Detta skall handla om de humanistiska studiernas ställning i dag. Men låt mig börja med ett exempel på en humanistisk fråga:

Vad är ondska?
Bilderna virvlar förbi – barnamördare, våldtäktsmän, torterare, lägerkommendanter. Eller den lilla ondskan, ett giftigt litet ord som förstör dagen, och gruppen som i tyst förakt vänder sig bort från den ensamme. Blicken söker fixera ondskan men då tonar den strax bort, suddig ungefär som kvällstidningarnas bilder av förbrytare där själva ansiktet deformeras av ljusflimmer. Så tryggt då att gå tillbaka till den kristna konstens gestaltningar av helvetets makter, hela den fallna härskaran av stora och små djävlar med Satan själv som ett rött, girigt gap längst ner i kalkmålningens vänstra hörn. Äntligen blir ondskan kropp och ansikte!

Men i nästa ögonblick viker illusionen också där: skägget och klövarna och hornen är ju bara attributen hos en vanlig getabock, draken är en jätteödla, och den Babyloniska skökan ser ut som en slappt förförisk kvinna.

Ondskan är i dag en konversationsstycke. I TV:ns många ställföreträdande samtal, där ordviga kändisar kastar sig från det ena ämnet till det andra som från lian till lian, gör sig ondskan bra som tema. Alla har erfarenheter, alla har något att säga.
Eller?

Om samtalet skulle fördjupas – som det sällan gör på tre eller fyra minuter – hamnar det ofrånkomligen i frågor som är svåra och invecklade, frågor där tyckandet och menandet slinter. Ondska kan t.ex. bara preciseras i förhållande till etiska teorier (’etiiik och moraaal’, som politiker brukar säga). Är ondskan något som hör till sinnelaget – är det en ond avsikt? Eller är det konsekvenserna av handlingar som skall räknas? Eller är kanske, som Aristoteles sentida anhängare skulle säga, det onda motsatsen till det goda livet?

Det finns inte något slutgiltigt svar på sådana frågor. Alla alternativen har sina anhängare, mer eller mindre finslipade, och deras oenighet har bestått länge och kommer att fortsätta in i en obestämd framtid. Men först genom att inse alternativen och förstå deras konsekvenser, kommer man bort från det suddiga pratets eviga rundgång.

Etikens olika alternativ är inte frikopplade från mänskliga intressen och historiska omständigheter. Konsekvensetiken passar som hand i handske till ett kalkylerande och beräknande förnuft, sinnelagsetiken till en föreställningsvärld där den inre världen är viktigare än den yttre. Nyaristotelikernas goda och onda hör hemma i ett samhälle vari olika kulturmönster skall fogas samman inom samma politiska ramverk och grundläggande skillnader i ideal och tänkesätt måste accepteras.

Diskussionen om ondskan leder också till frågor om de sätt människor i olika tider sökt gestalta den. Även om alla ondskans symboler till sist visar sig oförmögna att fånga själva ondskan – t.o.m. dess värsta mänskliga inkarnationer är med Hannah Arendts ord banala – så är det vårt öde att alltid söka vidare efter den fulländade avbildningen, det förlösande uttrycket för det onda. Uttryckssättet kan vara enkelt som cowboyfilmernas svarta hattar eller komplicerade som Baudelaires eller Celans dikter. Ju bättre vi kan identifiera gestaltningsmöjligheterna, desto svårare blir det att lura oss med förenklingar eller simpla fördomar om att ondskan bor i främlingen och avvikaren.

Resonemanget pekar på vikten av långa, i själva verket ändlösa fördjupningar av ett tema som ter sig lika närliggande som vår egen hand. Pratprogrammens blixtsnabba ställningstaganden och slintande associationer ter sig hjälplöst ytliga. Men vilken är utsikterna för en sådan mänsklig fördjupning, som inte bara blir några specialisters trägna arbete utan en angelägenhet där också människor med andra sysselsättningar blir åtminstone något delaktiga?

Tiden ligger inte för sådant. Det är den lätta konversationen som gäller. Om man skall tränga vidare med dessa frågor, går vägen numera till biologin. Ondskans innersta väsen ligger i generna. Popularisatorer talar om gener som är typiska för mördare – utan att förklara sådana geners enorma spridning i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet.

