom 1914. som ett memento till den krigsgalenskap som då spred sig över Europa, inte minst bland dess filosofer och författare). Alf W Johansson skriver i sin innehållsrika inledning att fredstankens historia i Europa ”trots allt är en historia om framsteg”. Han pekar på att ett krig mellan de europeiska stormakterna idag är otänkbart och har väl rätt i det. Å andra sidan var dessa europeiska stormakter handlingsförlamade inför det ohyggliga kriget i Bosnien, och när de skall säkra framtida fred i Europa är deras första tanke att antingen utvidga krigsmaskineriet Nato eller att upprätta en särskild europeisk krigsmakt. För Kants kloka förslag att stående härar borde försvinna har de ingen förståelse.

Vilken tilltro har vi över huvud till det mänskliga förnuft som Kant satte så högt? Skulle Djävulen, om han fanns, vara i besittning av av ett annat förnuft än det kallt kalkylerande? Skulle Gud och hans änglar, om de fanns, vara i besittning av något förnuft alls och inte bara av ett blödigt hjärta?

Kants idé om det praktiska fönuftet som en kompass i moraliska frågor framstår som en underbar idé. Det teoretiska fönuftet är enligt honom mäktigt de märkligaste beräkningar och kan bana väg för de skönaste uppfinningar. Men det måste alltid vara underordnat det praktiska; det är det praktiska som kan säga vilka vägar det teoretiska kan välja utan att komma de mänskliga hänsynen förnär.

Hade Kants praktiska förnuft tillåtet utvecklingen av atombomben? Förvisso inte. För Kant hade oändligt mycket i historien från 1795 till 1997 tett sig övermåttan vanvettigt, ja rent ut sagt – oförnuftigt.

Sven-Eric Liedman