Om Gunnar Aspelin
Det finns bland dagens idé- och lärdomshistoriker en myt om Gunnar Aspelin som jag känner det som en plikt att avliva. Jag är den ende nu verksamme idéhistoriker som haft Aspelin som lärare. Jag hade det under mycket formbara år, när hela den intellektuella stilen läggs fast. Jag började läsa filosofi på ettbetygsnivån (grundkurs skulle man säga nu) den 3 september 1958, när jag var 19 år gammal. Aspelin upphörde i praktiken att vara min lärare i och med den svåra hjärtinfarkt han fick vid jultiden 1963, ett halvår innan han gick i pension. Så snart han tillfrisknat tog jag åter kontakt med honom och behöll den till hans död 1977.
Hela denna period ligger nu ganska långt tillbaka i tiden. Minnet är bedrägligt, och för att inte lockas bort av senare omedvetna tilldiktningar har jag så långt möjligt låtit mina minnesbilder styras och tuktas av bevarade skrifter, brev och anteckningar.
I ett första avsnitt behandlar jag Aspelin som lärare. Därefter går jag in på hans stora författarskap. I en tredje, kortfattad del tar jag upp frågan om idé- och lärdomshistoriens förhållandevis konfliktfria expansion och orsakerna därtill. I avslutningen blir synvinkeln åter mer personlig och, kanske, subjektiv.
Aspelin som lärare
Aspelin är bland dagens idéhistoriker på sin höjd känd genom sina böcker, inte genom sin lärargärning. Hans forskningsområde har man någorlunda klart för sig, däremot inte hans läroområde. Utan det ena förstår man inte riktigt det andra.
En institution för teoretisk filosofi kring 1960 skulle tes sig mycket exotisk idag. Filosoferna i Lund hade när jag började hos dem ett bibliotek i bottenvåningen i Lundagårdshuset. Efter någon tid flyttade de en trappa upp. På den första platsen hade amanuensen på sin höjd ett litet kyffe att dra sig tillbaka till, och Manfred Moritz, Aspelins kollega inom praktisk filosofi, skymtade då och då. Men Aspelin syntes aldrig på den ringa yta som var institutionen. När han efter flyttningen uppför den berömda trappan i Lundagårdshuset (varom mer så småningom) fick möjlighet till ett eget litet tjänsterum förändrade detta inte hans vanor. Han satt hemma och forskade och skrev i sin stora vita villa vid Finngatan. Där tenterade han också alla sina studenter till ett, två och tre betyg och sedan till den gammeldags licentiatexamen. Tentanden satt i en djup fåtölj, medan Aspelin själv var parkerad på sin mer sittriktiga skrivbordsstol. När tentamen närmade sig sitt slut gick han bort till sitt stora pipställ och började krafsa i någon pipa som han sedan omständligt stoppade och tände på. För varje tentamen man genomgick blev han ett snäpp personligare, och när man gjort upp om att studera till licentiatexamen la han bort titlarna. Det fanns fortfarande ingen antagning, ingen registrering av något slag eller på någon nivå. Jag kommer ihåg hur jag hösten 1962 tillhörde anförarna av motståndet mot den institutionsregistrering av studenter på grundnivån som då skulle genomföras. Jag hävdade att detta var början till en fullständig övervakning och reglering.
Vid den tiden hade jag själv lämnat grundnivån, men på den hade jag vagabonderat mellan en mängd olika institutioner. Från början hade jag tänkt fortsätta till licentiatexamen i litteraturhistoria (som ämnet fortfarande hette) men förhållandet mellan den nye professorn i ämnet och mig kännetecknades av en ömsesidig brist på uppskattning som omöjliggjorde alla studier bortom trebetygsnivån. Med Aspelin förhöll det sig annorlunda, hans stil och personlighet tilltalade mig från första början, och eftersom också filosofin fascinerade mig och Aspelin därtill förklarade sig helt införstådd med att jag skulle fortsätta, fann jag en ny livsväg öppna sig. Visserligen varnade mig Aspelin i samma andetag för ämnets brist på matnytta (ord som jag hör eka ur min egen mun varje gång en student vill gå vidare i idéhistorien). Men vad bekymrade mig brödfödan just då? För övrigt skrev jag litteraturrecensioner i Sydsvenskan och såg där en födkrok för framtiden. Annars kunde jag bli folkhögskollärare och författare. Eller kanske professor, det verkade ju inte heller så märkvärdigt.
Den Aspelin jag först lärde känna var i färd med att fylla sextio år. Det var alltså en man på upploppssträckan mot pensionen. Samma år, 1958, utkom hans stora filosofihistoria Tankens vägar, och jag tillhörde första kullen studenter som läste den.
Det är möjligt att han höll en offentlig föreläsningsserie redan på hösten 58, men jag har inget klart minne av det. Men då eller senare hörde jag honom tala om renässansfilosofin. Det brukade bli böcker av hans föreläsningsserier, men av just den blev det ingen (däremot ett manuskript, som framgår av förordet till Världsbilder och livsideal). På tvåbetygsnivån höll han vad som kallades lägre seminarier; våren 1959 handlade de om Susan K. Langers Philosophy in a New Key, en klassiker i Ernst Cassirers anda. Det var under de seminarierna jag lärde känna Erik Beckman, nu legendarisk författare med eget sällskap uppkallat efter sig men då en ung man som uppträdde som om han lämnat diktandet bakom sig. Han hade legat i Uppsala flera år och läst för både Hedenius och Marc-Wogau. Det gav stoff för många kostliga jämförelser mellan filosofin i de båda universitetsstäderna. Han förhöll sig på samma gång milt och bullersamt ironisk till båda.
Hösten 1959 fortsatte jag till trebetygsnivån, det som numera kallas C- eller fördjupningskurs. Jag minns inte om någon annan började på samma nivå den terminen. Trebetygarna fogades in i högre seminariet där det fanns både de som förberedde sig för licentiatexamen och de som höll på med sin doktorsavhandling för gamla graden. Det var ett litet gäng egensinniga människor. Bäst minns jag Sten Dunér som nu är en uppburen bildkonstnär, Gunnar Fredriksson, den gamle chefredaktören, Bengt Sjöman, en mångkunnig men improduktiv och olycklig man som jag ibland under min egen Sturm und Drang tog långa nattliga, filosofiska promenader med, och mest av allt Lars Fröström, institutionens Sokrates och amanuens som ägande en nästan gränslös tid åt att inviga nykomlingar i filosofins mysterier. Fröström var också olycklig och improduktiv, men till sist, 1983, när han redan var märkt av en dödlig sjukdom, disputerade han på en ytterst tankediger avhandling om Omdöme och proposition. Jag är nästan säker på att den var alltför stor för den begränsade filosofiska miljön i Sverige. Men kanske är det 19-åringens gränslösa beundran för hans mognad och skarpsinne som färgar min förmodan. – Det fanns en enda kvinna som var en regelbunden gäst på seminariet, Vanja Abrahamsson. Hon yttrade sig sällan och presenterade vad jag minns aldrig något avhandlingsavsnitt under mina år i seminariet. Det var en mansvärld hon kommit in i. Och i detta sällskaps mitt befann sig Gunnar Aspelin.
