Vad är kilopriset på äpplen?

Häromveckan hördes en röst i radio som lät som gamle Herbert Tingstens. Men det var inte Tingsten, det var en geologidocent från Stockholm som hette Nils-Axel Mörner. Mörner läste lusen av Skanska och Banverket. Vem som helst med minsta geologiska kunskaper kunde förutse katastroferna kring tunnelbygget genom Hallandsåsen, förklarade Mörner. Men det stora företaget hade chansat på att projektet likväl skulle lyckas. Den mäktiga statliga myndigheten, banvallarnas herrar, hade inte velat lyssna på kritikerna.

Vad har Nils-Axel Mörner med universitetens tredje uppgift att göra? Ganska mycket, vill jag hävda.

Universiteten har enligt sina statuter en tredje uppgift. Den första – den uråldriga – är att undervisa, den andra, som tillkom i början av 1800-talet, är att forska. Den tredje innebar till en början plikten att informera allmänheten om forskningsresultat och annat som var av vitalt intresse för utomstående. Men under de senaste åren har uppgiften vidgats och dess centrum förskjutits. Nu betonas framför allt universitetens och högskolornas betydelse för den omgivande regionen, dess företag och dess arbetsmarknad. Informationen betonas allt mindre. Förändringen är inte slumpartad. Den hänger samman med föreställningen att en regions väl och ve nu och i framtiden hänger på kunskapsstandarden. Det är kunskapsintensiva företag som kommer att ge arbete och pengar i framtiden. Sådana företag kräver högskolor eller universitet, och ju närmare samarbetet mellan skolorna och universiteten är, desto bättre. Den högstämda och optimistiska retoriken frammanar närmast bilden av en symbios. Verkligheten är på sina håll på väg att hinna ifatt retoriken; gränserna mellan lärosäte och företag blir allt suddigare.

Det är en utveckling som påskyndas av både politiker och företagare. Politikernas största bekymmer är arbetslösheten, och boten mot det onda ser de just i höjning av kunskapsstandarden. Företagarna är på den punkten eniga med dem; både expansion och växande vinster förutsätter en allt mer välutbildad arbetskraft.

Kombinationen av politiker och företagsledare är oslagbar. Hur oslagbar kan vi studera i fallet Hallandsåsen. Skanska ville ha snabba pengar på ett riskfyllt företag. Banverket hade politikernas välsignelse för ett projekt som skulle skapa många goda jobb för åratal. Dessutom kunde man peka på miljövinster: transporter skulle flyttas från stinkande motorvägar till rena järnvägar. En miljö – Hallandsåsens – riskerades för miljöns skull. Det är rena homeopatin: lika skall botas med lika, miljöförstöring med miljöförstöring.

Det finns fortfarande ingen högskola vare sig i Båstad eller Laholm. Det skall vi kanske vara glada för. En högskola där skulle ha samarbetat på det intimaste sätt med både Skanska och Banverket. Den hade stött båda i deras ödesdigra hantering.

Nu finns det i stället en person som Nils-Axel Mörner som ställer sina kunskaper – inte till Skanskas och Banverkets – utan till allmänhetens tjänst. Han är en oberoende röst som talar för kunskapens sak. Han fullgör det som i går kallades tredje uppgiften.

Med den högskolepolitik som inte bara Sverige utan stora delar av världen nu bedriver är människor sådana som Nils-Axel Mörner en hotad art: de oberoende sanningssägarna. Detta påstående kan missförstås. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att universitet och högskolor har en avgörande betydelse för både företagsamhet och sysselsättning. Det är ett förhållande som är bevisat om och om igen. Däremot betvivlar jag att det är rimligt och hälsosamt att högskolor och näringsliv lever samman som i ett äktenskap. Människor okunniga om den högre utbildningens och forskningens egenart brukar visserligen likna universiteten vid företag. Men så sjutton heller är de företag! Universiteten producerar ingenting som direkt kan ge vinster; de frambringar i bästa fall kunskaper. Moderna företag brukar berömma sig av att all deras strävan går ut på att skapa profit; allt annat är underordnat. Universiteten får inte dras in i denna deras vinstjakt. Då kommer den kunskap som inte bara kan användas till penninggivande mojänger utan som också till kritik och ifrågasättande av allt, inklusive de medel som företag kan gripa till för att höja lönsamheten, i farozonen.

För en sådan nödvändig självständighet krävs styrka och en viss oförbindlighet. Klarar en liten högskola i en region med ett stort, dominerande företag av att bevara sitt oberoende? Klarar ens Göteborgs universitet och Chalmers av att hålla sig tillräckligt fria i de politiska och ekonomiska konjunkturer som nu råder? Just nu står universitet och högskolor inför stora, avgörande reformer. Forskningen skall portioneras ut på en mängd högskolor. Det vore fel att utan vidare döma ut en sådan förändring; den gamla tesen från Wilhelm von Humboldts dagar att högre utbildning och forskning hänger samman som ler och långhalm rymmer en djup sanning. Men Humboldt ställde bestämda villkor för denna förening av studenternas och forskarnas kunskapssträvan. Hans nyckelformel var ”Einsamkeit und Freiheit”, ensamhet och frihet. Det behövdes både oberoende och avskildhet för att ett verklig livgivande och kritiskt vetande skulle kunna ta form.

