För några årtionden sedan gjorde jag en rad besök i Linköping. Jag bodde på ett litet hotell nära stationen. Det var praktiskt och bra. Men en gång när jag kom dit satte portieren upp ett tomt ansikte: -Nej, ingen bokning…

Mitt i förvirringen ringde min värd, påtagligt upprörd. Linköpings universitet hade gjort en upphandling och ett helt annat hotell hade vunnit tävlingen. Det var där jag skulle övernatta.

Upphandlingar är något som stat och kommun ska ägna sig åt så snart de behöver köpa något utifrån. Varje upphandling ska vara en öppen tävling mellan de företag som har något att erbjuda. Affärsmässig rättvisa, helt enkelt.

Omedelbart kan det låta bra. Men för andra än upphandlarna är det ett opraktiskt system. Personliga relationer ersätts av affärsmässiga.

Ekonomin är viktigare än människor.

Idag är demokratin hotad, det vet vi. Men vilka är de främsta hoten? Trump förstås, säger vi spontant, och Putin och Bolsonaro och allt vad de heter.

Och här hemma har vi Åkesson och hans gäng som nu driver regeringen framför sig mot omänskliga beslut. Vi ska skapa ett samhälle av människojakt och obönhörliga gränser.

Men det finns andra, mer försåtliga hot också. “Något mer subtilt”, läser jag i en liten bok som heter Trängd demokrati. Det är en rad statsvetare och genusforskare med Malin Rönnblom i spetsen som nyligen gett ut den på Gidlunds förlag.

Det subtila är kort sagt att politikens område drastiskt minskat och marknaden trängt in på dess område. Det var en process som började redan på 1980-talet och som sedan dess förgått oavbrutet.

Upphandlingen är ett exempel. Men det finns också andra. Mest påfallande är att växande delar av den statliga och kommunala verksamheten numera sker i privat regi. Vårdföretag frodas. Skolkoncerner beter sig som hungriga rovdjur.

Även verksamheter som förblir offentligt ägda underkastas de nya reglerna. För det krävs en tallös skara konsulter som invaderar politikernas område. Det blir för dyrt att anställa dem; men deras arvoden är å andra sidan svindlande.

Vad blir kvar för politikerna själva att bestämma över? I kommunerna och regionerna har de en budget som inte räcker ens för det nödvändigaste. De beslut som fattas väcker med rätta folkliga protester. Många politiker skulle gärna ansluta sig till protesterna – men det är ju de som framstår som de skyldiga!

Kerstin Alnebratt, genusforskaren, var under en period kommunalråd för Socialdemokraterna i Göteborg. Det blev en besvärlig tid för henne. I ett “Intermezzo” mitt i Trängd demokrati berättar hon livfullt och skakande om sina erfarenheter. Till sist svimmade hon på ett möte när konflikten mellan hennes formella makt och hennes reella maktlöshet blivit för stor.

Hon återgick till forskningen.

Vi säger ofta att nyliberalismen styrt världen sedan 80-talet. Ekonomer brukar protestera. Det är absolut inte Milton Friedman och inte heller Friedrich Hayek som har efterföljare bland de tongivande ekonomerna idag.

I Trängd demokrati presenteras en fruktbar distinktion mellan å ena sidan nyliberalismen som ideologi och å andra sidan nyliberalismen som “styrningsmentalitet”. Det senare är ett rätt tungt ord men innebörden är klar. Milton Friedman må vara passé, men det var hans idé om skolpeng som kopierades av regeringen Bildt när friskolesystemet infördes för 30 år sedan. Ur detta system utvecklades koncerner som Academedia och Engelska skolan som nu helt rubbar balansen i svenskt utbildningsväsen. Koncernerna försvaras häftigt av människor som har egna intressen i dem. Majoriteten av svenskar är däremot negativa. Men den nuvarande regimen kommer inte att rubba ordningen. Skolministern är själv insyltad.

Ett annat exempel på nyliberalismens långtidsverkan är det som kallas New Public Management (NPM). Milton Friedman och hans kolleger förklarade att offentlig verksamhet måste bli lika effektiv som privat. NPM utvecklades och bemäktigade sig snart både stat och kommun i Sverige.