De högre seminarierna hade alltid ett tema – vanligtvis en bok som gicks igenom. Med ojämna mellanrum sprängdes schemat sönder av att någon presenterade en uppsats eller ett avhandlingsavsnitt. Böckerna valdes alltid ut efter diskussion; det var alltså inte Aspelins enväldiga val, även om han hade ganska bestämda åsikter. Deltagarna skulle ta på sig var sin referatuppgift som kostade ganska mycket möda. Aspelin var som alltid mild av sig men visade tydligt sitt missnöje om någon kom slarvigt förberedd. Man måste ha med sig en skriven text med väl utförda tolkningsförslag och kritik. En termin gick vi igenom Hägerströms Filosofen och botanisten som just kommit ut i nytryck sammanfogad med några andra uppsatser, bl. a. om relativitetsteorin. Rundlig tid ägnades åt Herbert Feigls och Mary Brodbecks stora samlingsvolym Readings in the Philosophy of Science. När jag plockar fram den ur min bokhylla ramlar mitt gamla referat, daterat den 3 oktober 1962, av Paul E. Meehls uppsats ”Law and Convention in Psychology” ut. Jag har inget minne av Meehls uppsats längre, men referatet, till större delen maskinskrivet, innehåller en mängd olika definitioner av ”reinforcement”, Thorndikes, Postmans, Skinners och andras, och ett omständligt resonerande kring frågan om ”the law of reinforcement” innehåller en logisk cirkel eller inte. Jag kritiserar Meehl för att han inte skiljer mellan ett ”precist deduktivt system som det machska och det långt mer oprecisa nätet av lagar och definitioner inom inlärningspsykologin”, och jag förslår att seminariet skall diskutera lagbegreppet och frågan om det kan finnas undantag från en lag.
Ännu mer exotiskt ter sig för mig nu ett annat referat som jag gjort ett drygt år tidigare av kapitel fem i den amerikanske filosofen Willard van Orman Quines stora arbete Word and Object som utkom 1960. Efter många år av oträning har jag svårt att hänga med i mitt eget resonemang. 1961 var tydligen följande sammanhang glasklart för mig:
”Q övergår så till elimineringen av de singulära deskriptionerna. De har den logiska formen (ix)(Px). Vi kan då ta identiteten y = (ix)(Px). Jfr denna med kvantifikationen (x) (Px om och blott om x=y), som Quine ger den något ohanterliga förkortningen ‘Py och blott y’.
Tydligen förhåller det sig så, att OM EN AV FORMLERNA ÄR SANN, SÅ ÄR BÅDA DET. Men DETSAMMA GÄLLER INTE DERAS FALSKHET.”
Högre seminariet gick igenom Quines bok under ett helt år. Aspelin ledde Quine-seminarierna åtminstone under en termin och verkade då som alltid engagerad och påläst. Quines Methods of Logic ingick f.ö. i min och jag tror också andras läskurs till licentiatexamen.
Aspelins förhållande till den moderna logiken och till de filosofer som använde sig av dess redskap för sin analys är värd en särskild begrundan. Bland de flesta idéhistoriker finns nog en föreställning att teoretisk filosofi under Aspelin var ungefär som idéhistoria fast men med filosofihistorisk prägel. Det var nog också under 50- och 60-talen bilden bland de flesta filosofer i Uppsala och Stockholm, där också diverse rancuner från överståndna tillsättningsstrider levde vidare. Föreställningen tycktes bekräftad av Aspelins egna vetenskapliga skrifter där modern logik intar en minst sagt undanskymd plats1. Däremot gällde det inte alls om den undervisning som han gav eller de kunskapskrav han ställde. Visserligen var han långtifrån ensam om att skapa ramarna och förutsättningarna för vad som förekom inom den teoretiska filosofin i Lund. Hans Regnéll, docent i ämnet under många år, hade tidigt intresserat sin för modern logik, och på det högre seminariet fanns flera som var verkligt förfarna i den. En viktig deltagare där var f.ö. en matematikadjunkt från Katedralskolan, Helge Bratt, som med större lätthet än vi andra arbetade med formalisering och bevisföring.
Jag har svårt, i synnerhet i efterhand, att avgöra djupet av Aspelins kunskaper på området. Det fanns säkert begränsningar redan i hans spontana intresse. Bertrand Russell tillhörde hans filosofiska favoriter, och Russells logik – så långt från efterkrigstidens mest avancerade forskning i ämnet – behärskade han. Huvudparten av Quines produktion följde han, och dessutom krävde han alltså att hans licentiander skulle lära sig Methods of Logic. Men han följde förvisso inte med i specialtidskrifter som Journal of Symbolic Logic, och var också skeptisk mot dem som trodde att man med modern logik som redskap skulle kunna lösa flertalet klassiska filosofiska problem.
Det fanns en viktig drivkraft för Aspelin att hjälpligt följa med i dylika ting. Om man inte förstår denna drivkraft, förstår man inte Aspelin. Det hade med hans pliktkänsla att göra. På ett manér som redan då tedde sig lite ålderdomligt talade han om sitt ”ämbetsansvar”. Han hade av statsmakterna förlänats ämbetet att vara professor i teoretisk filosofi. Det ålåg honom att se till att hans disciplar kom ut från sin utbildning någorlunda rustade för att undervisa eller forska inom filosofin. Han visste att 1960-talets krav på filosofer var andra än 1920- och 30-talens; det var inte hans karriär vi skulle upprepa utan vi skulle göra vår egen. För att vara vår lärare måste han så långt han mäktade själv sätta sig in också i lärostoff som helt eller delvis var honom främmande. Han arbetade oförtrutet och hårt och fick sin hjärtinfarkt 1963 till följd av svår överansträngning.
Eftersom han inte ville släppa den filosofihistoriska inriktning som var hans egen, blev hans läskurser till licentiatexamen minst sagt mångsidiga. Man läste alltså en försvarlig mängd imponerande luntor, alltifrån Burnets bok om de grekiska filosoferna före Sokrates och Taylors om Platon till den nämnde Quines arbeten i modern logik. Med min inriktning fick jag extra mycket filosofihistoriskt stoff att tugga på, t.ex. Kant i stora sjok. Men det var också mycket som var modernt eller nästan modernt, som Russells Human Knowledge. och böcker av C.D. Broad, Whitehead och Wittgenstein.
Jag var den ende i seminariet som valde ett klart filosofihistoriskt avhandlingsämne. Egentligen hade jag förslagit ”Freud och det omedvetna” som tema för min trebetygsuppsats. Men Aspelin invände saktmodigt att mycket redan skrivits om Freud och att det vore klokare att skriva om Eduard von Hartmann och hans Philosophie des Unbewussten. Jag gjorde så och skrev också min licentiatavhandling om Hartmann. När jag skulle doktorera – och för det skrev man dåförtiden bara avhandling, läspensum hade man klarat av till licen – hamnade jag längre och längre bort i förutsättningarna för mitt tema.
När Aspelin blev sjuk tvingades jag se om mitt hus. Jag var ännu ung, bara tjugofyra, men jag anade redan att det utan Aspelin skulle bli svårt att disputera på en avhandling om debatter om organiskt liv i Tyskland 1795–1845. Jag gick till Staffan Björck, litteraturprofessorn, som jag tidigare inte haft med att göra, med mina problem, och han rådde mig att övergå till idé- och lärdomshistoria. Jag visste ingenting om det ämnet alls – Aspelin talade aldrig om det – men Björck förklarade att ”både Sandblad i Göteborg och Lindroth i Uppsala är hyggliga karlar”. Eftersom avståndet till Göteborg var knappt hälften av det till Uppsala, tog jag kontakt med Henrik Sandblad som efter en kort tids tövan tog sig an min sak. Några gånger om året åkte jag upp till Göteborg från Staffanstorp där jag dåförtiden bodde. Omsider disputerade jag den 29 april 1966.
