Det började med Brexit och Trump 2016 och sedan har det fortsatt i val efter val. Riksdagsvalet i Sverige var ännu ett exempel och nu har Italien anslutit sig till trenden.

Det är lätt att gripas av modlöshet. Historiens vagn har glidit ner i gamla hjulspår.

Efter Brexit publicerade Stephen Hawking, den ALS-drabbade fysikern, en artikel i The Guardian. Han beklagade utgången av folkomröstningen och menade att synen på pengar spelat en avgörande roll. Vi behöver tänka nytt, säger han.

Hawking utgår från sitt eget fall. Det har funnits pengar som räddat honom från annars dödliga sjukdomsattacker. Dem har han behövt. Men inte mer: “Jag vet inte vad jag skulle göra med en ridhäst eller ens en Ferrari, även om jag haft råd till det.” Pengar är något som är bra som medel, “men de är aldrig ett mål i sig”.

Mot det futtiga rikedomstänkandet ställer han sådana stora omvälvande planer för framtiden som har kallats “cathedral projects”. De som en gång la grundstenen till en katedral visste att de inte skulle få se verket fullbordat. De arbetade för en framtid som bara en senare tids människor skulle få uppleva.

Efter den outhärdligt futtiga svenska valrörelsen och dess utgång har jag tänkt mycket på vad ett sådant katedraltänkande skulle innebära idag. Jag ser att själva ordet använts flitigt i synnerhet på engelska. Greta Thunberg gör det, och Johan Rockström gör det. Där gäller det klimatet, och framtidens katedral är i deras ögon ett klimat som gör livet möjligt för människor och andra djur.

I valrörelsen kom framtidens överlevnad helt i skuggan av det närliggande, kriminalitet och elpriser. På en valaffisch lovade Ulf Kristersson att “få ordning på klimatet”, och med det menade han tydligen en rad nya kärnkraftverk av en typ som ännu inte existerar. Det spelade ingen roll vad experter på energiförsörjningen som Tomas Kåberger eller Filip Johnsson säger. Kärnkraft! ropade de fyra högerpartierna i korus. Det gällde att tysta alla tvivel och framför allt att överrösta varje tanke på bättre energikällor, som vind och sol.

Det kan inte vara en slump att moderater i kommun efter kommun sätter stopp för nya vindkraftverk, i synnerhet till havs. Horisontlinjen får inte brytas! Dessutom bullrar de stora aggregaten.

Dessa invändningar kommer från människor som med glädje accepterar oväsendet från bilvägar och som bryter varje tänkbar horisont med andra sorters byggnader än vindkraftverk. Tänk bara på Karlatornet i Göteborg. Ingenstans i den staden får man vara i fred för det.

Tornets byggmästare Ola Serneke får frågan vad han nu tänker göra, och han svarar “bygga kärnkraftverk”. Tänka sig! Samarbetet mellan storkapitalister och högerpolitiker kunde inte vara intimare.

Djupare sett är det märkligt att Moderaterna väljer en 1900-talsteknik när vårt eget århundrade erbjuder bättre alternativ. Det är som om man mitt i elektricitetens segertåg för hundra år sedan skulle ropa på ångmaskiner av ett dittills okänt slag.

Kristersson saknar den typ av framstegstänkande som så länge styrt de flesta av oss. Han känner bara till en typ av framsteg: “Fortsatt tillväxt!” Vi ska lockas att rösta på honom för att få råd att köpa både ridhäst och Ferrari.

Tillväxt betyder här bara mer pengar. Vissa människor har mycket pengar, och det ger dem makt. För oss andra är pengar något vi byter mot varor och tjänster. Saknar vi dem, råkar vi i nöd. Har vi vad vi behöver – så kan vi leva ett drägligt liv.

