Lärostol med trasiga resårer

Skolor och universitet har fått en märklig ställning under de senaste åren. Det är i stort sett de enda områden där de stora politiska partierna kan söka förverkliga sin traditionella ideologi. En socialdemokratisk regering för i dag en ekonomisk politik som i princip inte avviker från en borgerlig – skillnaden består främst i att en borgerlig regering måste räkna med en kraftfull socialdemokratisk opposition, medan socialdemokraterna vid makten får höra mumlanden om ”mera av samma slag” från sina konkurrenter om makten. De sociala trygghetssystemen, socialdemokraternas stoltaste verk, skärs ner med samma effektivitet av den nuvarande regeringen som tidigare av moderater.

Med utbildningen är det annorlunda. Där märks sannerligen ett regeringsskifte. Universiteten under Per Unckels egid förändrades i grunden. Carl Tham arbetar frenetiskt på att göra företrädarens verk om intet. Decentralisering efterträds av centralisering. Privatisering får ge vika för hård styrning från departementet. Satsning på forskning efterträds av satsning på grundutbildning.

Likheten ligger på ett annat plan. Nu som då levereras en ström av illa genomtänkta utredningar, presenterade på ett hafsigt och kobent språk. Medan utredningar för inte så många år sedan tog åratal av arbete i anspråk och ofta formade sig till ett slags avhandlingar, trista visserligen, men genomarbetade, är den nya sortens departementsalster tillkomna på några månader, ofta enmansjobb och inte sällan präglade av högst begränsad kunskap om saken.

Den borgerliga regeringens största bravad på utbildningsområdet var de nya forskningsstiftelserna, skapade av de förkättrade löntagarfonderna. Det var ett överilat beslut. Det blir inte goda forskningsresultat bara för att en massa pengar auktioneras bort; den läxan borde man ha lärt sig från satsningarna på energiforskning på 70-talet. Det var också givet på förhand att en kommande socialdemokratisk regering skulle göra allt för att få kontroll över dessa vinddrivna stiftelser.

Under regeringen Persson har nedskärningarna drabbat också universiteten. Därom är i sak ingenting att säga. Svårare åderlåtningar har drabbat sjukvård och skolor; det är många miljarder som flyttats från offentlig hantering till privat under senare år. Universiteten måste dras med i denna nedåtgående spiral vars slut vi inte har någon aning om.

Men nedskärningarna, modesta i sig, blir långt svårare än de borde därför att högskolepolitiken samtidigt är föremål för så många ideologiska påfund och finter. Landet skall räddas från arbetslöshet genom en satsning på högre studier särskilt i teknologi och naturvetenskaper; men de nya studentskarorna får inte kosta någonting. Forskningen är visserligen inte prioriterad längre; men den måste portioneras över en lång rad småhögskolor, konstnadsfritt. (Högskolan i Götene måste få få sin forskarutbildning, för vad skulle annars centerpartiet, så troget i sitt stöd av regeringen, säga?) Därtill måste ministern få utföra sina alldeles egna piruetter och fördela ett antal miljoner efter eget huvud och utan att ha rådgjort med universiteten i saken.

Men det är inte bara regeringen som förverkligar sin universitetsideologi. Också universitetsstyrelserna gör det. Styrelsernas majoritet består numera av lekmän. I Göteborg är det säkert bra folk, lagda för dåliga kompromisser visserligen – men hur intresserade är de av universiteten? Vad har de under sina år vid makten lärt sig om vad som där är bra eller dåligt, utvecklingsdugligt eller inte? Vem har sett en intresserad styrelseledamot på någon universitetsinstitution? Nej, sådant förekommer inte, åtminstone inte så långt min horisont sträcker sig. Men dessa ladamöter tror sig om att kunna fatta drastiska beslut ändå, präglade av samma lösa ideologiserande som på regeringsnivån.

På fakultetsnivån blir följden av all denna missriktade överhetsomsorg prekära. Det gäller att spara och åter spara på det som blir över. Drastiska nedskärningar blir nödvändiga. Alla fakulteter har det besvärligt. Här skall jag bara tala om den humanistiska, eftersom jag vet för litet om läget i de andra.

Ett universitet är en intressant institution. Det skall inte bara förse det omgivande samhället med fackutbildat folk och förhoppningvis också sprida viktiga kunskaper till allmänheten. Det skall också garantera sin egen återväxt. Dess forskare och lärare är själva utbildade vid ett universitet. På det sättet bevarar universitetet delvis sin ursprungliga, medeltida skråmässighet. Några av studenterna kommer att bli kvar inom systemet livet ut.

Förnyelsen är alltså viktig, och den är dubbelt viktig därför att vetenskapen är en så föränderlig materia där ständigt nya vägar måste prövas och nya idéer testas. Samtidigt finns det en inneboende tröghet som i lagom doser är bra – hantverksskickligheten måste bevaras, forsknings- och unervisningsmoralen hållas levande – men som i överflöd blir förlamande. En klok fakultetspolitik måste ha som mål bland annat följande:

1. att garantera återväxten och därmed den personella förnyelsen;
2. att se till att också undervisnings- och forskningsinriktningar förnyas och nya idéer praktiseras; och
3. att verka för att en nödvändig kontinuitet bevaras.

