Men var finns jag?

För några veckor sedan stod det en annons i stockholmtidningarna om ett föredrag som en viss Fredrik Praesto skulle hålla. Ämnet var intuition, ”framtidens viktigaste egenskap”. Åhörarna skulle inte bli förvånade om Praesto började läsa deras tankar, hette det vidare. Praesto var för övrigt känd från radio och TV. Hans tjänster hade anlitats av Ericsson och SAF, Posten och HSB.

Vad är det för en intuition som Praesto vill lära ut? Intuition är enligt ordböckerna en särskild väg att komma till kunskap, en väg som inte går via det vanliga resonerandet där bit läggs till bit på ett logiskt oklanderligt sätt utan där man kommer fram till sanningen liksom i ett slag. Ordet kan översättas med seende eller skådande – genom intuition kan man omedelbart se hur något förhåller sig.

Ordböckerna upplyser inte om att den intuitiva kunskapen kan uppfattas på två olika sätt. Å ena sidan kan man se den som en genväg till insikter som det vanliga diskursiva tänkandet behöver mer tid på sig för att nå fram till. Å andra sidan kan den ses som en särskild kunskapskälla där mer om verkligheten avslöjas är enbart genom erfarenhet och logiska slutledningar.

Det är utsikten om den senare sortens, mer pretentiösa intuition som kan förmå människor att betala 295 kronor exklusive moms för att lyssna till Praestos föredrag. Snabbhet är visserligen en begärlig vara, inte minst i företagslivet; men här utlovas lyssnaren mötet med en människa som inte bara kan läsa hennes tankar utan också bibringa henne en oanad förmåga att lösa problem och se nya möjligheter. Praestos föredrag kan ses som ett tecken på den mjuka vidskepelsens framfart under namn av New Age. Det kan också inordnas i raden av sekelskiftesfenomen eller framhävas som ett exempel på den omättliga Marknadens förmåga att sluka allt. Här kommer ett annat, mer principiellt perspektiv att anläggas. Praestos föredrag är ett tecken bland många på en stigande osäkerhet om kunskapen och dess gränser, dess arter och dess avarter.

Kunskap är makt, säger Bacon. Men den är också vanmakt. Ju mer mänskligheten vet, desto mindre del därav kan den enskilda människan veta. Kunskapen påminner oss därtill ständigt om våra bindningar – vid gener, till miljö, till den kultur som råkat bli vår livsluft. Genom teknologin och genom ekonomins allt väldigare centrifug tycks kunskapen, likt Trollkarlens lärling, ha frambesvurit krafter som den själv inte kan bemästra.

Det är numera också med kunskapens hjälp som politiker över alla gränser mellan ideologier och länder skall lösa samtidens problem. Ny kunskap skall ge de arbetslösa arbete. Gymnasium åt alla och snart högskola åt alla får näringslivet att frodas och nationens skuldproblem av fördunsta.

Men vilken kunskap?
Själva ordet ”kunskap” har en besvärande dubbeltydighet. Kunskap är personlig – det är min kunskap, vår kunskap. Att lära sig är att införliva. Men kunskap är samtidigt något objektivt, något som man får del av. Saken hade blivit enklare om vi använt olika ord för kunskap i den ena meningen och den andra. I själv verket har svenska språket utmärkta kandidater för en sådan åtskillnad. Kunskap med sin närhet till ”kunna” skulle passa för den subjektiva dimensionen, vetande för den objektiva. Ändelsen ”-skap” skall enligt språkhistorikerna sannolikt ha med skapande att göra (en fascinerande tanke: man åstadkommer sin dryckenskap, sin blåa näsa och sin skrumpna lever, genom flitigt drickande). Det är alltså jag själv som genom min läroprocess frambringar min kunskap. Ett visst vetande är resultatet som kan mätas och jämföras med annat vetande.

Tyskan har motsvarande skillnad mellan ”Erkenntnis” och ”Wissen”, och åtminstone i vissa sammanhang fungerar den på ett särskiljande vis. ”Ich kenne den Weg” betyder att jag hittar fram därför att jag redan gått vägen själv. ”Ich weiss den Weg”, däremot, säger att jag kan räkna ut hur vi skall gå därför att jag kollat på kartan. I ena fallet: lärande genom egen erfarenhet. I det andra: någon annan, kartritaren, serverar mig ett vetande. Tyska filosofer har dessutom påpekat att förstavelsen ”Er-” i ”Erkenntnis” har med rörelse, aktivitet att göra. Vi har fått in samma förstavelse i ”erfarenhet”, där ordet ”fara” i meningen resa, flytta sig eller kanske snarast vandra omkring också döljer sig.

