Framåt mot fördärvet

Ett klassiskt arbete i idéhistorien är amerikanen J B Burys The Idea of Progress från 1920. Där heter det att framstegsidén innebär övertygelsen att ”civilisation has moved, is moving, and will move in a desirable direction”. Det är en problematisk definition. Vad är det som är önskvärt? När den åldrade Rousseau tog en promenad i ett landskap som han älskade för dess pastorala charm upptäckte han att en strumpstickningsfabrik vuxit upp mitt i idyllen. Han uttryckte sin förskräckelse och avsmak. Om hans gamle trätobroder Dénis Diderot gjort samma upptäckt hade han säkert blivit nyfiken och glatt intresserad, kanske t o m avlagt ett studiebesök på den nya inrättningen.

För honom, men inte för Rousseau var fabriken i naturens sköte ett litet tecken på en utveckling ”in a desirable direction”.

Framstegsidén kan inte begränsas till dylika subjektiva uppfattningar. Dess fasta grund är föreställningen att människan genom planmässig verksamhet kan förändra villkoren för sin tillvaro. Hon är alltså mer eller mindre herre över sin framtid. Anhängaren av framstegsidén tror att förändringen kan göras i en riktning som motsvarar hennes drömmar och önskemål. Hans motståndare förnekar inte verksamhetens förändrande kraft men är övertygad om att den tvärtom stör en naturlig ordning eller bara bekräftar människans bundenhet vid en i sig hopplös existens.

Ett framstegstänkande i den meningen är inte äldre än 1600-talet. Om man skall kora någon till dess fader, kan lotten bara falla på en man: den engelske filosofen och politikern Francis Bacon. Det var han som först på allvar hävdade att människor med hjälp av ny kunskap, ny teknik och nya samarbetsformer skulle kunna förbättra sin egen lott.

Det var en föreställning som länge hade få anhängare; på 1700-talet, med det vi kallar upplysningen, blev de betydligt fler. Men fortfarande var det en uppfattning som knappast spred sig utanför ett tunt skikt av s k bildade människor. När en av de tidigaste varmluftsballongerna – för Kant själva sinnebilden för tekniska framsteg – störtade till marken ett stycke utanför Paris angreps den av bönder utrustade med hötjugor och andra tillhyggen. Det sägs att de trodde att månen fallit ner från sitt firmament. En folkligt förankrad framstegstro växte fram först senare, på de flesta håll inemot slutet av 1800-talet eller senare.

Men optimismen är aldrig enkel. Den omgärdar sig med en serie ”om” och ”men”. Den engelske 1800-talsfilosofen Herbert Spencer tycks i förstone orubblig i sin övertygelse om en positiv utveckling under överskådlig tid. Han tar sin utgångspunkt i kosmiska och biologiska utvecklingslagar. Människans och samhällets förkovran ser ut som en följdsats av den stora universella evolutionslagen. Men när det laissez-faire-samhälle som var hans ideal stötte på nya oväntade hinder i form av inte bara handelstullar och andra konkurrensrestriktioner utan också åtgärder som gjorde den fattiges och utslagnes lott drägligare, slog Spencer larm med pamfletten The Man Versus the State(1884). Om myndigheterna inte insåg att kampen för tillvaron var en välsignelse också för den som inte klarade sin egen överlevnad, skulle snart framstegen ta ett brott slut. Människosläktets positiva utveckling var alltså avhängig hennes medvetna anslutning till utvecklingslagarna.

Det finns i själva verket knappast en föreställning om en ljusnande framtid för mänskligheten som inte innehåller reservationer av det slaget. Framstegstänkandet inskränker sig aldrig till att enbart hävda eller konstatera en faktisk process. Det pekar också ut ett handlande som skall möjliggöra en fortsatt god utveckling. Det varnar för risker, ja kanske för katastrofer som bara kan undvikas om man följer en bestämd, kanske mödosam väg.

Framstegstanken är alltså aldrig utan sin mörka skugga, idén om förfall, degeneration, hotande olyckor. Det beror på att framstegstanken alltid är mer eller mindre handlingsorienterad;. Den säger: Gör detta, och det kommer att bli bättre. Och den hotar i samma andetag: Om ni inte följer mina råd, slutar det i olycka.

Bara de riktigt genomtänkta pessimisterna – som Arthur Schopenhauer – frånkänner oss varje möjlighet till sådan handling. Livets ävlan är bara en oändlig fångenskap under den blinda viljan. Den frihet som finns är frihet från varje önskan, varje drift. I den rena musiken kan man enligt Schopenhauer nå en sådan frid.

Eduard von Hartmann, en av Schopenhauers efterföljare, förenade optimism och pessimism på ett märkligt sätt. Mänskligheten gick verkligen framåt. Kunskapen tillväxte. En dag skulle alla få en fullständig insikt om tillvarons väsen. Då skulle de inse dess intighet och begå ett gigantiskt kollektivt självmord.