Men omstöpningen av det manus – det var redan ett stort manus – som jag presenterade för Sandblad våren 1964 var inte en alldeles enkel process. Det är några saker som inte är så lätta att komma ihåg i dag när allting i ämnet är så förändrat och det dessutom blivit så stort på forskningssidan. Till exempel:
Min avhandling var den första i Sverige som inte hade svenskt ämne. Det var den första där inte arbetet med otryckt material var en huvudsak; jag hade ingenting annat än tryckta källor. Det var också den första där begreppsbestämningar spelade en viktig roll; jag ägnade stor energi åt att försöka ringa in begrepp som ändamålsenlighet, materialism och annat liknande.
För Aspelin var allt detta självklara ting. Han sysslade själv inte heller med svensk idéhistoria, och han arbetade med tryckt material. Begreppsbestämningar var däremot viktiga för honom, och det var han också mån om att påpeka för mig. Jag har kvar ett brev från honom, daterat den 31 juli 1963, där han skriver: ”Det är givetvis av största betydelse att Du ger en klar distinktion mellan de olika tankegångarna – den egentliga vitalismen resp. den mekanistiska teorin, den romantiska naturfilosofien etc.” Visserligen gick jag längre än han någonsin gjort i att ställa upp definitioner som såg logiskt oklanderliga ut. Det var ett sådant halvfärdigt avhandlingsmanuskript jag presenterade för Henrik Sandblad våren 1964.
Sandblad var en generös person, och han accepterade mitt ämne. Han nagelfor mina källor på ett sätt som Aspelin aldrig gjort, kontrollerade citat så det stod härliga till men suckade i brev efter brev över ämnets svårighetsgrad. Han fick mig att rensa bort så gott som alla formelaktiga logismer och i stället infoga data och karriärväg för alla de personer jag nämnde i texten. Kvar i den slutgiltiga texten finns bara lite noter där jag t. ex. bestämmer vad ändamålsenlighet är (det är mycket enkla ting, som att ”om inte x, så uppnår y inte t” och liknande). Det var resterna av nästan ett helt kapitel.
Sandblad var belåten; men hans kollega Sten Lindroth höll strängare fast vid idé- och lärdomshistoriens traditioner. I ett tackbrev som jag fick när jag sänt honom min avhandling påpekade han att detta inte var riktig idéhistoria. Dock tillstod han att ”vi idéhistoriker” hade nytta av en viss analytisk exercis också.
Aspelins författarskap
Jag har uppehållit mig så länge vid dess subjektiva ting både för att ge en personlig bild av Aspelin och för att påpeka att det inte var en så lätt sak att gå från Aspelin till det dåvarande ämnet idé- och lärdomshistoria. Det krävde att man lärde sig en delvis ny kultur och att man tillägnade sig ett nytt skrivsätt.
Men nu till Asplin själv.
Det finns vissa drag i Gunnar Aspelins framtoning som alla som stötte på honom slogs av. Han var vänlig, saklig, och åtminstone i början en smula reserverad. Han talade lite grann som han skrev, i synnerhet när han föreläste eller ledde seminarier. Ibland gjorde han tankepaus och gav då ifrån sig ett entonigt läte; det blev ett slags signatur.
Han gjorde intryck av bottenlös lärdom. Han kunde sin filosofihistoria och rörde sig över den som över en väldig klaviatur. Om någon i hans närhet yttrade något halvokunnigt om Platon eller Averroes eller Pico della Mirandola eller Hobbes eller Kant eller Hegel eller Hägerström eller Russell opponerade han sig inte direkt utan gav en alternativ miniföreläsning i saken. Han var också hemma i klassisk skönlitteratur och allmän kulturhistoria. Ekonomisk doktrinhistoria tillhörde hans favoritområden sedan ungdomen. Han var väl insatt i teologi; jag minns när han oförberedd återgav huvudinnehållet i Leo XIII:s berömda encyklika om thomismen. Och han förkovrade sig hela tiden. Han läste mycket kinesisk och indisk filosofi, i synnerhet på äldre dagar. Men jag har inget intryck av att han var särskilt bevandrad i svensk lärdomshistoria.
Han använde f.ö. aldrig ordet ”lärdomshistoria”. Det var fullständigt konsekvent; inte ens i sin stora, sena bok Tankehistoriens problem gör han det. När jag var hemma hos honom i Kivik sommaren 1975 – under det som då gick under namnet ”århundradets värmebölja” – påpekade jag försynt detta. Han tycktes inte ens ha tänkt på saken! Men lärdomshistorien lockade honom uppenbarligen inte.
Gunnar Aspelins ursprungliga forskningsprogram hade präglats av Dilthey – den Dilthey som skrivit Der junge Hegel – men också av en något yngre generation nykantianer. Han berättade att han tidigt tagit djupa intryck av Paul Natorps idéer om att de teoretiska filosoferna inte kunde säga något om verkligheten men att de hade en uppgift i att analysera vetenskapsmännens verklighetspåståenden och sätta in dem i ett kritiskt, kunskaps- och vetenskapshistoriskt sammanhang. Även Russell var, som Aspelin framhåller i sina Lärospån i Lund,2 en av de stora favoriterna både som filosof och som obunden radikal. Också Hägerström hade gjort ett djupt intryck på honom.3 Enligt Hägerström borde den praktiska filosofin upphöra att utveckla teorier i etik och i stället handla om etik. Det var återigen en metaposition.
Men filosofin var samtidigt en historia, en tradition. Det var filosofihistorien som var Aspelins specialområde. Idéhistorien var enligt honom filosofihistoriens vidare ram, en uppfattning som framgår av allt han skriver om idéhistoria. Men han menade inte att alla idéhistoriker måste kombinera just filosofi- och idéhistoria. Man kunde komma från något annat specialområde också.
Den debatt som rasade om idéhistorien i Dagens Nyheter 1967 och där filosofer som Ofstad och Moritz deltog men också bl.a. Sten Lindroth, fyllde Aspelin med viss harm. Jag fick ett litet brev ifrån honom den 20 februari det året. Den verkliga innebörden i brevet har jag inte riktigt förstått förrän nu, nästan trettio år senare, när jag plockat fram det igen. Aspelin skriver:
”Vad säger Du om diskussionen i D.N. om idé- och vetenskapshistoria? Jag har just läst Lindroths inlägg. Känner Du Dig inte manad att intervenera? För min del har jag en gång tagit upp frågan i en Lychnosuppsats, som tydligen passerat tämligen obemärkt förbi. Att en idéhistoriker bör vara specialist på något område av vetenskapernas historia och tvärtom syns mig självklart. Din avhandlingen är f. ö. ett gott exempel på en sådan kombination. Jag skulle också vilja framhålla, att vetenskaps- och idéhistorikern gärna bör vara hemma i allmän vetenskapsteori.”
Jag var på den tiden kulturredaktör (”biträdande kulturchef”) på Sydsvenskan och gjorde vad en kulturredaktör bör göra: bad Aspelin att själv skriva en artikel, något som han också gjorde. Men temperamentet från brevet kommer inte riktigt fram i artikeln, även om argumenten är desamma. Avgränsningen mot Lindroth kommer mycket försiktigt efter ett första instämmande i den lindrothska uppfattningen att idé- och vetenskapshistorien behöver varandra: ”Men jag undrar om man inte bör efterlysa en klarare bestämning av vetenskapshistoriens och idéhistoriens innebörd” 4.