Det är futtigt att förknippa framsteg enbart med pengar. Men denna futtighet är typisk för det nyliberala tänkande som styrt det mesta i det svenska samhället i mer än tre decennier. Nyliberalismens främste tänkare, Friedrich Hayek, förklarade att vi egentligen inte vet ett barr om framtiden. Vi har bara en enda liten mosaikbit i handen. Hela mosaiken ser vi inte.

Den föreställningen, som nu bemäktigat sig Moderaterna, ger ett slags nonchalans inför framtiden. Det gäller att slå vakt om tillgångarna och få dem att växa. Till vad? Det är upp till var och en att avgöra. Valfrihet!

Politikernas uppgift är att “få ordning” på både det ena och det andra. Morgondagens samhälle ska vara som dagens, bara rikare. Staten ska privatiseras in på bara skelettet.

Sverigedemokraterna, Moderaternas storebröder, ägnar sig åt vad Zygmunt Bauman i sin sista bok kallade “retrotopier”. Deras drömsamhälle är den sydsvenska landsbygden för hundra år sedan, bara rikare.

Det stora problemet med dagens svenska politik är idélösheten. Det man kan kalla en vänster slår vakt om det välfärdssamhälle som försvagats under flera årtionden. Försvaret är aktningsvärt men – idélöst.

Det är egentligen bara strävan att verkligen få bukt med utsläppen av koldioxid och metan som sträcker sig utöver dagens snäva horisont. Men i valrörelsen talade man nästan bara om annat. Högerblocket gjorde allt för att placera klimatet i skuggan av elpriserna – elpriser som de genom sitt motstånd mot vindkraft bidragit till att pressa i höjden.

Under de senaste åren har vårt samhälle förändrats under trycket av genomgripande händelser. I slutet av 2010-talet hade de alarmerande tecknen på katastrofala klimatförändringar blivit så tydliga att generation Greta kunde göra sig hörd. Många äldre män gnölade missnöjt; de ville inte bli störda. Men det fanns entusiasm i luften. Nu eller aldrig måste något göras.

2020 kom pandemin. Sambandet med människans hänsynslösa framfart var visserligen tydligt. Men nu blev allas liv drastiskt annorlunda. Vi trycktes tillbaka in i våra hem. Vad fanns att göra? Konsumera! Som ledsna små hamstrar satt folk i sina burar och tuggade i sig all världens varor som kunde inhandlas på nätet.

När restriktionerna äntligen släppte förra hösten och burluckan öppnades blev det dags att röra på sig.

Valrörelse och valresultat 2022 kan inte förstås utan denna bakgrund. Partierna tävlade om att stryka oss medhårs. Unna dig en charterresa, manade den största socialdemokratiska tidningen. Vi sänker bensinpriset, lockade Vänsterpartiet. Men både överträffades ledigt av högeralliansen. Vinner vi valet löser vi inte bara alla samhällsproblem utan sänker också skatten, förklarade Ulf Kristersson.

Men nu svänger tidens gångjärn än en gång. Krig, sabotage, inflation och lågkonjunktur förmörkar horisonten. I tidningar finns reportage om folk från Saltsjöbaden som jagar röda lappar. Hur är det då inte för dem som befinner sig längst ner i vårt klassamhälle?

Förödmjukelsen som ligger i att Sverige valsar runt i världspressen som ett bisarrt högerland i klass med Ungern får oss att längta efter valet 2026. Javäl, men nu måste vi framför allt tänka längre fram. Vi måste lära oss katedraltänkandet.

Vad är det som lett fram till nuets moras?

Börjar vi med ytan ser vi först det som gjort SD:s seger möjlig: sociala medier. Där är partiets ideologer herrar. De som kritiserar Åkessons parti möts av en hatstorm. Kvinnor hotas med våldtäkt. Alla som står på sig ska döden dö.

Sociala medier skapades för några decennier sedan, alltså helt nyligen. Man kan jämföra med tryckkonstens genombrott i början av 1500-talet. Det var också ett rått medium. Kyrkans reformatorer pucklade på varandra med hemska tillmälen.

