Den evigt oppositionelle

Det akademiska livet i Sverige hade varit fattigare, tristare och ynkligare utan Joachim Israel. Med sin oräddhet och sin obändiga oppositionslusta har han satt fart på många annars tröga andar. Han har ständigt varit beredd att fördjupa sig i nya idéer och orientera sig i nya sammanhang. Och han har tagit ställning!

Det är en passande titel som han gett sina memoarer: Ett upproriskt liv. Evigt oppositionell har han varit. Ett och annat ord har kanske varit förfluget, en och annan åtgärd förhastad. Men det är priset för ett okonventionellt temperament.

Joachim Israels öde är, i synnerhet med svenska mått, märkligt och gripande. Hans minnesbok börjar med några scener från september 1938. Han var då arton år gammal, han hade – som en av de få – fått uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, och tillsammans med andra judar i Karlsruhe firade han den främsta judiska helgen, Jom Kippur. Det var just vid tiden för Münchenöverenskommelsen, då Neville Chamberlain trodde sig rädda freden för vår tid.

I synagogan i Karlsruhe var stämningen ödesmättad. Något fasansfullt väntade, något ännu ohyggligare än det som redan drabbat de tyska judarna. Det gick rykten om att nazisterna vid ett krigsutbrott skulle fösa dem samman i koncentrationslägren och därifrån bomba dem från luften.

Men Joachim Israel undkom alltså döden, räddad till det annars så tillslutna Sverige. I sitt pass hade han, som svenska myndigheter krävde, ett stort, rött J.

Egentligen såg han Sverige enbart som en mellanstation, det var till Palestina han ämnade sig. Sedan flera år var han anhängare av kibbutztanken i Martin Bubers utformning, och han hade också förberett sig för ett liv i denna sorts socialistiska minisamhällen.

Jordbruksarbete var honom alltså inte främmande, och det var följdriktigt att han började som jordbruksarbetare i Sverige. Joachim Israel är veterligen den ende professor som under en period av sitt liv t.o.m. varit statare. Det var han nämligen. Av patron fick han som andra statare till jul en flaska illasmakande men kraftfullt finkelbrännvin. På stallbacken och med mössan i hand!

Men hans sprittande intelligens kunde ingen undgå att märka, och efter hand fick han möjlighet att förena arbete med studier. Andelen studier växte, och till sist kunde han börja läsa på heltid. Det var vid Ericastiftelsen i Stockholm, där han utbildades till terapeut för psykiskt störda barn. Det förde honom bl.a. i kontakt med psykoanalytiska teorier och inte minst med Gustav Jonsson. Vägen ledde alltså till Barnbyn Skå, det en gång så kontroversiella behandlingshemmet för pojkar som andra institutioner funnit omöjliga att behandla.

Joachim Israel gjorde viktiga insatser i Skå. Men han ville ytterligare fördjupa sig och började läsa vid Stockholms Högskola. Han hade tänkte sig psykologi men det blev filosofi och, framför allt, sociologi. Som sociolog fick han en allt intimare kännedom om det svenska samhället. Han visade sig vara en utmärkt, snabb och impulsiv forskare. Den Joachim Israel som vi känner i dag tog form. ”Ett upproriskt liv” är en bok av stort vetenskapshistoriskt intresse. Israel har kommit i kontakt med många olika forskningsmiljöer både i Sverige, Norden och världen. Han slösar med sina intryck från dem och har mycket nytt och spännande att berätta. Han är, som alltid, en sanningsägare. Det finns personer som inte precis framstår som hjältar i hans bok, men de allra flesta som han nämner vid namn talar han om med uppskattning och värme.

Hans akademiska verksamhet kan inte skiljas från hans sociala och politiska engagemang. Att han hela tiden tog ställning för radikala ståndpunkter, och gjorde det kompromisslöst och ofta otaktiskt, gav honom många motståndare. Hans insatser vid Russelltribunalen väckte många starka och även grumliga känslor bland samhällets stöttepelare; han blev den gången t.o.m. utsatt för antisemitiska påhopp från en ärkekonservativ tidning.

Studentupprorens år upplevde han som professor först i Köpenhamn, sedan i Lund. Han kämpade hela tiden frenetiskt mot allt som såg som uttryck för dogmatism. Hans hugg var inte alltid välriktade, och kanske hade han i Lund inte riktigt sinne för den orimliga auktoritet som en professor automatiskt har eller åtminstone hade i svenskt akademiskt liv. Han spelade med bravur sin roll som den evige opponenten och ville inte riktigt erkänna den makt han hade.

I backspegeln ser man ändå att han i det allra mesta hade rätt. Den socialism som i längden kan vara livsduglig är odogmatisk och frihetlig. Joachim Israel kan i dag hålla fast vid många av sina ståndpunkter från det tidiga 70-talet, medan åtskilliga som då var hans opponenter nu sökt sig högerut och lever i hägnet av Timbro.

Joachim Israel förverkligade aldrig sin dröm att bosätta sig i det Palestina som omsider blev staten Israel. När han till sist kom dit, blev det nya landet inte bara en besvikelse för honom. Han fann dess militarism skrämmande och tyckte sig i behandlingen av palestinier känna igen mönster som han som ung sett alltför mycket av i 30-talets Tyskland.

I stället har han alltså kommit att leva allra största delen av sitt liv i Sverige. Han skriver några tänkvärda sidor om svenskarnas temperament, deras oförmåga att visa känslor. Det är ingen ovanlig iakttagelse, men Israel kan framställa den med en viss tyngd. Han har själv aldrig haft problem att visa sig vare sig glädje eller vrede. Det har gjort honom så sällsamt levande. Nu har han hunnit ganska långt upp i åren. Hans bok slutar lika starkt som den börjar. Han reflekterar över ålderdomen och döden, finstämt och gripande, och citerar några rader av Dylan Thomas:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at the close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Sven-Eric Liedman