Temat Ondska kräver alltså antingen ingenting annat än välsmorda talorgan eller ett kvalificerat laboratoriearbete. Det finns enligt denna bild en riktig kunskap, djup och stark, som kräver många års arbete och leder till resultat som är både hållbara och nyttiga. Det finns kunskaper som är flytande och nästan omedelbart åtkomliga för den talträngde. Sådan är vulgärbilden av humanisternas kunskaper i dag.

Ingen – eller nästan ingen – talar illa om humaniora. De behövs, säger man. Historiska perspektiv är viktiga. Bara med deras hjälp kan den totala ondskan, förintelselägren, bli åtkomlig för nutidens unga generationer. Och estetiken tränger in i högteknologin. Filosofin är på modet! Det är kostligt att höra filosofer tala om etik.

Men ack, i konkurrensen om knappa medel måste humaniora stå tillbaka. Det är teknisk och naturvetenskaplig utbildning man skall satsa på. Så säger regeringen, så säger näringslivet. Utbildningsplatser flyttas från humaniora och samhällsvetenskaper till teknisk och naturvetenskaplig fakultet. Utredningen Forskning 2000, ledd av avgående universitetskanslern Stig Hagström, talar många fina ord om forskningens frihet och den s.k. grundforskningens nödvändighet. Men det finns också ett annat huvudbudskap i utredningen: mer skall satsas på teknik och naturvetenskap, mindre på humanvetenskaper. Studierna av människan och hennes skapelser blir i indelningen av vetenskapen resten, akterändan, det som blir över.

I universitetens och högskolornas styrelser sitter många män och kvinnor som ser humaniora som en trevlig garnering vars utformning varken kräver möda eller hårt arbete. Dessa styrelsemänniskor vet som alla andra att världens eller åtminstone landets framtid beror av ekonomisk expansion vilken möjliggörs av nya kunskaper som snarast kan göras räntabla.

Det finns bara ett stort aber i sammanhanget: studenterna. Alldeles för många studenter söker sig till fel sorts studier. Det är trångt om platserna i de flesta humanistiska ämnen. Vid mindre högskolor gapar platser tomma på ingenjörsutbildningarna. Och värre kommer det att bli, i den snabba takt som resurser flyttas från de överfulla ämnena till de underbefolkade. Utbildningspolitikerna och byråkraterna grips av panik. Mer måste satsas på de nödvändiga ämnena redan i grundskola och gymnasium! Det skall givetvis ske på bekostnad av allt det överflödiga. Bort alltså med ett andra främmande språk för naturvetarna.

Det är egendomligt att studenternas val inte på något sätt påverkar maktharvarnas inställning. De går vidare i den tradition som kring 1960 innebar att de unga borde välja sociologi hellre än något annat ämne, medan de tjugo år senare hänvisades till ekonomistudierna. Nu är vi uppe på nästa stora våg, mäktigare än de båda tidigare. Varför kommer ingen på tanken att kombinera studier tvärs över fakultetsgränser?

Jag känner en ung man som efter några år med matematik och datalogi tagit en sabbatstermin med ett humanistiskt ämne, vetenskapsteori. Nya världar öppnas för honom. Terminen blev arbetsammare än han tänkt sig, men också mer givande. Matematiken och datorerna avtecknar sig mot en ny bakgrund, mer fascinerande än tidigare.

Med de högre studiernas organisatörer beter sig som de alltid gjort: de ser som sin viktigaste uppgift är att se till att studenter inte lär sig för mycket eller i onödan. Studierna skall slimmas liksom företagen. Dödköttet måste skäras bort. Och ändå sägs det att informatörerna kommer att bli viktiga i framtiden. Vad är det de skall informera om? Kommunikationerna blir allt bättre, mobiltelefoner vilar i var mans ficka. Men vad är det som skall kommuniceras? Enbart börsresultat? Och mellan börsnoteringarna ett eller annat besök på någon sjangdobel porrklubb?

Kanske lurar ondskan i själva tomheten, i den form som inte fylls av något innehåll. Människans verktyg blir fler och fler, men vad skall hon med sig själv till?