År 1749 företog Carl Linnaeus sin skånska resa. På kvällen den 26 maj kom han till Vittskövle i östra Skåne. Sandnejlikorna spred en härlig lukt, skriver han, och ”näktergalerna spelade hela aftonen”.

Han stannade i Vittskövle ett par dagar. Den 28 maj var en söndag. Innan han besökte högmässan gjorde han en exkursion till de sandiga fält som ännu breder ut sig öster om Vittskövle, mot havet till, och som under senare tider kallats Möllekullen. Där gjorde han några märkliga upptäckter. Den första och mest överraskande gällde en Astragalus arenarius, en ört ”som ingen tillförne funnit i Sverige”. Här växte den rikligt ”emellan tall-lunden och sandbergen”. Tydligen var den känd från England, ty Linné tillägger: ”Huru denna kunnat kommit ifrån Engeland hit till Vittskövle, är mycket svårt att uträkna.”

Den andra överraskningen gällde ett litet gräs, en nära släkting till timotej, som Linné tidigare stött på under sina studieår i Holland. Den var också ny för Sverige, eller som Linné säger: den ”blev i dag en ny rekryt för vår svenska flora”.

Det är lätt för betraktaren att försjunka i den pastorala scenen med den lärde botanisten från Uppsala beledsagad av några av traktens bönder som ivrigt förklarade för honom att den rara Astragalus hette ”foulavecker” (transkriptionen är Linnés och ”foula” betyder säkert fågel och ”vecker” vicker; fast i dag kallas den sandvedel enligt floran). Men Linné lät sig inte själv förföras av några idylliska stämningar. Han glömde inte uppdraget som Riksens Ständer givit honom att inventera de nyttigheter som fanns i Skåne. Sandvedeln och timotejarten skulle inte hjälpa upp rikets finanser.

Det kunde däremot en något mindre rar ört göra som Linné nu fick ögonen på. Det var en medicinalväxt som växte även på andra skånska sandslätter. Med harm erinrade han sig att svenska apotekare var oförsvarliga nog att likväl ”förskriva den ifrån främmande länder”. Här kunde besparingar göras.

När de flesta av oss ser en blommande äng ser vi ett gytter av färger. Det är vackert, ja. Några arter kan vi identifiera. De skiljer sig därmed från mängden av växter, får namn och innebörd. Ängen blir rikare för oss, vi kan avläsa den.

Linné kunde avläsa hela det svenska landskapet. Han kunde mer än det: han kunde urskilja en främling, en nykomling, en art som den lärda botaniken ännu inte lagt märke till i Sverige. Med alla sinnen erövrade han örten och konstaterade att den inte stämde med någonting annat i den svenska floran. Liksom bläddrande i ett väldigt register i huvudet kunde han också upptäcka att den ludna lilla växten redan var känd i England. Bara på en fråga gick han bet: hur den därifrån hade kunnat komma till östra Skåne.

I all sin enkelhet har scenen något att säga om kunskap. Här finns ett intensivt samspel mellan sinnesintryck och redan lagrade kunskaper. Här arbetar den logik som Linné själv försökt kodifiera i och med sitt sexualsystem. Och här finns den svårfångade storhet som vi kallar uppmärksamhet och som hänger när samman med en annan, lika undflyende företeelse: intresset. Uppmärksamheten och intresset är subjektiva. De är som det ljus som kastas över en scen. Utan dem kan vi inte urskilja någonting. Det finns en massa blommor på ängen. Jaha. Och än sen?

Det talas om en linneansk tradition i Sverige. På ett nästan handgripligt sätt levde den vidare i läroverken till för några årtionden sen. Skolpojkar och efter hand också skolflickor drevs ut i naturen för att samla ihop sextio, åttio, kanske fler arter. Vackert pressade och korrekt identifierade skulle dessa på höstkanten visas upp för biologiläraren. Läraren lade handen över växtetiketten, och eleven skulle ange namn på både svenska och latin.

För många var samlarverksamheten ett nödtvång. Den bedrevs utan ett uns av intresse och med en uppmärksamhet som hela tiden ville löpa någon annanstans. Först längre fram i livet kunde ett försonande skimmer falla över de påtvingade kunskaperna. Man kan fortfarande träffa män och kvinnor i övre medelåldern som med rörelse och förtjusning kommer ihåg de latinska namnen på de växter som var lättast att känna igen och som därför fanns i alla herbarier. Tussilago farfara. Bellis perennis. Primula veris.