I en mening stod Aspelin på Lindroths sida gentemot Ofstad. Men ändå inte! Det var väl att märka ett inlägg från Lindroth som fick honom att skriva sitt brev till mig. Frågan gällde vilka förkunskaper som krävdes för att skriva ett ämnes historia. Lindroth förnekade att det för en sådan uppgift behövdes några särskilda insikter utöver dem som lärdomshistorikern besatt. Aspelin var av motsatt uppfattning. (Jag klarade i hans ögon kompetenskravet med min utbildning i teoretisk filosofi. Jag hade filosofihistorisk kompetens. Men Aspelin hade ju lika väl kunnat säga att jag saknade tillräckliga kunskaper i biologins historia.) Aspelin förtydligar i brevet sin synpunkt genom att också önska att idéhistorikern har kompetens i vetenskapsteori. Det är mycket, mycket långt från Lindroths position. Lindroth uttryckte en gång sin syn på forskning med orden att det gällde att ”huvudstupa kasta sig ner i ett hav av fakta”. Aspelin krävde snarare dykarklocka med en ordentlig vetenskaplig apparatur ombord.
Frågan är nu hur stor roll denna stränga uppfattning spelade för de arbeten han faktiskt skrev. Jag skulle vilja hävda att det gjorde det.
Aspelins skrivsätt är visserligen sådant att den grundläggande strukturen i hans resonemang lätt skyms bort. Han skrev en gedigen, bildad och vacker prosa. Det är inga blixtrande bilder men alltid pregnanta, ganska långa, trygga meningar. I de stora översiktsarbetena – hans mest lästa – sveper han dessutom över så väldiga territorier att hans arbetssätt, alltså vägen fram till resultatet, skyms bort. Metoden blir tydligare när han behandlar mer speciella områden. Jag kan peka på hans båda små och sena men ytterst förtjänstfulla arbeten om Marx. De är fulla av begreppsutredningar och distinktioner av ett slag som man aldrig finner hos Lindroth eller Sandblad. Aspelin ger sig in i hela den svåröverskådliga tolkningsdebatt som rasat under hela detta sekel och med särskild styrka just under åren kring 1970, då Aspelin skrev sina böcker. Det vittnar om intellektuell vitalitet att denne 70-åring satte sig in i färska skrifter som de dåtida 20- och 25-åringarna var hänförda inför; Althusser, svårläst för envar, behärskade han förträffligt. Han var f.ö. in i det sista sysselsatt med ett arbete på tyska om samme Marx där han gick in i detalj på striderna kring Althusser och althusserskolan. Han hann inte fullborda manuskriptet. Det var meningen att jag skulle ge ut det. Men innan jag blev färdig – och det tog tid! – hade förlagens intresse för Marx svalnat. De vackert handskrivna travarna ligger fortfarande kvar i mitt arbetsrum, avlägsnade från de aspelinska samlingarna i UB i Lund.
Aspelin var oavlåtligen sysselsatt med frågan om idéernas förhållande till vad Marx kallade basens utveckling. Ibland – som i översikterna – fanns frågan bara som ett bakgrundsackord. Ibland – som i Marxböckerna – stod de i centrum.
Men också frågan om idéhistoriens stora, övergripande strukturer sysselsatte honom. Ofta bara antydde han sitt intresse så att läsaren hade svårt att identifiera vad han egentligen var ute efter. Jag skall citera ur min egen dödsruna över honom:5
”Annars talade han gärna med små bokstäver. Kanske fanns det idéer och tankegångar hos honom som på det sättet helt kom i skymundan. Han ville inte flagga med dem. Jag minns att han en gång berättade för mig att den ledande principen i hans väldiga exposé Världsbilder och livsideal’ var idén att det fanns en strukturell likhet i idéutvecklingen i de olika kulturerna, den kinesiska, den indiska, den grekiska o s v. Det var en djärv tanke, mer i släkt med 1800-talets stora synteser än med 1900-talets exemplariska detaljflit. Men Aspelin gjorde inget väsen av den i sina skrifter, och man måste nästan känna till den för att över huvud upptäcka dess existens.”
Möjligen bör man tillfoga, att intresset framkommer mer explicit i ett ambitiöst avsnitt om ”Filosofihistorien som problemhistoria” i Tankehistoriens problem.6 Men här gäller det alltså inte en framställning i utan om historia.
Även när det gäller mer precisa ting i det aspelinska arbets- och skrivsättet kan det vara svårt att upptäcka sådant som skilde honom från de samtida (och även de flesta senare) idé- och lärdomshistorikerna. Det krävs mer än en hastig genomläsning för att bli varse dem. Låt mig ge några exempel.
Både i hans undervisning och i hans egna skrifter spelade frågan om intentionsdjupet i en text en avgörande roll. När en författare visar sig påverkad av en viss idéströmning, räcker det alltså inte med att konstatera detta och generöst räkna in honom eller henne i strömningen. Man måste också undersöka hur djup påverkan är, alltså om den inskränker sig till vissa allmänna och i samtiden vitt kända tankegångar eller om den också är märkbar genom ett konsekvent och inträngande sätt att arbeta med den centrala begreppsapparat som kännetecknar riktningen i fråga. En allmänintresserad människa av i dag behöver inte ha läst en rad av Jacques Lacan för att kunna hovera en stund om ”spegelstadiet”, än mindre behöver hon eller han i sin människouppfattning verkligen vara påverkad av lacanska idéer. Varje idéhistoriker vet hur lätt det är att inför äldre tiders spår av påvekan dra alltför vittgående slutsatser. Än mer blir det så i den journalistiska användningen av idéhistoriska resultat. Av vissa tidningsartiklar att döma ligger Axel Hägerströms värdeteori bakom hela det moderna svenska samhällsbygget. Författarna till dessa artiklar har aldrig ställt sig frågan om intentionsdjupet.
Aspelin uppmanade genomgående sina elever att förhålla sig reflekterande och kritiskt till sitt material. Ibland uppmuntrade han oss till rena tankelekar. Kontrafaktiska utsagor var något som historiker dåförtiden skydde som pesten; men Aspelin ansåg att de kunde vara instruktiva om de brukades med måtta. Han gav ett exempel: Låt oss anta att respektive C.D. af Wirsén (den förstockade akademisekreteraren och boströmianen), Viktor Rydberg och August Strindberg på gamla dagar hade konfronterats med Sigmund Freuds idéer – hur sannolikt är det att de låtit sig påverkas? I Wirséns fall var det uteslutet, i Rydbergs möjligt men inte sannolikt, i Strindbergs högst sannolikt. Genom denna typ av hjärngymnastik – som naturligtvis kunde användas på betydligt knepigare fall än dessa – skulle man bl.a. få en föreställning om förutsättningarna för påverkan, där återigen frågan om djupet blev viktig.
En princip som i hög grad vägledde Aspelin i hans författarskap var vad han kallade rationalitetsprincipen. Han formulerade den i Tankehistoriens problem – för att nu åter nämna denna viktiga och bland svenska idéhistoriker så okända bok – på följande sätt:7 ”i valet mellan två för övrigt likvärdiga tolkningar bör man välja det alternativ, som måste föredragas ur logiska och semantiska synpunkter”. Det finns, erkänner Aspelin, inte något ”objektivt bindande skäl” för principen, däremot är det fråga om ”enkel hövlighet” mot filosofen – Aspelin var verkligen en hövlig människa – och dessutom blir tankegången ”betydligt intressantare”, eftersom den framstår ”som ett sammanhängande helt och inte som ett konglomerat av motsägelser och diffusa påståenden”. (Jag måste tillstå att jag själv har svårt för denna princip; ofta framstår en filosof tvärtom som mer levande både i förhållande till sin samtid och för oss om man ser skilda, ofta motstridiga tanketrådar i hans eller hennes verk.)