Det är synd att säga att detta lett till någon effektivisering. För kärnverksamheterna, det må vara vård eller undervisning eller något annat, är det tvärtom en hämsko. När Ardalan Shekarabi blev civilminsiter 2014 lovade han att bekämpa NPM. Men motståndaren tycks ha blivit för svår. Den opraktiska praktiken lever kvar, envis som spindelnät.

Vi lever alltså i ett samhälle fullt av nyliberala restprodukter. Men den kalla, livlösa rationalitet som utmärker dessa lämningar har ingått en besynnerlig förening med den svallande, förnuftsbefriade nynationalism som utmärker Sverigedemokraterna. SD accepterar både skolkoncerner, vårdföretag och NPM i utbyte mot Moderaternas nya, lika hjärtlösa som kortsiktiga invandringspolitik.

En ohelig allians, minst sagt.

Robert Musil, den österrikiske författaren, höll 1937 ett föredrag “Om dumheten”. Det var mörka tider. Hitler härskade i Tyskland, och både han och många österrikare ville att hakkorsflaggor snart skulle vaja över Hofburg i Wien också.

I en nyutkommen bok om Demokratin som bildningsväg (Carlssons) har två av de många författarna, Bernt Gustavsson och Stefan Jonsson, båda dragit sig till minnes Musils föredrag. Dumheten enligt Musil består i att man är instängd i den verklighet som just råder. Man ser inga möjligheter till verklig förändring öppna sig. Den politiska fantasin är död.

Är det inte en sådan situation som vi befinner oss i just nu i Sverige? De styrande har låst sig fast i en hopplös kompromiss. Och oppositionen? Den tycks främst längta tillbaka till den situation som rådde före valet i september. Då var Sverige som vanligt.

Magdalena Andersson betonar att hon håller dörren öppen mot Moderaterna. En stor koalition skulle vara trygg som en hamn längst in i en vik. Inget skulle kunna hända där.

Den politiska stiltjen är svår att uthärda i en tid när så mycket annat förändras brådstörtat. Klimatkatastrofer i världen. Arter som utplånas och efter hand kommer att lämna mänskligheten utan möjlighet att leva vidare på egen hand. Krig och upprustning i Europa. Väldiga vetenskapliga framsteg och samtidigt en växande rörelse av kunskapsförakt. Snabbt växande klyftor mellan rika och fattiga, i världen och i Sverige.

Stora faror betyder att stora politiska beslut måste fattas. Själva det demokratiska systemet måste befrias från den hämsko som nu hindrar dess utveckling.

Boken som jag just nämnde, Demokratin som bildningsväg, är i mycket en minnesskrift över en man som hette Gösta Vestlund. Vestlund var 107 år gammal när han dog 2020. Han föddes alltså åtta år innan Sverige blev en demokrati. Under sitt långa liv förblev han en central gestalt i svensk folkbildning där hans motto “Demokratisera demokratin!” fortfarande kan höras.

Uppgiften att demokratisera demokratin ter sig verkligen angelägen. Det långa perspektivet har försvunnit ur den politiska debatten, och vi invaggas i föreställningen att vi bara har att välja mellan olika önskelistor på sådant som vi omedelbart vill ha. Som om vi vore barn och valdagen en extra julafton!

Tvärtom borde vi intalas att samhällets framtid är vår gemensamma angelägenhet. Som politiska varelser är vi inte konsumenter. Vi har ett ansvar för helheten. Om de valda politikerna inte inser det, måste vi ersätta dem.

Men då krävs det vårt helhjärtade engagemang. Den offentliga sektorn måste befrias från vinstintressena som förvrider hela verksamheten och från den tidskrävande struntverksamhet som förkortas NPM. Professioner måste åter bli professioner, lärarna lärare och sjuksköterskorna sjuksköterskor.

Och de rika måste göras mindre rika, de fattiga mindre fattiga. Alla vet att ett jämlikt samhälle är bättre än ett ojämlikt, också för dem som tronar i toppen av pyramiden.

Ändå störtar vi som förblindade mot bråddjupet.