Det finns åtskilliga böcker som skrivits om framstegstanken från Bury och framåt. De lider av den bristen att de isolerar de ljusa sidorna i framtidsbilderna från de mörka, löftena från hotelserna. Litteraturen om moderna idéer om degeneration och förfall har varit sällsyntare. Men i år har det kommit en mäktig monografi i ämnet. Författaren heter Arthur Herman och hans bok The Idea of Decline in Western History (New York, m fl: The Free Press).

Det bästa med boken är en flödande dokumentation av olika idéer om förfall. Herman är en god berättare, och han har samlat ett väldigt material. Med analyserna är det däremot si och så. Han har en ovana att klumpa samman föreställningar som inte har så mycket med varandra att göra. Han är definitivt inte bra på tänkare som frestar sin läsares tålamod med en viss komplikationsnivå.

Å andra sidan framhåller han förtjänstfullt det nära sambandet mellan framstegs- och förfallsidéer. De är, säger han redan på första sidan, olika sidor av samma mynt. Han noterar också att de som hotar med undergång vanligen anvisar en väg som tvärtom leder till ett lyckosamt tillstånd.

Det är en lång rad gestalter som Herman tar upp till behandling. Några är självklara: som Joseph Arthur de Gobineau, en av nazismens anfäder, med sin aristokratiska rasism och Francis Galton, Darwins kusin, med sina hotelser om mänsklighetens snara förfall om inte resoluta åtgärder vidtogs för att hindra de sämsta i samhället från att föröka sig. Oswald Spengler med sin Västerlandets undergång (1918–22) och hans mer sympatiske engelske motsvarighet Arnold Toynbee är också svåra att undvika.

Några andra är inte lika självklara och det är därför också mer uppfriskande att möta dem här. Henry Adams (1838–1918), den briljante företrädaren för en New England-släkt ur vilken redan två USA-presidenter kommit, hör dit. Adams var historiker och författare och nog mest känd för sin märkliga självbiografi. Inte bara Comte, positivismens fader, utan också Marx hörde till hans lärofäder. Men ur bådas teorier drog han pessimistiska konsekvenser. Med Comte i ryggen tyckte han sig kunna urskilja samtidens sönderfall, och från Marx ansåg han sig ha lärt att industrisamhället bar på en obotlig orättfärdighet. Adams betraktade sin samtids USA, med dess väldiga immigrantströmmar och rastlösa modernisering, som ett samhälle i förfall. Han var inte ensam om det i de kretsar där han rörde sig. Där drömde man sig tillbaka till en arkadisk tillvaro i grundlagsfädernas USA där konstitutionens idealitet var levande. I samtidens USA såg man bara materialism och etiskt förfall.

En annan amerikan som Herman tar upp till behandling, William Edward Burghardt Du Bois (1868–1963), kom från hårdare förhållanden än Adams. Du Bois var svart men ovanlig i så måtto att han fick tillfälle att studera vid Harvard. Hela sitt författarskap ägnade han frågan om de svarta amerikanernas och snart även afrikanernas framtid. Det tillhörde vulgärdarwinismens rekvisita att förutspå de mörkhyade rasernas undergång. Du Bois vände på steken: det var tvärtom de vita som var dömda till förfall. Redan industrialiseringen var tecken på en sådan degeneration, ty med den upplöstes samhällsband och kultur. Hoppet stod till de svarta. Den åldrade Du Bois blev kommunist och emigrerade slutligen till Ghana, den första europeiska kolonin som blev självständig.

Det är uppenbart att det förfall som Adams och Du Bois talar om i högsta grad är partiellt. Båda ser i industrialismen ett förfallssymptom men ser en räddning i ett samhälle där utvecklingen sker längs andra linjer. Båda är handlingsinriktade: de talar om vad som bör ske för att hotande katastrofer skall undvikas.

Efter hand blir det allt tydligare att Hermans eget degenerationsbegrepp är polemiskt och riktat mot företeelser som han ser som hot mot de ideal han själv hyllar (tillspetsat uttryckt ser han alla degenerationstankar som riskabla därför att de själva kan bidra till degeneration). I slutavsnitten drar han in miljörörelsen i bilden, och nu blir han verkligt engagerad. Al Gore, USA:s nuvarande vicepresident och författare till boken Earth in the Balance (1992). Dess varningar för en hotande miljökatastrof ser han som nya variationer på undergångstemat. Han försöker göra en poäng av att den olycklige s k Unabomber, en förvirrad f d matematiklärare som i avsky för industri- och rustningssamhället började skicka brev med sprängladdningar till universitetsfolk, hade ett tummat exemplar av Gores bok i sin ägo. Det är verkligen ”guilt by association”!

I ett efterord ansluter sig Herman till vad han ser som en upplysningsdoktrin, som han av någon anledning entydigt förknippar med individualism. Det låter som om varje icke-individualistisk tanke var i förbund med undergångsidéer. Det är nonsens.

Uppenbarligen får vi aldrig någon rättsida vare sig på moderna framstegs- eller degenerationsteorier om vi inte ställer dem samman.

Sven-Eric Liedman