Aspelin betonade analysens betydelse, men med förbehåll. I förordet till Tankehistoriens problem skriver han: ”De grundläggande begreppen måste preciseras. Det räcker inte med en formellt logisk analys; man måste undersöka hur begreppen faktiskt fungerar i givna forskningssituationer.” Det fanns nog i dessa ord en lätt reservation mot den typ av tankehistoria som Anders Wedberg representerade. Men huvudpåståendet är dock att analys är viktig. Därvid är ordet ”begrepp” i citatet avgörande. Aspelin betonade alltid vikten av begreppsanalys. När någon förväxlade ”begrepp” med ”term” eller ”ord” blev han lätt chockerad. Begreppet var den betydelseenhet som kunde klä sig i många olika ord och som med mer eller mindre lyckat resultat kunde följa med i översättningar till andra språk. Samma ord kunde motsvara olika begrepp i olika sammanhang. I en mening stod Aspelin rätt nära det som brukar kallas begreppshistorien. Men han skulle nog ha känt sig mer hemmastadd i Joachim Richters Historisches Wörterbuch der Philosophie än i Reinhart Kosellecks Geschichtliche Grundbegriffe. I den senare är gränslinjen mellan ord och begrepp lätt svävande; begreppet tycks inte kunna finnas förrän den term som man vanligtvis klär det i finns där.
Rågången mellan begreppen och orden fick man som Aspelinelev med sig ut i livet. Jag märker att jag själv brukar tjata om den under mina seminarier. Jag har hört andra göra det vid göteborgsinstitutionen. Henrik Björck, som reflekterat mer än den flesta över den svenska idéhistoriens arter och avarter, brukar påstå att begreppsexercerandet snarare än teoretiserandet är det som utmärker oss i Göteborg. Det är i så fall rätt mycket ett aspelinskt arv.
Det är påfallande vilken central roll de historieteoretiska arbetena spelar i Aspelins produktion. Tankehistoriens problem från 1970 har jag nämnt flera gånger. Hans uppsats om idéhistorien i Lychnos 1949 är väl det i genren som svenska idéhistoriker bäst känner till. Men redan ett av hans tidigare arbeten, Historiens problem (1926) hör till genren. Långt senare karakteriserar Aspelin själv det som ”ett ungdomligt och skäligen omoget försök att komma till rätta med den historiska begreppsbildningens egenart och att förstå den historiska utvecklingens problematik. Boken pläderar för en humanistiskt orienterad filosofi, som anknyter till sociologiska fakta och på samma gång tar hänsyn till de individuella faktorernas roll i historien”.8 Ungdomligheten och omogenheten till trots – och den senare kan nog diskuteras – är det en rätt god sammanfattning av de viktigaste motiven även i Aspelins många senare arbeten. Aspelins produktion företer i huvudsak stor enhetlighet. Men i denna enhet spelar alltså historieteorin stor roll. Och den är nära sammanflätad med utvecklingsproblematiken. I en deklaration i Tankehistoriens problem heter det att den historiska verkligheten har ett dubbelt intresse från filosofisk synpunkt. ”För det första vill filosofien förstå de tankeoperationer, varigenom den historiska kunskapen uppbygges. För det andra söker den få överblick av utvecklingen själv; endast på grundval av en sådan förståelse kan den tränga in i sin egen tids kultur… och finna det allmänmänskliga och konstanta i det historiskt givna.”
De bland Aspelin kolleger som hävdade att Aspelin aldrig ägnade sig åt filosofi utan ”bara” åt filosofihistoria missuppfattade alltså Aspelins föreställningar om filosofiämnets inriktning och gränser. Det fanns också ett nära samband mellan hans historieteoretiska och hans filosofi- och idéhistoriska arbeten. Frågan hur historikern kan foga samman myllret av historiska data i en utvecklingsprocess är noga besett också en filosofisk fråga.
Troligen var det en besvikelse för Asplin att hans historieteoretiska arbeten uppmärksammades så förhållandevis litet; det gällde ännu Tankehistoriens problem. I brevet till mig som jag nyss citerade skiner missnöjet igenom att ingen bland idéhistorikerna åberopar hans Lychnosuppsats. Den ena av de två gånger jag minns att jag drabbades av ett stänk av irritation från honom var när jag vid ett seminarium presenterade några sidor om vad idéhistoria kunde vara utan att nämna hans uppsats (den andra gången var när jag kom till en middag för folk från filosofiska institutionen och luktade brännvin; inte ett ord men ett missbelåtet sniffande). Aspelin ville inte bara bli ihågkommen som författare till en rad mäktiga och bottenlärda översiktsarbeten. Han hade också ägnat historiens, och i synnerhet tankehistoriens problem stor uppmärksamhet. Den insatsen fann han också viktig. Och översiktsarbetena och de teoretiska skrifterna hängde alltså samman.
Det gäller att lite närmare granska detta samband. Inget verk passar bättre till detta än hans Världsbilder och livsideal, som redan varit på tapeten. Det var den boken han såg som krönet på sin författarkarriär, något som inte minst framgår av förordet, blygsamt betitlat ”Författarens självförsvar” och med formen av en brev till barndomsvännen Einar Sprinchorn, till vilken hela verket är dedicerat. De första raderna är egentligen magnifika: ”Denna bok är ett försök att förverkliga en dröm, som jag burit på sedan våra gemensamma ungdomsår, att en gång få samla mig till en överblick av det mänskliga tankelivets utvecklingslinjer i öst och väst, att skriva en histoire de l’esprit humain.” Det kan tyckas som om han längre fram i förordet tar loven av sitt stora projekt när han säger: ”Tanken på en enhetlig utveckling, vars olika stadier följer varandra i skön ordning, förefaller mig höra till illusionernas värld.” Men därmed markerar han bara ett avstånd från föreställningen om en gemensam utvecklingstrappa där alla skall vandra, alltså den tankegång som väl först de skotska upplysningsfilosoferna utvecklade och som sedan vidarefördes av Spencer, Comte och delvis också Marx (som dock komplicerade saken med sitt asiatiska produktionssätt). Snarare är det tanken på en rad olika, men inom sig tämligen konsistenta utvecklingslinjer som föresvävar Aspelin.
Tanken är alltså gammal hos Aspelin. Den är som redan antytts central i Historiens problem. I den lilla minnesboken Lärospån i Lund påminner han om att han från början hållit sig närmare Comte och Spencer, liksom att han under tidigare år kallade det studium som i Världsbilder och livsideal blir idéhistoria för sociologi – men en sociologi just i den stora 1800-talstraditionens stil.9 Det var f.ö. Gunnar Aspelin som genom en föreläsningsserie introducerade ämnet sociologi vid Lunds universitet. Efter världskriget tog utvecklingen i ämnet en helt annan riktning, det kontinentala inflytandet blev lika med noll och amerikaniseringen efter hand total. Först under 60-talet skedde en viss medveten återanknytning till en mer filosofiskt och historiskt orienterad sociologi. Men då var Aspelin långt borta från ämnet.
Åter till ”Världsbilder och livsideal”. Det är en märklig bok redan genom sina proportioner. Först när läsaren kommit halvvägs genom den 500-sidiga framställningen är han framme vid kristendomens tidiga historia. Bara de sista drygt 100 sidorna handlar om västerländsk utveckling efter år 1600. De avslutande sidorna ägnas Aspelins gamla favoriter, Comte, Spencer, Hegel och Marx. Slutorden handlar om Marx och formar sig till ett slags deklaration. Låt mig citera dem:
”En historiker och särskilt en idéhistoriker gör klokt i att stifta bekantskap med Marx. Han var inte blott den konstruktive historiefilosofen och den siste store eskatologen. Han var också en omutlig realist, som sökte avslöja ideologiernas sociala grundval och påvisa deras funktion i ett givet historiskt sammanhang. Därmed gav han upphov till en ny forskningsgren, som man kan kalla sociologisk idéanalys. Den studerar inte tänkesätten som en värld för sig utan som skapelser av människor i ett bestämt socialt läge. Samma idé kan ha helt olika funktioner under olika betingelser: den kan legitimera ett bestående system, och den kan motivera en radikal omvälvning. Och dagens konservativa ideologi var kanske i går en uppfordran till revolutionär handling.”10
Troligen var det detta mönster – alltså samspelet mellan ett samhälle och de idéer som florerar där – snarare än någon sorts likartat utvecklingsmönster i olika kulturer som Aspelin eftersträvade. Nyckelbegreppet är ”ideologiernas funktion”.