Därtill måste den givetvis tillse det den är ålagd, t ex att verka för en jämnare könsfördelning, vilket i högsta grad bör stärka punkterna ett och två. Därtill kan man lägga att den bör dra sitt strå till stacken när det gäller framväxten av ett mångkulturellt samhället, och det substantiellaste bidraget är där att verka för att också representanten för första generationen svenskar – de s k invandrarna – kan verka inom fakulteten.

Erfarenheten heter säger att det på fakultetsnivå sällan är kontinuiteten som åsidosätts (det är snarare på nationell nivå och ibland på styrelsenivå som den kan äventyras; man vill ha nya beställningar effektuerade, genast). Den kollegiala beslutsordningen, som innebär att representanter för olika ämnen skall komma fram till en lösning som tilltalar majoriteten, innebär alltför ofta att status quo bevaras. De andra stödjer min sak om jag stödjer deras.

Det blir betydligt svårare att få tillräckligt stöd för både den personella, forskningssmässiga och pedagogiska förnyelsen. Sådana mål får visserligen läpparnas bekännelse, men de hårda besluten går oftast i annan riktning. Humanistiska fakulteten i Göteborg är inte ensam om i att gång på gång i sina principdeklarationer ha betonat att forskarassistenttjänsterna – de enda rekryteringstjänsterna för unga disputerade forskare och lärare in spe – är de viktigaste inom fakulteten och därför bör prioriteras. Fakulteten har under senare år också uppmärksammat den växande betydelse som forskningsprojekt, finansierade av medel utifrån, har. Göteborgs humanister har hittills överlag varit dåliga på att skaffa sådana pengar, sämre än sina kolleger på andra håll i landet. Det måste bero på oföretagsamhet och en förkärlek för det gamla och invanda som i dag kan bli ödesdiger. Forskningsprojekt är inte bara en angelägenhet för ensamma nydisputerade forskare och för en och annan doktorand utan doktorandtjänst. De är avgörande för den vetenskapliga förnyelsen på hela instituionen. I synnerhet för professorer borde det vara en av de viktigaste uppgifterna att ta initiativ och ge intellektuellt stöd till gemensamma forskningsprojekt. Projekten betyder numera också mycket för universitetets finanser. Varje universitet tar nämligen ut en egentligen orimligt stor andel av projektinkomsterna för egen del som ersättning för lokaler och administration. Utan dessa pengar skulle inte den övriga verksamheten gå runt.

Lägg därtill betydelsen av pedagogisk förnyelse på alla plan, inte minst utvecklingen av nya kurser och nya typer av kurser. Också där finns ett åtminstone verbalt stöd.

När en fakultat tvingas till radikala nedskärningar sätts dess trohet mot deklarationerna om förnyelsens avgörande betydelse på hårda prov. Pengar som skulle avsättas för återväxt och nya fruktbara vägar ter sig som utanverk som i nödfall kan plockas bort. Premieringen av initiativkraft framstår som lyx. Det gamla får bli kvar, en del initiativlöst och rutinbundet kanske, men åndå.

Effekterna av en sådan politik kan inte bli annat än demoraliserande. Den som är ny i systemet kan utan omak försvinna. Den som har en trygg plats och nöjer sig med den riskerar ingenting, medan den som vågar göra något nytt bestraffas. Institutioner som sökt sig nya vägar och lyckats skaffa sig resurser för det får vidkännas stora nedskräningar, medan de som inte gjort ett dyft för sin förkovran sitter i orubbat bo.

Till de besparingar som humanisterna i Göteborg föreslår hör typiskt nog att forskarassistenterna inte längre skall kunna få sina tjänster utsträckta över ett femte eller sjätte år. Detta har hittills varit möjligt för dem som drivit sin forskning framåt och även på annat sätt haft betydelse för sin institution. Nu skapas en gemensam avgång för alla. Vakanta forskarassistentjänster skall också dras in. Det skulle innebär mycket resoluta steg mot fakultetens förgubbning vid en tidpunkt när redan det mångomtalade ”kollektiva åldrandet” utgör ett problem och när många institutioner har en en hel skara begåvade nyblivna eller snart färdiga doktorer som väntar på sin chans.

Dylika förslag kommer samtidigt som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, rimligen den mest kompetenta instansen för bedömningen av forskningsprojekt inom fältet, drabbas av kraftiga nedskärningar med vad det innebär av minskade möjligheter för initiativrika forskare. Rådet för forskning om högskolan försvinner därtill helt och hållet om ett år.

Regeringens och styrelsens politik syftar till en viss förnyelse men gör det utan tillräcklig kunskap om vad som är bra och utvecklingsdugligt vid de olika fakulteterna. En fakultet bör vara den instans där man tillräckligt kunnigt och fördomsfritt kan se vad som kan förnya och förbättra undervisning och forskning.

Tillåt mig att tillägga att jag inte skriver detta som tal i egen sak. Jag sitter själv på en tjänst som även enligt det färska förslaget till nya lärartjänster inte kan dras in så länge innehavaren inte fyllt sextiofem. Jag har suttit på en sådan tjänst längre än någon annan vid fakulteten och har mitt på det torra.

Min starka olust vid situationen i dag har annan grund. Ett universitet har alltid varit en besvärlig arbetsplats. Men så länge jag varit verksam i den har det där ändå funnit en marginal för nya idéer, initiativ och nyskapande verksamhet. Nu krymper marginalen drastiskt.

Lärostolen jag sitter på känns allt obekvämare. Inte därför att den skulle vara hård utan tvärtom – den är så mjuk som fårtöljer brukar vara när resårerna gett vika.

Sven-Eric Liedman