Det är möjligt att den linneanska traditionen i helt andra former lever vidare också bland de yngre. Men det i så fall är det en mycket subtilare strömning, en sådan som likaväl kan identifieras med något helt annat, stadsbons längtan till torpet på landet, eller den känsla för naturen som Strindberg, Lagerlöf och Taube lärt oss.

Vi får inte heller glömma att det vid sidan av Linné fanns en alldeles olärd natur- och artkännedom. Där den store botanisten häpnade inför den lilla Astragalus, såg bönderna i Vittskövle en foulavecker som de kände igen från barnsben. Kanske är det en avglans av sådana bönders självklara hemkänsla i naturen som lever kvar ännu i sena generationer, fast mer som en dunkel längtan, ett oriktat intresse. Den känslan är internationell, om än litet olika utformad i olika kulturer. Alla nu levande människor har en överväldigande majoritet av anfäder som under årtusenden varit bönder, fiskare, jägare, eller boskapsskötare i behov av detaljskarp kunskap om det stycke natur de levde av.

En sak är säker: i dag finns i Sverige inte den kännedom om växtarter som fanns för femtio år sen. Är det en stor förlust? Är det ett kunskapsbortfall att sörja?

Det vore inte rimligt att påstå det. Så många fler går på högstadium och gymnasium i dag, och där kommer de i kontakt med en annan, både mer subtil och mer angelägen biologi än den det lilla fåtal gjorde som gick på realskola förr. Växtfysiologin säger rimligen mer om växterna än blotta namnet på hundra arter. Det är viktigare att känna till känsliga miljösammanhang än att veta vad kattfot och mjölkört heter på latin.

Är det något vi kan sörja, är det snarare den rent sinnliga aspekten på artkännedomen. Att identifiera en växt förutsätter ett omedelbart samspel mellan öga, känsel och intellekt. Det är i så eminent grad en kunskap som är förknippad med aktivitet och med omedelbara upplevelser. När man väl lärt sig känna igen en blomma, tycks diket eller skogsdungen leva ett rikare liv än förr.

Å andra sidan kan man också i dag, driven av ingenting annat än det rena intresset, ge sig ut i backarna utrustad med flora och lupp. Ett vetande som man inte behöver, som inga plikter driver en till och ingen grätten läroverksadjunkt tvingar en till, är en obesudlad lyx som ingenting kostar.

När politiker, ekonomer och skolledare talar om kunskap i dag är det sannerligen inte den sortens fria sökande de har i åtanke. ”Kunskap är en färskvara”, står det i utbildningskatalogen för Malmö högskola, som startar sin verksamhet denna höst. Den som fällt yttrandet heter Anders Peterson och är områdesansvarig för Teknik och ekonomi vid högskolan. Uppenbarligen är det inte kännedomen om hästhov eller sandvedel Anders Peterson har i åtanke. Det som krävs är ”utbildningar som utvecklas i takt med utvecklingen och som ligger steget före marknadens behov”.

Anders Petersons värld är rastlöst föränderligt. Allt om är fast förflyktigas. Det finns en utveckling som drar med sig allt och alla, likt en stormflod. Utvecklingen är inte lätt att skilja från marknaden. Det är marknadens behov som skall stillas. I denna process framstår både utbildningsanstalter och elever som passiva. Deras uppgift är att lyssna till signalerna från marknaden. Ja, noga besett skall högskolan i Malmö lista ut vad marknaden vill ha i morgon.

Anders Petersons retorik skiljer sig inte nämnvärt från den som i dag många politiker, storföretagare, fackliga ledare och andra framstående personer excellerar i. Morgondagens kunskap skall lösa dagens problem. På den punkten är Göran Persson och Carl Bildt ense, låt vara att den ene hellre talar om kunskapslyft och den andre om bredband.

Det kan se ut som om de som sysslar med att sprida kunskap borde vara smickrade över att deras hantering är förknippad med så nästan gränslösa förhoppningar. Men retorikens till utbildningens lov har som vi sett också en annan sida. Det viktigaste kravet på utbildningen är att den skall anpassa sig. Den skall ständigt förnyas för att tillfredsställa behov som inte är dess egna.

