Mellan fördomarna i Tibets tunna luft

Det är sinnena som styr våra upplevelser.
Himlen över Tibet är blåare än någon annan himmel, och solen är starkare: det känns som om den svävade just över huvudet. Men mörkret är också tätare inne i Tibets kloster och tempel, och lukten av bränt jaksmör fräter i näsborrarna. Munkarnas egendomligt taktfasta kollektiva bedjande vaggar in öron och därmed vett i ett slags hypnotisk vila.

Att resa till Tibet, aldrig så flyktigt, är att utsätta sig för det mest främmande. Det är inte underligt att New Age funnit sitt favoritland i Tibet. Den nya tidsåldern vill vara motsatsen till den innevarande och söker därför sitt ankarfäste i det längst förflutna. Mycket riktigt ser man en och annan västerlänning, utklädd till tibetansk pilgrim med vandringsstav i handen, både i Lhasa och Xigaze. Men är det inte förvirring och oro som lyser ur deras ögon? Detta var nog mer än de tänkt sig. De bleka, välmenande skrifter de läst av sina västerländska lärofäder gav bara den andliga dimensionen av lamaismen, inte den påträngande kroppsliga.

Moderniteten i Tibet representeras av den kinesiska ockupanten. Lhasa har två stadsdelar, en gammal tibetansk och en ny kinesisk. Den kinesiska är ful och tråkig, byggnaderna från 60- och 70-tal i samma slags urvuxna funkis som i Östeuropa och de nyare i anonym postmodernism med förkärlek för konvexa glasväggar i blåton. I de kinesiska hotellen bor, givetvis, de västerländska besökarna. Det är inte många ens bland de nyandligt väckta som skulle uthärda bristen på komfort i de charmerande äldre stadsdelarna.

Den mest påtagliga innebörden av modernitet är nämligen vältvättade händer, rena kläder, egen dusch, välsorterat frukostbord, och luftkonditionering. Med sådana basförutsättningar kan man mycket väl låta modernitetens idéer om rationalitet flyga och fara. Man kan spy galla över den moderna allseende staten och den likaledes moderna, allt förtärande marknaden (i Kina förenas de båda).

Jag reser i sällskap – annat kan man inte göra med behållning utan kunskaper i vare sig tibetanska eller kinesiska – och märker samma sinnesändring hos alla som hos mig själv. Först en frän irritation över kinesernas närvaro och hänförelse över Potalapalatsets svindlande skönhet. Sedan en växande ambivalens som inte gäller kinesernas sätt att ta på sig ”the yellow man’s burden” men väl själva lamaismen och den kultur och det samhälle som den på samma gång förutsätter och håller vid liv. Det är inte bara fråga om ett klassamhälle med svindlande avstånd mellan olika grupper. Det är också en kultur som bygger på en fulländad servilitet. Inte bara tiggarbarnen sträcker i hopp om en slant automatiskt fram handen mot en västerlänning. Också de relativt rundkindade bondbarnen söder om Lhasa gör det. Samma slags underkastelse visar deras föräldrar gentemot templen och deras präster. Aldrig så fattig skall man offra sitt dyra jaksmör vid de olika buddhaaltarna, ja helst också skänka en sedel.

Även noviserna i klostren måste göra sig till den lamaistiska dogmatikens lydiga tjänare. I Seraklostret i Lhasa ser jag unga pojkar som parvis förhör varandra i lärans alla irrgångar. Det är en märklig tillställning som skall vara i tre timmar. Varannan elev står upp, varannan sitter på huk. Den stående utslungar blixtsnabbt en fråga och betonar dess vikt genom att med våldsam kraft slå samman händerna. Den sittande måste svara utan tvekan, annars får han utskällning av sin utfrågare. Här uppodlas sannerligen inget kritiskt sinne. Som utomstående betraktare kan man ibland ana en svindlande skönhet i alla dessa läror om inkarnationer, beskyddare och barmhärtighetsgudar. Men för lärans tjänare är det kadaverdisciplin som gäller.

Det är lätt att komma till Tibet som fördomsfri betraktare. Det är lika lätt att efter en tid där börja känna sig fördomsfull. Den fjortonde Dalai Lama förefaller vara en klarsynt och sympatisk person; han har insett att Tibet inte längre kan förbli politiskt helt oberoende. Territoriet är strategiskt för viktigt för en så liten befolkning, och behärskas det inte militärt av Kina, så blir det av Indien, Ryssland, eller kanske USA. Dalai Lama har samtidigt rätt i att tibetanerna måste få odla sin religion och kultur utan yttre inblandning. Men är inte han själv en fånge i det system som utnämnt honom till Dalai Lama? Är det inte typiskt att han hela tiden måste vara omgiven av två lärare som skall påminna honom om den visdom han förkroppsligar och så lätt kan glömma bort?

I Tibets tunna luft hände det gång på gång att jag påmindes om min barndom i 1940-talets östra Skåne. Inte för att dagens Gyangze skulle likna dåtidens Vittskövle. Mycket av den modernitet som kineserna planterat in fanns ingenstans på 40-talet. Ingen kultur, ingen religion i 40-talets Sverige bar så omedelbara spår av en så långt förfluten tid som den tibetanska. Osamtidigheten är därför så mycket mer skärande i 1998 års Tibet.

Likheten låg på ett annat plan. I tibetanernas ögon kunde jag spåra inte bara upproriskt trots utan också ett slags molande irritation inför det nya (en irritation som inte bara var det auktoritärt kinesiskt nya utan också den nyhet som jag själv och mina västerländska likar representerade). Denna känsla, i svagare form, har jag själv kunnat känna inför förvandlingar som ansetts nödvändiga för det som en gång var mitt livs trygga replipunkt. I början av 1970-talet såg jag Alfredssons och Danielssons ”Äppelkriget” med en inlevelse som förvånade mig själv. Den handlade om främmande inkräktare som hotade att utplåna ett landskap och en livsstil. Främlingarna kom med pengarnas makt, inte som kineserna med vapnens. Filmen handlade om hur attacken framgångsrikt slogs tillbaka. Men hur länge kan motståndet upprätthållas? Var inte beslutet om Bron det definitiva nederlaget? Fördomar är alltid fördomar gentemot det främmande. Ibland kan detta främmande vara något som ter sig besynnerlighet ålderdomligt. Ibland kan det vara det farligt och okänt moderna. Men är det säkert att fördomar alltid är av ondo? Är inte fördomar vår utgångspunkt, innan vi kan gå vidare?

Den besynnerligaste upplevelsen under hela resan var nog att komma tillbaka till Beijing från Lhasa. En stad som några veckor tidigare tett sig så främmande var plötsligt hemtam och välbekant. Trafiken brusade, människor jäktade. Livet var rationellt och överblickbart. Det var ackurat som hemma i Göteborg.

Sven-Eric Liedman