Det förvånar mig att Världsbilder och livsideal inte intar en centralare position i svenska idéhistorikers medvetande. Den användes vad jag minns i de gamla tvåbetygskurserna (fortsättningskurserna) i Lund och Göteborg under några år. Sedan försvann den.
Den är beundransvärd redan som intellektuell prestation av en sjuttioåring som några år tidigare haft en stor hjärtinfarkt och som under samma tidrymd gav upp två små böcker om Marx, två memoarböcker och den ganska omfattande Tankehistoriens problem. Själv såg Aspelin fram mot dess utgivning med viss bävan. Han hade nämligen upptäckt att den hade en försvarlig mängd korrekturfel. I det dedicerade exemplar jag fick av honom, har han med sin egen prydliga piktur infört en lång rad ändringar. Så måste han ha gjort i alla dedikationsexemplar.
Idé- och lärdomshistoriens enhet
Det brukar bland dagens idéhistoriker framskymta en uppfattning att det inte finns någon djupgående skillnad mellan Aspelin och t.ex. Nordström, Lindroth eller Sandblad. Den som mest emfatiskt hävdat detta är David Östlund.11
Efter vad jag kan se är det helt fel och bidrar till att göra vårt ämne på ett märkvärdigt sätt ohistoriskt.
De argument som brukar framföras för tesen om likheten är framför allt av slaget: Aspelin hade det mest konfliktfria förhållande till de samtida lärdomshistorikerna och kunde t.o.m. samarbeta med dem.
Men Aspelin hade också ett konfliktfritt förhållande till samtida svenska filosofer som hade en helt annan inriktning. Hans närmaste kollega var Manfred Moritz, idéhistoriens häcklare framför andra. De kallade varandra ”käre kollega” och låg aldrig i luven på varandra. Aspelin och Wedberg brukar framhållas som kontraster. Javisst, men de polemiserade aldrig inbördes. De hade faktiskt också mycket gemensamt, inte minst i fråga om kunskaper. För att ta tre betyg för Aspelin måste man läsa Wedbergs filosofihistoria (de båda band som dittills utkommit). Aspelin uttalade ofta sin uppskattning av verket.
Frågan om Aspelins betydelse för svensk idé- och lärdomshistoria har redan tangerats. För att få bukt med den måste man noga skilja mellan vårt ämnes läro- och forskningsområde. De båda sammanfaller inte. Studenter måste börja sina studier i ämnet med studera antik och medeltida filosofi, medan få eller ingen idéhistoriker forskar inom de områdena. På motsvarande sätt finns det ämnen för avhandlingar som inte har någon motsvarighet inom lärokurserna.
Vad gäller läroområdet var Aspelins inflytande redan tidigt stort; man använde helt enkelt flitigt hans böcker i läskurserna. Däremot var hans betydelse för svensk idé- och lärdomshistorisk forskning länge negligibelt. Först min egen avhandling från 1966 var aspelinsk; men här var inflytandet trivialt, eftersom jag var Aspelins elev från början. Senare blev betydelsen nog större. När Lindborg kom till Lund och grundade den idéhistoriska institutionen där, anknöt han klokt nog till aspelinska traditioner. Medan Aspelins böcker snabbt rensades ut från den teoretiska filosofins kurslistor, gjorde de sitt inträde på de idé- och lärdomshistoriska. Lindborg hade själv ett genuint filosofihistoriskt intresse, något som redan hans doktorsavhandling Descartes i Uppsala vältaligt vittnar om liksom därefter raden av skrifter om allt från Thomas från Aquino till Bengt Lidforss. Under några år arbetade även jag själv på den lindborgska institutionen – jag drog mig fram på lösa docentförordnanden efter mina år på Sydsvenskan och innan en docenttjänst inrättades i Göteborg. Aspelin dök själv ibland upp i de idéhistoriska sammanhangen. Den lundensiska profilen markerades senare ytterligare genom att Svante Nordin knöts till institutionen. Han är visserligen för ung för att ha haft Aspelin som lärare, men han är filosofihistoriker ut i fingerspetsarna.
Utvecklingen i Göteborg var likartad, om än inte så markerad. Henrik Sandblad satte Aspelin högt, även om hans egen forskningsinriktning var en helt annan. Efter min egen avhandling släppte han också fram Torsten Anderssons undersökning av Platons Staten, den enda i svensk idé- och lärdomshistoria med ett antikt ämne. Även yngre doktorander sökte sig närmare filosofihistorien. Eva-Lena Dahl skulle från början ha skrivit en genuint lärdomshistorisk avhandling om Locke i Sverige. Men snart kastade hon loss från Sverige och utförde sin stora undersökning om Locke och Rousseau. Ingemar Nilssons psykologihistoriska studier befann sig alltid i närheten av filosofihistorien, och Lennart Olausson studerade filosofer på gränsen mellan nykantianism och marxism. Så har det fortsatt.
Även i Uppsala, där enligt den nu väl snart övergivna schablonen den svenska lärdomshistorien är så dominerande, har filosofihistorien fått starkare fäste. I själva verket är ingen institution oberörd av denna utveckling. I Umeå, där man medvetet satsat på en folkets historia med ett källmaterial långt bort från de filosofiska texternas eviga distinktioner och spetsfundigheter, har i synnerhet Kjell Jonsson odlat filosofihistoriska intressen. Stockholmsinstitutionen med sin utpräglat moderna profil har också odlat filosofihistorika intressen; en avhandling därifrån – Bosse Holmqvists – handlar sålunda om filosofen och sociologen Edgar Morin.
Nu vore det fel att se detta framför allt som ett tecken på Gunnar Aspelins inflytande. Detta har förvisso varit starkt, både direkt och än mer indirekt. Men den genomgripande förändring som det här är tal om är strukturell snarare än personlig och har med idé- och lärdomshistoriens exceptionella expansion alltsedan sent 60-tal att göra. Expansionen har inte bara gällt filosofihistorien utan i lika hög grad den politiska idéhistorien, den umensiska folkets historia, en modernare typ av medicinens historia med Karin Johannisson som centralgestalt, kanske också en vetenskapshistoria som lämnar den trygga gamla lärdomshistorien bakom sig och närmar sig den anglosaxiska ”history of science”.
Den bästa nyckeln för att förstå förändringen tillhandahåller Nils Andersson och Henrik Björck med sin Vad är idéhistoria, närmare bestämt det centrala avsnitt som heter ”Slaget om idéhistorien” plus det därmed nära sammanhängande avsnittet ”Idé- contra lärdomshistoria”. Det är tre inbördes besläktade frågor, alla aktuella i slutet av 60-talet, som det gäller: frågan om vem som är kompetent att skriva en allmän idéhistoria för gymnasiet, etableringen av ämnet ”idé- och lärdomshistoria” i Lund och genomförandet av den normalstudieplan i ämnet som statsmakter och Universitetskansler beordrat. De båda första ventilerades för öppen ridå, den tredje beläggs i boken framför allt genom en privat brevväxling mellan ämnets dåvarande båda huvudaktörer, Sten Lindroth och Henrik Sandblad. Det enda som förenade dessa diskussionspunkter gällde frågan om idé- och lärdomshistoriens rimliga gränser.
