Hugskott och önsketänkande
i politiken

Det gläder mig att min artikel om universitetets dilemma (i GP 13.1) väckt debatt. T o m på DN:s ledarsida har de namnlösa nyliberalerna nickat instämmande.

Från Carl Tham hade jag inte väntat mig stöd. Det tillhör visserligen hans förtjänster som minister att gå i svaromål. Men hans replik (i GP 26.1) utmärks inte av någon större lyhördhet.

Som han själv påpekar handlar större delen av min artikel om förhållanden i Göteborg. Dem lastar jag inte regeringen eller utbildningsdepartementet för. Av okänd anledning hävar han att jag skulle önska mig en striktare centralstyrning av universiteten. Det finns ingenting i min artikel som andas något sådant. Tham och jag är nog ense om att staten bör bestämma de yttre ramarna för högre undervisning och forskning men ingenting mer. Min kritik av regeringens universitetspolitik gäller inte styrningens omfattning utan att den i så stor utsträckning präglas av hugskott och önsketänkande. I stället för gedigna utredningar har vi fått illa skrivna och föga genomtänkta diskussionsinlägg. Den ideologiska profilering som inte kan genomföras på politikens traditionellt tyngsta områden förverkligas inom utbildningsdepartementets domäner.

Följden är att utrymmet för den inre förnyelse som är nödvändig för universitetens livskraft redan till största del är intecknat. I en sådan situation krävs det utomordentligt mycket av de lokala instanserna för att systemet inte skall slamma igen.

Tham påstår också att jag skulle frånkänna universiteten varje förmåga till inre förnyelse. Det gör jag inte alls. Jag säger att universiteten både tenderar till status quo och förnyelse. Det senare är i en mening självklart: till universiteten kommer, år efter år, tusentals unga människor med andra horionter är sina lärare. Forskning lever vidare genom nyrekrytering, och om den själv är värd namnet ställer den oavlåtligen sina egna resultat i fråga.

Universitetens beslutsorgan tenderar däremot att bli konserverande. Den kollegiala beslutsordningen, så sympatisk den än må vara, ger alltför ofta till resultat att gamla mönster bevaras. Trygghet blir viktigare än dådkraft.

För att klargöra det invecklade spel jag har i tankarna vill jag välja ett exempel som ligger Tham varmt om hjärtat: kvinnornas underrepresentation vid universiteten. Det finns skandalöst få kvinnliga professorer i Sverige. Tham söker råda bot på detta med att inrätta trettio professurer vikta för kvinnor. Vad jag förstår motverkar detta hans syfte. Den viktigaste anledningen till att så få kvinnor är professorer är att så få kvinnor över huvud söker professurer. Kvinnorna har nämligen gallrats bort tidigare. Vad som skulle behövas för en bestående förändring är att uppmuntra kvinnor att med samma frimodighet som sina manliga kamrater gå vidare till fördjupningskurser och forskarutbildning. För det krävs både generella statliga satsningar och lokala initiativ och troligen en förändring av vissa drag i själva den svenska universitetskulturen, av tradition högst manlig.

I dag kan det minskande manöverutrymmet på fakultetsnivån tvärtom försvåra kvinnornas situation. Proportionen kvinnor på forskarassistenttjänster är större än proportionen kvinnliga professorer. Men en ekonomiskt trängd fakultet frestas att göra besparingar på rekryteringstjänsterna och därmed beröva kvinnornana möjligheter att arbeta vidare i systemet och kvalificera sig för fasta tjänster.

Vad gäller min inställning till forskning vid mindre och medelstora högskolor uttryckte jag mig alltför kortfattat i min förra artikel och vill därför klargöra min ståndpunkt. Jag uppskattar många av dem och har ockå fått ett gott intryck av åtskilligt av det som där förekommer. Jag har besökt ett stort antal och ganska ofta de största, Karlstad, Örebro och Växjö. Jag har ingenting emot att dessa tre nu får namn av universitet. Över huvud anser jag att beteckningar och titlar spelar en alldeles för stor roll i den akademiska världen.

Dessutom är jag fortfarande så mycket anhängare av Wilhelm von Humboldts idé om att högre och utbildning och forskning hänger samman att jag menar att lärare vid vad slags högskolor det än må vara bör bedriva forskning. För de gamla universiteten är det f ö viktigt att lärare även vid de minsta högskolor redan har eller arbetar för att skaffa sig en doktorsexamen. Hur kan man annats försvara doktorsexamens värde som merit t ex vid gymnasieskolorna.

Men – och det är det viktiga – forskning är inte detsamma som forskarutbildning. För modern forskarutbildning med dess krav på intensiv handledning krävs ganska stora personella resurser. Det är mycket möjligt att vi i Sverige i dag bör begränsa antalet orter där forskarutbildning sker snarare än utöka dem. Är det rimligt att varje universitetsämne har en egen plantskola för doktorer? Slentrianen säger det. Men slentrianer kan brytas. Bara vid institutioner där utbildningen visar sig framgångsrik och fruktbar bör den obetingat bevaras. Ingenting säger att inte en eller annat institution utanför de nuvarande universiteten kan hävda sig i konkurrensen. Men en generös statlig hand som utan närmare urskillning sprider ut skolningen av doktorer över landet ställer till mer skada än nytta. Då är det fråga om en ren regionalpolitik utan hänsyn till forskningens bästa.

Det är f ö talande att Carl Tham markerar att den medicinska utbildningen bör begränsas till några få platser medan det i övrigt tydligen är är mindre noga med fördelningen. Det är en vanlig uppfattning också inom t ex universitetsstyrelser att det inte så noga med humaniora och samhällsvetenskaper. De kan bedrivas lite hur som helst, med eller utan kompetens.

Det är denna nonchalans som måste beivras, på vilken nivå den än förekommer.

Sven-Eric Liedman