Dionysius glömde inte bort år 0

Dionysius Exiguus – eller Dennis den lille på god svenska – har fått tre rader i Nationalencyklopedin. I dag är han på allas läppar. Nätet formligen kokar av hänvisningar till en skytisk munk eller abbot, verksam i Rom i början av 500-talet och enligt traditionen upphovsman till den kalender som snart ger oss årtalet 2000.

Men Dionysius får inte bara ära och berömmelse för att han bereder oss ett så festligt tillfälle. Han får också klander för sin blunder att glömma bort år 0 i sin kalander, så att årtalet 1 e.Kr. följer direkt efter årtalet 1 f.Kr. Det finns t.o.m. de som hävdar att vi av den anledningen inte bör fira det nya årtusendet förrän vid nyår 2001.

Tanken att Dionysius glömde något tillhör samtidens envetna vandringspåståenden. Ett annat sådant påstående, ägnat att chikanera våra förfäder några generationer bort, säger att årtalet 1000 möttes med skräck i kristenheten. Ja, man hör folk säga att varje sekelskifte sedan dess hälsats med hänförelse eller onda aningar.

Dessa påståenden är skralt underbyggda. Framför allt utgör de exempel på hur lätt vi föreställer oss att folk i det förflutna hade samma slags föreställningar som vi och samma tankeredskap.

Dionysius’ beräkningar har inget årtal 0 först och sist därför att talet ’0’ över huvud inte kom in i hans kulturkrets förrän flera århundraden senare, via islam. Än mindre kunde han föreställa sig talet ’-1’: de negativa talen blev självklarheter i matematiken först på 1500-talet. En kalender som den kristna, där det fanns ett före och ett efter, gav därför särskilda problem. De flesta andra kalendrar vid den tiden arbetade med en definitiv början – den första olympiaden i Grekland, stadens grundläggning i Rom osv.

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum. Han sökte nämligen ett lämpligt år, då påskdagen skulle ha infallit den 25 mars och då Jesu uppståndelse kunde tänkas ha skett. Han antog alltså att det förflöt ett jämnt antal år från avlelsen till den dag Jesus slutgiltigt lämnade sin jordiska kropp. Födelse- eller rättare sagt konceptionsåret – årtalet 1 – fann han genom att från denna påskdag räkna bort det antal människoår som Jesus enligt traditionen uppnådde. Heureka!

Det dröjde f.ö. mycket länge innan man i Europa började fira nyår den 1 januari, ett datum som hörde till Julius Caesars kalenderreform. Det hade med framväxten av det sekulariserade samhället att göra. I Frankrike och de flesta tyska stater skedde det under 1500-talet, i England först 1752.

Den som vill fira det nya årtusendet strikt enligt Dionysius’ intentioner bör alltså göra det den 25 mars. Det är en smaksak om det skall ske år 2000 eller 2001 som inte i första hand har med frånvaron av nollan i Dionysius’ beräkningar att göra. Det avgörande är om man vill hålla sig till vanlig enkel matematik eller föredrar den magi som i modern tid omger tal som slutar på –00 eller–000.

Det första är enkelt. Ett barn vet att man räknar 1, 2, 3… och inte 0, 1, 2, 3… Den första tioserien slutar alltså med 10, hundraserien med 100, tusenserien med 1000. Det andra årtusendet började år 1001. Det andra har ett göra med en grundläggande förändring i attityden till tal och siffror som hör den moderna tiden till.

När vi förutsätter att människor upplevde skräck inför år 1000, tillskriver vi dem våra egna föreställningar. De historiska vittnesbörden är entydiga: det finns inga samtida belägg för någon oro år 1000. Påståenden därom kommer hundra år senare och blommar upp under renässansen, då man älskade att göra spe av den vidskepliga medeltiden.

Säkerligen var det få utanför de kyrkliga kretsarna som över huvud noterade årtalet 1000. Dionysius’ kalender hade visserligen spritt sig bland lärda från ca 700 och framåt men bara långsamt; det är först strax efter år 1000 som kännedomen om den blir allmännare. År 1033 utbröt däremot oro i samband med en solförmörkelse som kunde påminna om det mörker som evangelierna omtalar i samband med Jesu död tusen år tidigare. En hungersnöd skall också ha satt skräck i människor, åtminstone i Burgund.

De verkliga dramerna kring kalendern utspelades först senare. Men det var ännu inte de stora, jämna talen som fascinerade. De arabiska siffrorna började visserligen tränga in i kristenheten från årtusendeskiftet, men årtal skrevs länge än med latinska tecken; och M eller MC ser mindre märkvärdiga ut än låt säga MCLXXXVIII. Framför allt var inställningen till tal en annan än nu. Talen hade egenskaper, vissa gav lycka, andra olycka. När Joachim från Floris på 1100-talet sökte räkna ut årtalet för världens undergång kom han fram till 1260, efter ett finurligt manipulerande av talen 7, 12 och 42. Sambandet mellan dessa tal blir tydligare om man ser dem i romersk dräkt: VII, XII och XLII.

Det är först i den moderna handelns, matematikens och naturvetenskapernas värld som de jämna årtalen blir fascinerande. ”Sekel” fick innebörden århundrade först på 1600-talet. Om tidigare ”tusen” betytt ungefär oändligt många, blev det precis 1000. Den dionysiska kalendern rättades ut och år 0 introducerades i de stora kalenderbitarnas – James Usshers och Isaac Newtons – tänkande.

Men det är först än senare som folk verkligen började uppmärksamma sekelskiften. Vid skiftet 1800/01 noterade engelska tidningar övergången till ett nytt sekel, och August Wilhelm Schlegel skrev ett drama, där han ställer den nya romantiken mot den gamla upplysningen. (Men i Frankrike inte ett ord: där hade man sin revolutionskalender.) År 1900 och 1901 var det än mer fest och glam, med världsutställning i Paris och mycket annat.

Ändå framstår dessa festligheter som ett intet mot vad som förbereds
inför år 2000. År 2000 kommer det nämligen att bli – de stora, jämna talen är numera de enda som förmår fånga fantasin, ungefär som miljardärer (1000000000 kronor) gör det, eller idrottens drömgränser (jämna tal), eller de svindlande astronomiska eller subatomära talen. Vad finns det för poesi i 2001? En gammal film.

Dennis den lille skulle inte förstå uppståndelsen.

Sven-Eric Liedman