Det har gått nästan tvåhundra år sedan Humboldt formulerade sina teser, och både universiteten och forskningen har förändrats nästan till oigenkännlighet. Framför allt är dimensionerna så mycket större; vi har både massuniversitet och en forskningsvolym som var otänkbar år 1810. Ändå finns något kvar, och detta något är kanske mest av allt den relativa självständighetens nödvändighet. I dagens världs kan den
formuleras på följande sätt: Kunskapers hållbarhet och utvecklingsduglighet (deras sanning eller falskhet, som man säger) kan enbart bedömas av forskare själva, däremot inte av politiker eller företagsledare. Politiker och företagare kan bedöma kunskapers användbarhet för deras närmaste syften, ingenting annat. Varken politiker eller företagare skulle i ord förneka detta. Däremot förnekar de det i handling om och om igen. Som Sverker Gustavsson, statsvetaren som under några fruktbara år i slutet av 80-talet och fram till 1991 var statssekreterare i utbildningsdepartementet, visar i en uppsats som publicerats i en festskrift till Stig Strömholm (Uppsala universitet inför 2000-talet, 1997) hur alltsedan regeringen Bildt tillträdde resurser och makt flyttats från självständiga fakulteter och forskningsråd till stiftelser med oklar status och därtill också till forskningsprogram inom EU, där ett byråkratiskt kineseri härskar.

Med den reform av forskningslokalisering och forskarutbildning som nu står för dörren flyttas ytterligare resurser bort från utbyggda fakulteter till nya forskningsenheter. Återigen: detta skall inte dömas ut utan vidare. Det finns hopplöst illa fungerande institutioner vid de gamla universiteten. Det kan finnas institutioner vid de högskolor som inte ännu har forskning som skulle kunna utveckla en egen, självständig och utmärkt forskning. Felet med reformen är att den inte med ett ord berör vare sig kvalitets- eller självständighetsaspekten utan enbart mekaniskt räknar med kvantiteter. Propositionstexten om forskning och forskarutbildning (1997/98:1, Utgiftsområde 16, kap 5.4) är dyster läsning. Huvudsaken är att en visst antal doktorer produceras, oavsett på vilket sätt och av vilken kvalitet. Ett icke närmare definierat behov skall styra medelstilldelningen. Den enda kontroll som de otaliga nya och gamla fakulteterna skall utsättas för är kvantitativ. Målet för den utbyggda verksamheten formuleras storstilat på följande sätt: ”Fler personer med forskarkompetens i samhället kan markant påskynda utvecklingen, medan en brist på sådana personer riskerar att hindra den.” ”Utvecklingen” alltså, denna storhet som postmodernisterna släpat i smutsen men som lever upp, friskare och starkare än någonsin, i politikernas och ekonomernas språk. Föga överraskande visar sig denna utveckling framför allt bestå i företagens förkovran. Återigen arbetstillfällen och profit i skön samverkan.Politikerna försöker göra troligt att ingen egentligen drabbas av nedskärningar; det är bara de nya forskningsenheterna som tillväxer. Men alla insatta vet att verksamheten drastiskt kommer att minska vid de gamla universiteten. Bruttosummor säger mycket litet om vad som verkligen händer. Ta bara en så enkel sak som de svindlande hyror, som universitet och högskolor måste betala till en vinstdrivande statlig myndighet. (Det är samma förhållanden som gäller för skolorna i förhållande till kommunerna; pengar slussas in i verksamheten men vandrar bara vidare till förvaltande organ som gör fullständigt improduktiva vinster. Vi lever under ekonomismens idioti.)

Minskningen blir givetvis särskilt kännbar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter. Där har en stor del av forskningen bedrivits av forskarstuderande som själva lånat pengar till sina studier. I många fall har de alltså för egna slantar bidragit till en levande forskningsmiljö. Ett av reformens huvudmål är att göra dessa studenter omöjliga i framtiden. Utan tryggad försörjning skall det bli i det närmaste omöjligt (propositionstexten är oklar) att komma in i forskarutbildningen.

Det skall inte förnekas att antagningen inom många humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen varit släpphänt och lett till onödiga personliga misslyckanden. Men återigen resonerar de styrande blint kvantitativt. Det är tillgången till doktorandtjänster som skall bli styrande, åtminstone vid de gamla universiteten. Om flera begåvningar konkurrerar om samma tjänst, är det bara en som kan gå vidare. Det blir på många håll fråga om mycket drastiska nedskärningar. Vid den fakultet som ligger mig närmast, den humanistiska i Göteborg, har under senare år cirka åttio forskarstuderande antagits per år. Med de nya bestämmelserna och givna ekonomiska ramar blir det under en
överskådlig framtid bara tjugo, spridda över ett trettiotal ämnen. Gott, säger de som älskar en hård gallring, då kommer bara eliten in. Men den som har någon djupare erfarenhet av forskarutbildning vet, att de bästa studenter av olika skäl kan visa sig oförmögna att fullborda en avhandling. Andra, som börjat sina forskarstudier under något oklarare auspicier, kan växa i rollen och blir utmärkta forskare. Nu får de som inte får plats vid universiteten jaga forskarplatser vid högskolorna i stället. Där får de hård konkurrens av hemmalaget, adjunkter som med en avhandling skall kvalificera sig för ett lektorat hemma hos mor.

I den konjunktur som råder nu kan denna drastiska förändring hälsas med en axelryckning. Vilken nytta gör egentligen humanister? Jovisst, humanister gör nytta. De ökar kanske inte företagens profit. Men de kan bekämpa fördomar och perspektivlöshet, och de kan berika människors föreställningar och peka ut rikare livsvärden för dem. Inte minst kan – och bör – de bidra till den kritiska sansen.

Med denna alltför långa artikel menar jag mig alltså ha gjort nytta genom att kasta en gnutta ljus över det dunkla landskap som numera är utbildningspolitikens.

Sven-Eric Liedman