Enligt Tor Ragnar Gerholm var det bara yrkesspecialister som var kompetenta att skriva om vetenskapernas historia även i en avlägsen tid, och han fick understöd inte bara av Manfred Moritz, Harald Ofstad och andra filosofer utan indirekt också av de dåförtiden unga doktoranderna Ronny Ambjörnsson och Arne Losman från Göteborg, vilka ville inskränka ämnets egentliga forskningsområde till den allmänna idéhistorien. Mot denna insnävning opponerade sig både Sten Lindroth och Gunnar Aspelin, låt vara med olika argument. Brevväxlingen mellan Lindroth och Sandblad, inledningsvis så ilsken som bara en brevväxling mellan gamla vänner kan vara, gäller egentligen frågan huruvida idé- och lärdomshistorien i samma mån kan vara både lärdomshistoria i den lindrothska meningen och en idéhistoria som innefattar såväl en olärd (eller rättare sagt en icke-akademisk) kultur som politisk, religiös och filosofisk idéhistoria i vidare bemärkelse.
”Slaget om idéhistorien” slutade på ett högst entydigt sätt: idé- och lärdomshistoriens forskningsterritorium ökade påfallande. Ämnets status utåt tilltog. Från att ha varit en liten, visserligen – där den var känd – välsedd men ändå marginell specialitet utvecklades den till ett ämne med tämligen bred förankring i det som i brist på bättre ord kallas det allmänna medvetandet.
Det var naturligtvis inte själva ”slaget” som medförde denna förändring, som sträckt sig över decennier. Stridigheterna var snarare ett symptom på en viktig förskjutning i det svenska akademiska systemet och dess roll i samhället. Vissa ting är uppenbara: Aspelin blev den siste filosofiprofessor i Sverige som bedrev filosofihistoria i traditionell mening, dvs. en filosofihistoria som inte enbart likt den wedbergska dissekerar förflutna tankar för att framställa preparat för nutida bruk utan som har ett genuint intresse av historiska omständigheter kring tankarna. Ett tomrum uppstod, samma slags tomrum som statsvetarna lämnade efter sig när de i stort sett övergav den politiska idéhistoria som var så viktig ännu på Tingstens tid. I de estetiska ämnena var förändringen inte lika drastisk; men det var trots allt mer än en semantisk reform när konsthistoria och litteraturhistoria blev konstvetenskap och litteraturvetenskap. Historikerna övergav förvisso inte historien men visade ett växande intresse för omfattande material lämpat för kvantitativ behandling och ett slags vetenskaplighet som byggde på exakthet.
Förändringarna var i överensstämmelse med de dominerande tendenserna inom såväl humaniora som samhällsvetenskaper under decennierna efter andra världskriget. Men de slog inte definitivt igenom förrän vinden redan höll på att vända: kritiken av den förkättrade s.k. positivismen nådde också Sverige vid mitten av 60-talet, och ett starkt intresse för historiska perspektiv blev allt märkbarare. Marxismen, som snart blev mode bland unga intellektuella, var ett kluster av teorier om historisk utveckling, i synnerhet under kapitalismen. Den nya feminismen intresserade sig för historiska förklaringar av kvinnoförtrycket. Hermeneutiken arbetade med stora historiska avstånd. Strukturalismen var i princip ahistorisk; men intresset för den väckte samtidigt intresse för dess egen utveckling från Durkheim och Saussure. Teknologin hade länge uppfattats som höjd över sådana småttigheter som historisk förändring, men nu började långsamt intresset för en teknikens historia vinna inträde i Sverige.
Detta nyväckta historiska intresse favoriserade ofta idéhistorien framför den politiska och sociala historien. Det var i hög grad föreställningars, trossatsers och teoriers utveckling som fångade uppmärksamheten, mindre de politiska systemen.
Nog därom. Ämnet idé- och lärdomshistoria och dess nya systerämnen tillväxte både på grundutbildnings- och forskarutbildningssidan under 70-talet och 80-talen och intill det nu – 1997 – då detta skrivs. Breddningen är särskilt påtaglig på forskningssidan.
Några teser
Låt mig återvända till vad jag vill kalla en dominerande myt om denna utveckling. Myten innebär i korthet att ämnet idé– och lärdomshistoria utgör en helt harmonisk enhet, en enhet som dessutom har ett centrum som förblivit oförändrad sedan Aspelins, Nordströms, Sandblads och Lindroths dagar.
Jag har redan visat att myten är ohållbar när det gäller Aspelin. Men den gäller mycket mer än bara Aspelin, den gäller hela ämnet. Även på den nivån bygger den på det faktum att vi lyckligtvis har förskonats från stora inbördes fejder som annars är så vanliga i det akademiska livet. Anledningen därtill skulle ligga i att alla strävar åt samma håll.
Även detta är en förhastad slutsats, låt vara inte av samma skäl som när det gäller Aspelin (alla i ämnet är inte fullt så fridsamma). Jag har själv erfarit att det inte var en helt oproblematisk sak att ställa en typiskt aspelinsk avhandling i ett sådant skick att den kunde accepteras i det ämne som vid mitten av 1960-talet var idé- och lärdomshistoria. Även med denna omstöpning förblev slutresultatet en avvikare år 1966 (mindre så i dag). Det kan tilläggas, att både Sandblad och Lindroth – den ene explicit, den andre implicit – gjorde klart för mig att jag inte kunde räkna med full kompetens inom ämnet utan en större undersökning byggd på svenskt material, gärna otryckt. Det var då jag under stor brådska skrev en bok om Israel Hwasser. Den skriften utgjorde en särling i vad jag dittills skrivit men var, som sakkunnigutlåtandena visar, den avgörande anledningen till att jag fick en kompetensförklaring för professuren i Umeå 1970. Jag skall bara tillägga, att hwasserstudiet gav mig smak för arkivens trygga vrå där så mycket till synes dött kan få liv; arbetssättet vidareutvecklade jag i skrifter om Anders Berch, Carl Adolf Agardh och Christopher Jacob Boström och f.ö. också i mitt stora arbete om Friedrich Engels (där arkiven fanns Manchester, Amsterdam och Moskva).
Nuförtiden beger sig sällan unga doktorer i ämnet som saknar arkiverfarenhet genast dit för komplettering av erfarenhet och kompetens. Det finns alltså ingen sådan självklar hjärtpunkt som det gjorde för trettio år sedan. Ser vi till de många avhandlingar som nu är under utarbetande är mångfalden av ämnestyper och infallsvinklar större och brokigare än någonsin. Här kan man skriva såväl om Kants Till den eviga freden som om skogsvetenskapens historia eller om ideologin i Iran efter revolutionen 1979. Det går inte att med bevarad trovärdighet påstå att detta är ett ämne med en generallinje (något som vi enligt min mening bör vara glada för).
De som likväl hävdar detta utgår alltså i första hand från bristen på interna strider värda namnet. Men det är ett fundamentalt felslut. Jag skulle vilja uppställa några teser som åtminstone är värda en prövning. Den första lyder:
1. Frånvaron av vetenskapliga kontroverser mellan två personer eller riktningar inom samma ämnesområde kan inte tas som intäkt för att de båda har samma uppfattning.
