Skillnad mellan kunskap och information

Visserligen har jag inte sett artikeln på det verkliga tidningspappret utan bara fått den via nätet. Men jag antar att den trots den virtuella förmedlingen är lika verklig för det: krönikan som Herman Lindqvist publicerade i Aftonbladet den 8 februari och som började med följande credo: ”Jag tror på dödsstraff. Jag tror att det är nödvändigt, under vissa förhållanden och för vissa brott.”

Varför har denna groteska bekännelse inte lett till debatt, polemik, ja folkstorm? Det är möjligt att det avhörts någon indignerat knystande någonstans, men några kraftiga protester har det inte varit. Herman Lindqvist fortsätter att skriva krönikor i Aftonbladet.

Det är möjligt att bristen på reaktioner kan ses som ytterligare ett led i Sveriges amerikanisering. I USA kan som bekant ingen bli president – inte ens med vag vänsterprofil – utan att i ord och handling bevisa sin tro på dödsstraffet. Men likgiltigheten kan lika väl tolkas som ett andligt närmande till Folkrepubliken Kina, där det i statens namn avlivas ännu många fler människor än i USA.

Avskyn för dödsstraffet tillhör inte bara de nödvändiga inslagen i en uppfattning enligt vilken varje människa, oavsett yttre kvaliteter, har rätt att leva. Den grundar sig också i en respekt för de rättsnormer som finns nerlagda i lagen och enligt vilka ett överlagt mord är värre än ett dråp i hastigt mod. Vad är enligt denna logik ett dödsstraff som avkunnas efter det att ett uppbåd av jurister, läkare och andra experter anlitats – vad är det annat än ett in i detalj planerat, noga överlagt, med kallaste blod utfört mord?

Men denna artikel skall inte handla om dödsstraff, inte ens om Herman Lindqvist, utan om skillnaden mellan kunskap och information. Herman Lindqvist kan med sina vaga och känslosamma resonemang om dödsstraffet liksom med så många andra av sina skriverier på ett utmärkt sätt illustrera denna skillnad. Herman Lindqvist är en välinformerad person, men det är glest mellan de verkliga kunskaperna hos honom. Han har samlat många upplysningar om både historia och samtid, men han förmår inte ställa samman dem på ett förnuftigt sätt. I artikeln om dödsstraffet radar han upp noteringar om groteska avlivningsseder i det förflutna. Men den slutsats denna hemska katalog ropar på, nämligen att vi numera inte bör ägna oss åt att avliva människor i lagens namn – den förbyts i sin motsats.

I en annan, ännu naivare krönika (AB 25.1.98) hävdar samme Lindqvist att om Ludvig XVI låtit Axel von Fersen köra det ekipage som skulle föra kungafamiljen ut ur revolutionens Frankrike – så hade inte bara kungen och hans drottning klarat sig utan världen också undsluppit både Hitler och Stalin. Avrättningen av kung och drottning öppnade nämligen slussarna för en oändlig våg av våld. Den orolige läsaren frågar sig: Vad hade världen undsluppit om inte engelsmännen avrättat Karl I? Om inte romare och greker gjort sig av med sina kungar?

Här kan Lindqvists krönika ses som led i den nya monarkism som kommer till så märkliga uttryck i kulten av Diana och i den hyeneaktiga uppmärksamheten kring Victoria. Den förflutna tid, då kungar och ibland t.o.m. drottningar hade ett verkligt inflytande, kan med Lindqvists hjälp bilda en vacker dekorativ bakgrund till dagens fetischkungligheter. När Herman Lindqvist för några år sedan började utge sin väldiga svenska historia utsattes han för många angrepp från yrkesfolk. Det var attacker som i de allra flesta fall missade sitt mål. Historikerna försökte beslå Lindqvist med fel i enskildheter. Sådana fanns nog, men de var inte generande många. Lindqvist var välinformerad. Hans prestation att år efter år, jämsides med andra skriverier, presentera en tjock volym svensk historia är värd både beundran och förundran – samma slags känslor som man brukar ägna högpresterande datorer. De lindqvistska historieverken bygger på en massiv genomläsning av stora mängder forskning. Ett och annat får han kanske i hastigheten om bakfoten, men ändå förvånansvärt lite.

Felet ligger inte i enskildheterna, utan i helheten. Redan i första volymen stod det klart att hans svenska historia skulle bli historien om en fiktiv hjälte, kallad Sverige, en från början rätt nebulös varelse som med Gustav Vasa fick fastare drag. Sedan var det bara att följa hjälten väg genom livet, sekel efter sekel, volym efter volym.

Lindqvist antog en djupt föråldrad syn på nationens historia, och han gjorde det av allt att döma helt godtroget. En gång var detta högsta historikervisdom, nu är det kitsch och dumheter. Ju längre fram i förloppet Lindqvist kommer, desto besynnerligare blir hans grepp. Det är till sist inte konstigt att han kan inbilla sig att en svensk greve hade kunnat avgöra världshistoriens förlopp.