Engelskan, däremot, detta underbart mångordiga språk, har bara sitt enda ord ”knowledge”. Med engelskans ställning i dag får detta konsekvenser. Filosofer och pedagoger har visserligen gjort den fina distinktionen mellan ”know how” och ”know that”. Att veta hur är att behärska redskapen: kunna räkna, läsa, slå med lie, tala med patienter på ett meningsfullt sätt. Att veta att är ett resultat av en läroprocess. Man vet att två plus två är fyra och att maskrosen är en korgblomma. Men den senare innebörden hotar att tränga ut den förra och bli allenarådande. I spanskamerikanen Manuel Castells' stora verk ”The Rise of the Network Society” (1996), enastående i sitt slag, är kunskap liktydigt med ”a set of organized statements of facts or ideas”, alltså ett färdigt vetande som kan paketeras i en svit av påståenden. Castells likställer visserligen inte kunskap med information – information är för honom något mer elementärt, ”data that have been organized and communicated” – men uppenbarligen kan informationer fogas samman till kunskap. Resultatet blir ett dött kunskapsbegrepp. Kan inte en dator besitta kunskap på samma sätt som en människa?

Men Castells gör också en annan distinktion som öppnar andra och vidare perspektiv. Då talar han inte om kunskap utan om lärande. Han skiljer mellan att ”learn by doing” och ”learn by using”. Man kan tillägna sig en teknik på två olika sätt. Man kan aktivt bearbeta den och därmed modifiera dess tillämpningar. Man kan också enbart använda den sådan den är given för oss. Castells, som sysslar med dagens högteknologi, har i åtanke skillnaden mellan en driven dataspecialist och en vanlig knapptryckare. Men distinktionen kan användas mycket vidare än så. Ett
barn kan lära sig tända en lampa utan en aning om hur den fungerar. En elektriker kan laga en trasig ledning, medan uppfinnaren av lågenergilampan ändrade på vissa förutsättningar för själva tekniken. Exemplet visar att det finns olika grader av görande och användande.

Kanske skulle man kunna rita en linje mellan två poler, det rena skapandet och den mekaniska användningen. Vid den ena polen finns gud allena, vid den andra roboten. I vårt verksamma liv rör vi oss tvärs över många sådana skalor, än aktivare än passivare. När jag skriver denna text är jag ytterst passiv i förhållande till ordbehandlingstekniken, aktivare i förhållande till svenska språket och, hoppas jag, ganska självständig i förhållande till problemet kunskap.

Det finns en värdering, inristad i vår kultur och inte minst i vår pedagogik, som sätter aktiviteten högt, passiviteten lågt. Castells distinktion kallar fram ur skuggorna John Dewey, 1900-talets mest inflytelserike pedagogiske tänkare, som såg ”learning by doing” som den goda skolans ledstjärna. I den formeln skulle både industrialismens och demokratins samhälle fångas. Eleverna skulle lära sig det praktiska livets krav genom att göra sig bekanta med handgreppen, och de skulle bli goda demokrater i en undervisning där jämlikhetens och de gemensamma beslutens kultur skulle utvecklas.

Deweys skola visade sig svår att förverkliga, och nu tappar industrisamhället terräng till vad etikettsklistrarna kallas informationssamhället. Hur står sig idealet om det aktiva lärandet? Retoriken finns kvar, men är inte verkligheten på väg bort från idealet? ”Det livslånga lärandet” var en gång metaforen för en meningsfull process där den enskilde ständigt skulle vidga sin horisont. Nu är det namnet på en svit av kortutbildningar, där den som förpassats ur arbetslivet skall anpassa sitt vetande efter en ständigt skiftande arbetsmarknad. Människans kunnande mäts inte främst med mänskliga måttstockar utan efter dött bytesvärde: hon blir humankapital. Är kunskapslyftet alltid ett lyft – i många fall innebär det att skickliga yrkesspecialister, ofta utbildade utanför Sverige, skall lära sig arbeta vid en skärm. En gång har de, med Castells' termer, lärt sig ”by doing”. Nu lär de sig ”by using”. Passivare!

Det är inte underligt att människor lockas av fagra löften om kunskapsarter där de kan känna sig som herrar i eget huset. Vi ju alla att det finns intuition – i förhållandet mellan människor. Det vore underbart om denna intuition kunde utsträckas till vetandet över huvud. Mänskligheten besitter en oändligt stor kunskapsmassa. Men var finns jag?

Sven-Eric Liedman