Den andra:
2. En kontrovers bottnar inte med nödvändighet i skillnader i vetenskapsideal, teorier eller metoder. Man kan uppställa en norm för gott och fruktbart vetenskapligt umgänge:
3. Det är viktigt att klargöra vetenskapliga skillnader där de föreligger utan att dessa skillnader med nödvändighet måste leda till kontroverser. Klargörandet kan rent av förebygga kontroverser eller åtminstone göra kontroverserna både vettigare och kanske t.o.m. vetenskapligt fruktbara.
Dessa teser är särskilt viktiga för en central typ av kontroverser, nämligen för dem som gäller en disciplins s.k. identitet eller enkelt uttryckt frågan vad som är centralt, viktigt, eller tolerabelt i fråga om forskning och undervisning inom disciplinen.
Jag skulle till sist vilja uppställa ett generaliserande påstående så lydande:
4. Den troligen vanligaste – och trivialaste – anledningen till identitetskontroverser är knapphet i resurser och inte inre vetenskapliga skillnader. En annan viktig orsak kan vara personlig otillfredsställelse med den egna ställningen inom ämnet. Den akademiska miljön är tyvärr sällan en god grogrund för en karaktärsegenskap som generositet.
Dessa punkter kan, tror jag, antingen med fördel tillämpas på idéhistoriens utveckling vid svenska universitet från 60-talet till i dag eller (det gäller nr 3, alltså normen) inpräntas för undvikande av ovärdiga och djupt skadliga stridigheter när, som det nu tycks ofrånkomligt, konkurrensen om tjänster skärps.
Åter till det personliga
Men åter till Gunnar Aspelin, och nu åter från den djupt personliga sidan. Aspelin har här, som av alla andra, framställts som en fridens man. Det var sådan han framträdde för kolleger och elever. När jag i början av 60-talet lärde känna hans son Kurt slogs jag, som andra, av kontrasten. Kurt Aspelin var en impulsiv människa, för att inte säga hetlevrad. Han kunde i vredesmod lämna ett seminarium därför att han tyckte att någon – i detta fall en talträngd filosof – ”pratade skit”. Han kunde be en överförfriskad student som kom med mindre djupsinniga inlägg att ”hålla käften”. Lika snar var han till vänskapsbetygelser och glada skratt.
Hans far var däremot ytterst återhållsam med känsloyttringar. Man måste vara en god uttydare – bättre än jag – av mänskliga uttryck för att fullt ut fatta hans hjärtas mening. Den fasad han visade utåt var i mycket den plikttrogne forskarens och lärarens – för att inte säga den omutlige ämbetsmannens. Jag minns en historia som han berättade från andra världskriget. Det var under hans tid som professor vid Göteborgs högskola. Han var välkänd som en kämpande antinazist. En dag skulle en student som tillhörde de bruna tentera för honom. Tentamen avlöpte väl, studenten fick spets. Gossen gjorde ställningssteg, slog ihop klackarna och sa: –Jag tackar professorn för att ni inte låtit våra politiska skiljaktigheter påverka tentamen. Aspelin tillrättavisade honom skarpt: –Hut på dig, pojke! Skulle jag ha svikit mitt ämbetsansvar!
Men denna historia, som han berättade med påtaglig förtjusning, rymde egentligen flera dimensioner. Den talade inte bara om den korrekte ämbetsmannen utan också om den passionerade vänstermannen och antinazisten. (I ett brev till mig den 25 oktober 1965 skrev han: ”Missförstå mig inte – min egen uppfattning är vänsterbetonad sedan den gröna ungdomen.”) I kampen mot nazismen var han hängiven och öppet passionerad. Han var organiserad antinazist, och han skrev några små böcker om demokrati och tryckfrihet där han var underbart rakt på sak.
Denna eld hade inte tänts av enbart nazismen, och den slocknade inte med världskriget. Aspelin uppfattade sig själv som en livligt engagerad människa. I tidiga år såg han sig t.o.m. som en polemisk natur. Han skrev argsinta artiklar där högerfasoner och hyckleri angreps, och under gymnasiståren författade han för byrålådan en fiktiv uppslagsboksartikel om sig själv med slutklämmen: ”Det har alltid stått strid kring hans namn på grund av hans ytterligt gående åsikter och den hänsynslöshet, med vilken han förfäktat dem.”12
Det var inte just en karakteristik som stämde med det intryck han gjorde på äldre dagar. Å andra sidan fanns alltså lågan inombords. Han fortsatte att avsky lögnare, känslotänkare och förtryckare. Också hans positiva känslor var starka, fastän tuktade. När jag mycket ung gav jag ut en diktsamling (det var på den tiden de stora förlagen jagade purunga talanger med avsågad hagelbössa) som jag skickade till Aspelin. En dikt som hette ”Också en väg” handlade om den mörka trappan i Lundagårdshuset, den trappa som ledde till Filosofiska institutionen. Dikten var inte helt munter. Aspelin kommenterade den i ett brev den 5 september 1960: ”Hur naturligt har jag inte särskilt fäst mig vid ‘Också en väg’, som så väl tolkar det välkända intrycket av vårt gamla Lundagårdshus. Hoppas f. ö. att vi snart träffas där igen; hur mörkt och grått och dammigt det än ser ut, så kan det ändå ge plats åt den glada vetenskapen och lusten till intellektuella äventyrsfärder.” Orden uttrycker Aspelins aldrig slocknade passion för intellektuellt arbete.
Hans vänsällhet var av samma slag, djupt känd men korrekt. När han hade dött och jag publicerade en nekrolog i Sydsvenskan, fick jag ett brev från hans goda hustru Dagmar som gjorde mig lika överraskad som glad och stolt och rörd. Hon tackade för den uppskattning som dödsrunan uttryckte och fortsatte: ”Jag försäkrar, att uppskattningen var lika stor från Gunnars sida, och han har alltid räknat Dig som sin mest älskade elev.”
En sådan tanke hade aldrig snuddat mig.
Aspelin var å andra sidan utan konkurrens min mest älskade lärare.
1 Aspelin skrev tidigt en lärobok i logik för gymnasiet som var i bruk ända till den stora gymnasiereformen på 60-talet; men det är fortfarande den klassiska logiken, spetsad med en liten aning Russell-Whitehead, som behandlas där.
2 Aspelin, Lärospån i Lund. Minnen från studentåren (Lund: Gleerups, 1973) s 106f.
4 Aspelin, ”På gränsen mellan två världar”, SDS 1.3.1967, återgviven i Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio åt (red. Nils Andersson och Henrik Björck, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1994) s 151
6 Aspelin, Tankehistoriens problem (Stockholm: Svenska Bokförlaget, 1970) s. 97–113
8 Aspelins självkarakteristik i Alf Ahlberg och Hans Regnéll, Filosofiskt lexikon (Stockholm: Natur och Kultur, 1974) s 149f
10 Aspelin, Världsbilder och livsideal. Studier i jämförande idéhistoria (Lund: Gleerups, 1968) s.494.
11 Framför allt i ”Ett manifest för processtolkande idéhistoria”, en uppsats presenterad vid Skandinavisk idéhistorie konferanse i Oslo 15–17 augusti 1997. Se i synnerhet punkt 100 där. Ett dokument som Aspelin och Lindroth gemensamt författat för Universitetskanslersämbetet blir nog för slutsatsen att båda i samma mån är emot bl.a. ”ett esoteriskt och självbespeglande viftande med trollstaven över Texten, vars förmodade ‘idéinnehåll’ bara tillåts belräfta våra mest inrotade tankevanor”, en tirad varmed torde åsyftas över huvud den typ av upptagenhet vid texter som var så karakteristisk för Aspelins egen vetenskapliga verksamhet.