På den tiden då studenter i Lund var både högfärdiga och slängda i klassiska förhållanden brukade de kalla Malmö för Pireus, efter den tarvliga hamnstaden till Athen.

Och nu får Pireus högskola.
Högskolans första kontakt med offentligheten var inte lyckosam. I den stora, präktiga utbildningskatalogen för första läsåret – det som nu börjar – står en hel del märkliga ting. Konstigast av allt är det som Anders Peterson, ”områdesansvarig för Teknik och ekonomi”, där låtit undslippa sig. Övertrumfande Cicero börjar han sin deklaration med att ”tiderna förändras i allt snabbare takt och nya tider ställer nya krav”. Fortsättningen är originellare: ”Kunskap är en färskvara och idag behövs utbildningar som utvecklas i takt med utvecklingen och som ligger steget före marknadens behov.” Anders Petersons värld är rastlöst föränderligt. Allt om är fast förflyktigas. Det finns en utveckling som drar med sig allt och alla, likt en stormflod.

Utvecklingen är inte lätt att skilja från marknaden. Det är marknadens behov som skall stillas. I denna process är både utbildningsanstalter och elever passiva. Deras uppgift är att lyssna till signalerna från marknaden.

Närmare synad skiljer sig Anders Petersons uppfattning inte mycket från den som i dag många politiker, storföretagare, fackliga ledare och andra framstående personer excellerar i. Morgondagens kunskap skall lösa dagens problem. På den punkten är Göran Persson och Carl Bildt ense, låt vara att den ene hellre talar om kunskapslyft och den andre om bandbredd.

Men Peterson och de andra som skulle presentera Malmö högskola överdrev retoriken. De ville bli uppmärksammade av blivande studenter som får trettio eller femtio lika stora och flotta kataloger i brevlådan. De hade dessutom lärt sig från USA att det alltid lönar sig bäst med att vara positiv. ”Var positiv – lev lycklig!” hette en bok som en amerikansk predikant fick översatt till svenska redan på 50-talet. En positiv högskola i full karriär in i framtiden och dess marknad måste locka tredjeårs gymnasister som är trötta på surmulna lärare.

Vad skulle Per Unckel säga om Malmö högskola? Det är svårt att säkert veta, trots att denne Unckel – en gång moderat utbildningsminister – just sänt ut en bok som handlar om utbildning på olika nivåer med tyngdpunkt på de högsta. ”Kunskap som egen investering” heter den, den är stilenligt utgiven på Timbro, och den innehåller många som det synes disparata tankar. Det finns egentligen bara en röd tråd i den, nämligen att Carl Tham, Unckels efterträdare, är en olycka för Sverige.

Per Unckel söker i övrigt få marknadsliberala och värdekonservativa tankar att samsas. Kunskap bör vara en god investering; det skall löna sig att studera. Då måste studierna, just som Anders Peterson föreställer sig, anpassas till en marknad. Man skall lära sig sådant som efterfrågas av företagen, inte så mycket annat. Unckel talar sig visserligen varm för att unga svenskar skall lära sig mer än ett främmande språk ordentligt; men det kan också vara ett sätt att möta marknadens krav. Däremot är han rädd för allmänbildning. ”Allmänbildade akademiker finns det gott om”, suckar han. Det är eliter han vill ha. ”Man blir inte världspianist på Komvux.” Studier skall också svida i skinnet. Han citerar med gillande en ekonom som klagar över att studenter ägnar sig för mycket åt ”nöjesläsning”.

Allt detta är nyliberalt (han citerar t.o.m. nyliberalismens egen fundamentalist, Gary S. Becker). Det kan då synas märkligt att han samtidigt lanserar ett förslag om att Sverige skall ”bygga upp tre Humboldtuniversitet”. Dessa universitet skall ägna sig åt ett fritt kunskapssökande, oberoende av den stat som skall bekosta dem och väl också av det näringsliv som annars skall ge måttstockarna för högre utbildning.

Men hur kan Wilhelm von Humboldt, en av de stora bildningstänkarna, falla en man som ogillar allmänbildning i smaken? Unckels Humboldt har nog mycket litet med den verklige Humboldt att göra. Kanske är det symptomatiskt att Unckel döper om sin nye idol till Friedrich.

De tre fria universitet som förslaget innebär appellerar till en modest värdekonservatism. Uppslaget har mycket riktigt applåderats på Svenska Dagbladets ledarsida. Och vilken universitetslärare skulle inte vilja arbeta inom en så obunden institution?

Malmö Högskola har inte inspirerats av Humboldt. En god gissning säger att Unckel ser den som ännu ett exempel på hur Carl Tham – denne ”arrogante intelligensaristokrat” – söker sprida ut den högre utbildningen i en jämn smet över landet. Men kanske kan denna högskola bli mycket bättre än vad den frejdiga retoriken i utbildningskatalogen låter ana? Samma katalog beskriver kurser som i sig innebär djärva överklivningar mellan sådant som traditionellt är åtskilt i den akademiska världen. Här finns en ”pedagogisk grundkurs för allmänläkare”. Här finns en lång rad kurser som överskrider gränserna mellan teknologi och konst och konsthantverk. Och här finns en deklarerad avsikt att inte låta murar någonsin växa upp mellan olika kunskapsområden. Kanske kan det bli en högskola för allmänbildning.

Mina mest levande minnesbilder från Malmö är från 40-tal och tidigt 50-tal. Van vid landsbygdens tystnad vaknade jag skräckslagen varje morgon när fabriksvisslorna slet sönder vintermörkret. Senast jag övernattade i staden – det var i fjor – var morgonen tyst. Malmö har blivit en postindustriell stad. Det är numera i Lund som de framgångsrika industriföretagen finns. Och Malmö har fått högskola.

Måtte högskolan blomstra. Måtte dess företrädare lära sig skilja mellan varaktig kunskap och den sorts information som är flyktigare än Tokyobörsens noteringar. Måtte Wilhelm von Humboldt flytta in i staden.