Men mediet mognade. Stater införde censur, ofta med groteska påbud – men i skuggan av denna repression började fria röster höras. I upplysningen nådde de sin fulla kraft.

Historien upprepas inte, men den rimmar ofta. De sociala medierna kan också civiliseras. Tills vidare är de förknippade med några gränslöst rika personer, som Marc Zuckerberg. Dessa internets härskare – en handfull – har ofta visat en påfallande omdömeslöshet. Nu har några av dem börjat med privata rymdfärder. Det gäller att få ner dem på jorden igen och att civilisera de sociala medierna. Detta måste vara ett internationellt åtagande, avlägset idag men värdigt ett katedralprojekt.

Vi får inte glömma att det finns en vit svan bland de sociala medierna – Wikipedia. Wikipedia har sina brister, särskilt när det gäller kontroversiella ämnen. Men på det stora hela är det en underbar tillgång. Och inte minst är det en allmänning för vår tid, ett gigantiskt samarbetsprojekt som alla kan bidra till och dra nytta av.

År 1980 befann sig mänsklighetens utsläpp av växthusgaser ännu en tolerabel nivå. Idag spränger vi alla gränser.

Vad är det som hänt sedan 1980? Enkelt uttryckt: frikopplingen av ekonomin från alla andra värden. Framsteg mäts i rikedom. Allt annat må malas till grus men pengarna består. Till individen lämnas en enda frihet, kallad valfrihet. Den består i möjligheten att välja bland alla de oräkneliga varor som marknaden erbjuder.

Vi kan konsumera så mycket som vi har pengar till. Den ekonomiska centrifugen innebär samtidigt ett snabbt växande avstånd mellan fattig och rik. Samhällets viktigaste medarbetare, som sjuksköterskor och lärare, renhållningsarbetare och städare, klarar sig illa i konkurrensen. Onyttiga börshajar premieras.

Så kan vi inte ha det. Friheten får inte reduceras till pengar utan måste bestå i alla människors möjligheter att utveckla fullvärdiga liv, allt efter förmåga.

Det nyliberala projektet måste drivas tillbaka. Dess orimliga torftighet framgår inte minst av att det kan förenas med den aggressiva nationalism som på 2020-talet gör sig bred. En Ulf Kristerssons kalla kalkyler kan samsas med Jimmie Åkessons grumliga svenskhet. Ekonomismens begränsade rationalitet utesluter inte förnuftsvidriga föreställningar om människan och världen.

Vi måste arbeta för ett samhälle där jämlikhet och solidaritet härskar. Solidaritet får inte bara riktas mot allt nu levande utan också mot framtiden. Ja, som historiker vill jag också rikta blicken bakåt: vi måste bekämpa den sorts myter om det förflutna som de högerradikala sprider.

Över huvud måste god kunskap och kritisk vetenskap hamna i högsätet. Tolerant religiös tro är välkommen, men så snart religionen inkräktar på vetandets domäner måste den drivas tillbaka. Det gäller både islamismen och den aggressiva evangelikalism som säger att världen är 6000 år gammal och kvinnan först och sist en föderska.

Skolan är ett framtidsprojekt eftersom de nya människorna formas där. De vinstdrivande koncernerna som skapar en skenande ojämlikhet måste bort. Skolan är en gemensam angelägenhet, liksom vården. Båda är gravt misshandlade i nyliberalismens samhälle.

Kort sagt, vi måste tänka oss en värld där förnuft och kunskap inte inskränker sig till ekonomin utan till samhällslivets och den mänskliga tillvarons alla aspekter.

Sådan är min bild av framtidens katedral. Mer måste finnas där: rum för fantasin, för det fria skapandet, för konsten. Det här är bara en liten skiss för en värld bortom också 2026 års val. Vi måste bekymra oss också för den, även om vi inte kommer att uppleva den. Våra barnbarn och deras ättlingar ska leva där. Vi har ett ansvar för framtidens värld och inte bara för dagens.