“Det var bättre förr.”

Så säger Niclas Bengtsson, en bonde från Lemmeshult utanför Örkelljunga i norra Skåne. Han är sverigedemokrat och verksam som politiker i hemkommunen.

I Örkelljunga är sverigedemokraterna starkare än någon annanstans i Sverige. Det är anledningen till att Katarina Gunnarsson gör ett reportage därifrån i radion. Det är i augusti 2022 och ett nytt riksdagsval väntar ett stycke bortom månadsgränsen. Ett ödesval enligt många. Den stora frågan är vilket inflytande SD ska få på rikspolitiken. Moderaterna gör allt för att framhålla hur mycket bättre och klokare, ja normalare partiet blivit. I Stockholm rullar samtidigt ett tunnelbanetåg bemålat med SD:s symboler. Tåget ska symbolisera hur svenska invandrare ska tvingas återvända till sina hemländer.

Rikspolitikens larm når knappast Örkelljunga. Niclas Bengtsson talar visserligen om de många flyktingar som hamnat i hans hemkommun. Det är svårt när det inte längre finns jobb ens för urbefolkningen.

Men de problem som de många invandrarna ger upphov till går han snabbt förbi. Han har inte blicken på det nya utan på allt det gamla som försvunnit. En gång fanns det många småbruk i Örkelljunga. Nu är de borta. Det fanns en rad småindustrier, nerlagda alla.

För att påminna om den värld som försvunnit har han inrättat ett eget litet museum. Där finns det gamla jordbruksredskap men också föremål från de nerlagda industrierna. En förlorad värld har fått en fristad i hans uthus.

Han ger själv namn år den känsla som präglar honom: nostalgi.

Nostalgi. Längtan till ett hem som gått förlorat. Känslan av att vara en främling i det nu och det här som man är tvingad att leva i.

Niclas Bengtsson är av allt att döma en typisk SD-väljare. Han har svalt partiets budskap att förfallet har invandringen som sin främsta orsak. Flyktingarna i Örkelljunga väcker hans avsmak. Han känner inte igen sig.

Men det är inte där hans politiska energi finns. Den gäller ett samhälle som steg för steg har gått förlorat.

Jag kan förstå honom. Jag tillbringade själv min barndom i en skånsk by längre i sydöst, Vittskövle. Vittskövle domineras av ett stort slott, det största i Skåne, och ett därtill hörande gods.

Häromdagen promenerade jag genom Vittskövle. Det som slog mig var tystnaden. Knappt en människa, jo, en kvinna som vattnade en grav på kyrkogården och en familj som begapade slottet. Annars tyst.

I min barndom var byn full av liv. Hästskjutsar trängdes på bygatan. Från smedjan hördes de gälla slagen mot städet. I svinhuset grälade grisarna högljutt. På åkrarna var skörden i full gång med stora blonda ardennerhästar. Och i byns tre affärer kunde man köpa det mesta från ost till seldon.

Nu är det tyst.

Vad hade jag upplevt om jag stannat i Vittskövle hela livet? Ingen aning. Vi flyttade därifrån i november 1950.

Niclas Bengtsson i Örkelljunga har inte mycket gemensamt med Sverigedemokraternas ledargäng. Jimmie Åkesson och hans kärntrupp skolades i Lund och blev partimedlemmar i SD när nazismen fortfarande var ledstjärnan och partiet en liten sekt. Deras plan var att ta över partiet och rensa bort det öppet nazistiska – inga hakkors längre, ingen Horst Wessel så att utomstående kunde höra.

De lyckades. Avskyn mot dem som inte räknades som riktiga svenskar fanns kvar. Varje ny flykting som fick en fristad i Sverige betraktades som en katastrof. Det svenska höll på att gå förlorat.

Nu är SD ett parti i armkrok med Moderater och Kristdemokrater. Ulf Kristersson har tagit över hysterin mot invandringen, och Åkesson har i stort sett fogat sig efter högerns ekonomiska politik.

Detta får mig att tänka på Niclas Bengtsson i Örkelljunga. Är han medveten om att det politiska block som SD nu fogar sig efter kommer att göra hans nostalgi ännu värre?

Vi talar med rätta om att Moderater och Kristdemokrater anslutit sig till Sverigedemokraternas syn på flyktingar. Men vi borde också tala om att Åkessons parti fogat sig efter Kristerssons ekonomiska agenda. Fientligheten mot det främmande har förenats med en lätt urlakad nyliberalism.

Det är inte något unikt svenskt. Så ser det ut i stora delar av världen. Tänk bara på Donald Trump, eller på Narendra Modi i Indien. De superrika förenar sig med de människor som ser sig förpassade till utvecklingens marginaler och skyller på nykomlingarna.

Den omaka alliansen är i mycket ett maktspel. Tillsammans blir de starka. Ekonomismen kan till nöds förenas med den skenande fördomsfullheten.

Men toleransen mot en besynnerlig moral finns också inskriven i den nutida ekonomiska traditionen. Friedrich Hayek, Moderaternas vägvisare, påstod att människor alltid skapar sig sin egen moral, och den bör staten inte lägga sig i. Hayeks påståenden är visserligen fullständigt felaktigt; staten, religionen och andra makthavare har ständigt lagt sig i människors livsstilar och gör så än. Men tesen ger Hayeks anhängare en härlig frihet. Varför inte gå Åkesson till mötes när det stärker vår makt?

Niclas Bengtsson ser ett pågående förfall i det Örkelljunga som han alltid levt i, och det enda som i hans ögon kan motverka förfallet är SD. Hans tonfall, så dystert på gränsen till uppgivet, är långt från den frustande optimism som präglar Åkesson och hans närmaste i Stockholm. Bengtsson griper efter ett halmstrå, Åkesson efter makten.

Vi lever i en tid när många drabbas av undergångsstämningar. Nog genomkorsas alla tider av människor som fruktar en mörknande framtid. Men nu väller pessimismen fram från många håll. Inte bara lantliga Sverigedemokrater skräms av förfallet omkring sig. Många unga människor som befinner sig närmare både det urbana och det hypermoderna fruktar en mörknande framtid. Där är det miljön och ofta också en växande ojämlikhet som får dem att frukta framtiden. Nyss läste jag den unga irländskan Sally Rooneys fina roman Vackra värld var är du? och slogs av hur hon gestaltade den annalkande katastrofen.

Det är märkligt att dessa inbördes så olika framtidsbilder är samtida med det dominerande ekonomiska tänkandets närmast professionella optimism. Där är det tillväxt som är det naturliga tillståndet. På ekonomismens språk går det inte ens att direkt uttrycka en tillbakagång utan man talar om “negativ tillväxt”.

Denna blåögda framtidstro präglar allt som en Ulf Kristersson säger till exempel om klimat och miljö. En teknik som ska finnas runt hört innebär inte bara en räddning för klimatet utan också för lönsamheten.

Det är en hemsk tanke att Kristersson efter valet skulle bli statsminister med stöd av SD. Då skulle alla arbetslösa och sjuka få det sämre enligt partiledarens löften. Inte bara invandrarna i Örkelljunga skulle ytterligare tryckas ner utan också många av Niclas Bengtssons kärnväljare.

Vi som räds en sådan utveckling har inte Moderaternas storstilade löften att komma med. Däremot kan vi locka med säkrare kunskap om natur, historia och samhälle och inte minst med den klokhet som försiktigt navigerar in i en riskabel framtid.

Detta medan de rikaste förbereder sin privata färd mot stjärnorna.