Det är häri hans brist på historisk kunskap avslöjas. Kunskap innebär förmåga att sätta information i sammanhang och att kritiskt granska sammanhang. Spridda detaljer, hämtade ur en aldrig så stor litteratur, kan underbygga vilken bisarr helhet som helst. Det gäller i historieskrivningen likaväl som i fysiken. I modern astrologi fogar man samman en mängd enskilda fakta om solens position i förhållande till vissa stjärnor och om den ställning som planeterna råkar ha på det för oss synliga himlavalvet. Dessa fakta anses säga något om den enskilda
människan. En gång för många hundra år sedan var detta god vetenskap. I dag är det vidskepelse. När dagens astrologer konstruerar horoskop ritar de en stor rund ring i mitten, kring vilken stjärnor och planeter grupperar sig. Ringen föreställer jorden. Astrologin har ännu inte hunnit fram till Copernicus.

I Herman Lindqvists universum är det fortfarande kring kung och drottning som historien utspelar sig. Kung och drottning – liksom drottningens egen knekt, Axel von Fersen – hotas av pöbeln. Pöbeln kan i värsta fall avrätta kung och drottning. Men det är bara pöbeln som förtjänar dödsstraff.

Herman Lindqvist är välinformerad. Men det är klent med hans historiska kunskaper, liksom det är klent med astrologernas astronomiska kunskaper.

Men vad spelar nu detta, närmare besett, för roll? Astrologin är väl bara ett sällskapsnöje. Herman läser man för nöjes skull, och om tio år kommer ingen att öppna de böcker han skrev i fjor.

Det är just i denna nonchalanta hållning som problemet ligger. Vi invaggas i trygghet. Krönikan om dödsstraffet publicerades just som en opinionsundersökning antydde att fler svenskar än tidigare hyllade detta barbariska straff. Om man nu ska sätta sin lit till dylika undersökningar, är detta lika alarmerande som uppgifterna om ungdomens bristande kunskaper om förintelsen under andra världskriget. I det senare fallet visade regeringen en överraskande handlingskraft. Nu föreligger en utmärkt liten upplysningsskrift i ämnet, och pengar satsas på ytterligare forskning.

Samtidigt är det anmärkningsvärt att det i motiveringen för denna satsning inte yttrats ett ord av självkritik. Villfarelserna om utrotningen visar på ett lysande sätt skillnaden mellan information och kunskap. Informationer i omätlig mängd skvalpar runt i nyhetsrummet, riktiga och oriktiga, välgrundade och ogrundade om vartannat. Det är ingen svårighet för en ung nazist att med hjälp av informationer via t.ex. Internet bygga sig en bild av nazitiden där judeutrotningen saknas. Med en välgrundad, kritisk kunskap går det däremot inte.

Men de flesta ledande politiker vägrar att inse skillnaden mellan information och kunskap. Kunskapssamhälle och informationssamhälle är samma sak i deras retorik. På senare tid har jag rätt noga läst vad våra aktuella eller potentiella styresmän av skilda kulörer sagt i ämnet. Det är påfallande att skola och utbildning har en nyckelroll i deras mest storvulna framtidsvisioner. Det gäller socialdemokraten Göran Persson (senast i DN 22.2, i GP på nyårsafton) liksom moderaten Carl Bildt (DN 25.2) och folkpartisten Bengt Harding Olson (GP 3.2). Det gäller AMS-chefen Bosse Ringholm (DN 5.2). Deras framgångsrecept är i huvudsak detsamma: mer teknik, fler datorer, mer Internet. Kunskap är instrument till för att skapa jobb och pengar. Välinformerade människor styr morgondagens värld.

Inte med ett ord berörs behovet av kritisk attityd, av sammanhang, av fördjupning. Inte ett ord om vikten av kunskaper om samhälle eller historia. Det livslånga lärandet är i politikernas föreställningsvärld inte längre en bildnings- och fördjupningsprocess utan en hoppjerkaväg mellan de olika jobb som marknaden råkar erbjuda.

Låt mig förtydliga: jag har ingenting emot mer teknik, bättre kunskaper om datorer, Internet. Vi behöver mer av det. Men vi kan inte nöja oss med att suveränt hantera datorer och viktlöst sväva på nätet. Även på dessa områden behövs den kritiska distansen och därmed också frågorna om vad den ena eller andra åtgärden tjänar till och inte minst hur förhållandena skulle kunna vara annorlunda.

Istället ägnar sig politiker liksom diverse debattörer, utredare och konsulter åt detta dumma snack att ”kunskaperna förändras så snabbt i dag”. Det gör de inte alls; det är informationerna som förändras. Börsen i går är inte vad den blir i morgon. Men jag behöver aldrig lära mig börsnoteringarna, däremot måste jag – om jag har något intresse i saken – lära mig hur jag slår upp dagens noteringar. En naturvetenskaplig disciplin producerar en oändlig mängd nya data, men summan av dessa data är inte den naturvetenskapliga kompetensen. En historiker är inte en god historiker därför att hon eller han håller alla detaljer från det senaste årets avhandlingsproduktion i minnet.

Politikerna på flykt undan dagens problem och på jakt efter nya horisonter har förlorat sådana enkla insikter. Larmsignaler om en farliga okunskaper som sprider sig bland medborgarna får dem att ta till punktinsatser. Men de har varken tid, ork eller pengar att upp problemet i hela dess vidd.

Under tiden fortsätter Herman Lindqvist att sprida sina informationer, från vilka han stundtals drar bisarra eller rent vidriga slutsatser. Och Herman är inte ensam.

Sven-Eric Liedman