Samma krav ställs på studenten. Hon eller han skall motståndslöst låta sig formas och omformas av krav som ställs av andra. Egna initiativ och intressen spelar ingen större roll. Sådana får vänta till efter examen, ute i det som Anders Peterson kallar ”verkligheten”.

Det är lätt att göra sig lustig över den retorik som nu genomsyrar inflytelserika uttalanden om skola och utbildning. Men vi bör samtidigt ta den på största allvar, ty den säger något viktigt om den värld vi lever i. Det är en värld där de som besitter makt, pengar och inflytande, alltså de som tycks ha nästan obegränsad rörelsefrihet, känner sig leva med krympande marginaler. De ser en enda chans att överleva: genom att spara, rationalisera, effektivisera. Företagsledarna är tvingade att driva fram allt väldigare vinster, ty annars sjunker marknadens förtroende för dem och deras företag. Politikerna kan sätta valutor i gungning om de inte sparar men är samtidigt belamrade av krav på angelägna statsutgifter. Då ter sig kunskapen som en räddning. Med den kan vinsterna växa, statsinkomsterna öka och arbetslösheten bemästras.

Men då måste själva kunskapsproduktionen genomgå samma rationaliseringsbad som allt annat. Onödig kunskap måste rensas bort. Särskilt är gammal kunskap mindre önskvärd – det är nytt vetande som skall få hjulen att rulla snabbare. Studenterna bör inte heller få lära sig för mycket eller i onödan. Kunskap som inte kan komma till räntabel användning betyder inkomstbortfall.

I en sådan föreställningsvärd finns ingen plats för det fria kunskapssökandet och inte ett ord över för den kunskap som inhämtas av purt intresse. Kunskapens lust och möda – som Cicero för drygt tvåtusen år sedan sammanfattade i sentensen ”Kunskapens rötter är bittra men dess frukter ljuva” – ingår heller inte i kalkylen.

För en tid sedan spreds nyheten om en schweizisk undersökning om inlärning. Frågan gällde hur prestationer i naturvetenskapliga ämnen bäst skulle kunna förbättras. Man delade upp ett antal elever i tre grupper. Den första var en kontrollgrupp som inte fick någon extra undervisning alls. Den andra duvades i hanteringen av datorer, medan den tredje fick börja lära sig spela piano. Resultatet blev klart och entydigt. De båda första grupperna låg kvar på samma nivå som tidigare. Den tredje hade förkovrat sig inte bara i pianospel utan också i naturvetenskaper.

Det är undersökning som sätter de gängse effektivitetsnormerna i fråga. Kanske gäller det inte alls att rensa bort ovidkommande kunskapsstoff för att snabbast möjligt nå det önskade målet. Kanske är det tvärtom bättre att vidga horisonten och låta eleven få möjlighet att utveckla ett eget, rent intresse – ett intresse som får honom eller henne att bli intellektuellt vaknare och mångsidigare. Varje lärare vet att det inte är de bättre eleverna som i sina egna studier valt den snåla effektiviteten som riktmärke och inför varje nytt kunskapsmoment ställer den enfaldiga frågan: Kommer detta i provet? Det är tvärtom de som kommer laddade med ett ofta kuriöst vetande som de själva samlat ihop.

För övrigt finns det ett gott exempel på hur kravet på ett avskalat, nyttoanpassat vetande går bet på ett område där det önskas allra hetast.

Under de senaste femton eller tjugo åren har företag och offentliga institutioner talat mycket om ledarskap och behovet av dynamiska ledare som får verksamheten att frodas. Ledarskapskurserna är därför många och populära, och på dem flockas snart sagt alla som lever under kalkylens kalla stjärna. Men vad utmärker dessa ledarskapskurser? Några är nog bra och ambitiösa. En förfärande mängd av dem är fulla av dravel och vidskepelse som går under namn av New age. Här är det verkligen inte fråga om ett effektivt vetande utan en lös, hoprafsad icke-kunskap. Astrologin är en populär gren för att bemästra marknadens alla krumbukter. Det finns de som med oro följer den röda planeten Mars’ väg över himlavalvet. Den kan båda ofred och onda tider och fall på NewYork-börsen. Det är bättre att ledarna får lära sig spela piano. Eller läsa historia.