sven-eric.liedman.net

Biografi

Sven-Eric som barn

LIEDMAN, SVEN-ERIC, född 1939 i Karlskrona.De knappa tre första åren tillbringade jag i Jämjö i östra Blekinge. Mellan 1942 och 1950, de mest avgörande uppväxtåren, bodde jag med föräldrar och äldre bror i östra Skåne, närmare bestämt i Vittskövle prästgård (se bilden nedan), en väldig byggnad med tretton rum och en vind som för ett barn syntes gränslöst stor och därtill en förträfflig lekplats. Huset var då för tiden berömt för sina spökerier, något som jag inte märkte något av. I slutet av oktober 1950, dagen efter Gustav den femtes död, rasade likväl en jättelik gavel med sina fjorton tusen tegelstenar ut i trädgården. Plötsligt bodde jag i vad som såg ut som ett dockskåp tills en väldig presenning – som stod och slog i höstvinden – täckte över tomrummet. Prästgården förklarades strax otjänlig som bostad, och familjen flyttade till den något större grannförsamlingen Degeberga. Där tillbringade jag ett antal år, efter hand i en ny prästgård, tills jag drog till Lund och universitetet där.

Vittskövle prästgård

Uppväxtmiljön var djupt lantlig. Min far var en boksynt präst av fattigt ursprung. I skolan var jag ganska lat men tillbringade, efter det första årets skrämmande möte med en småskollärarinna sträng som en korpral, några glada år med snällare folkskollärare. 1949 kom jag in på läroverket i Kristianstad och hängav mig helt åt sturig lättja. Ett år blev jag t.o.m. kvarsittare, och 1953 – när vi provisoriskt bodde i den lilla byn Kyllingaröd på Linderödsåsen – lyckades jag övertala mina föräldrar att få läsa på egen hand, eller rättare sagt på Hermods. Med ens kände jag mig som hemma i mina studier, och i december 1956 tog jag studenten som privatist. Då hade jag redan börjat publicera artiklar, noveller, efter hand också dikter i diverse tidningar. Hösten 1957 – när jag kommit till Lund – skrev jag litteraturrecensioner i vad som ännu var Dagstidningen Arbetaren. Men redan vid nyåret blev Dagstidningen veckotidning. Från 1959 och trettio år framöver var jag litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet.

Vid universitetet i Lund läste jag en brokig samling ämnen men framför allt teoretisk filosofi. Gunnar Aspelin var min viktigaste lärare. Hos Aspelin fördjupade jag mig i 1800-talets tyska filosofi. Jag avlade några examina snabbt, alltför snabbt – fil. kand. blev jag 1959 och filosofie licentiat 1961. Min licentiatavhandling handlade om Eduard von Hartmann och vitalismen.

I Lund deltog jag också i det då ganska livaktiga litterära livet, var medlem i Litterära studentklubben och t.o.m. dess ordförande läsåret 1962–63. Jag umgicks ganska flitigt med flera av dess medlemmar, bl a Göran Sonnevi och Benkt-Erik Hedin. Jag var också nära vän med Erik Beckman. Jag gav ut två diktsamlingar av begränsat värde. Viktigare för mig blev verksamheten som kritiker vilken bl a resulterade i den lilla volymen Samtidskänslan (1965) och i essän ”Hem till ideologierna” (BLM 1967).

1964 gick Gunnar Aspelin i pension, och jag övergav filosofin och sökte mig i stället till idé och lärdomshistorien, ett ämne som på den tiden bara fanns i Göteborg och Uppsala. Göteborg låg närmare, jag reste dit upp ett antal gånger och la fram stora partier av min doktorsavhandling vid Henrik Sandblads seminarium som då ännu bara omfattade några få personer. I april 1966 disputerade jag för den gamla doktorsgraden – i frack och stärkkrage – på avhandlingen Det organiska livet i tysk debatt 1795–1845. Jag fick docents titel men det fanns inga akademiska tjänster som jag kunde söka.

Min verksamhet som tidningsskribent kom mig till hjälp. Jag erbjöds att bli vad som kallades biträdande kulturchef vid Sydsvenskan. En ny fascinerande värld, mycket snabbare än den akademiska, öppnade sig för mig. Men tiden på Sydsvenskan blev också en tid av konflikter. Det var vänsteruppsvingets år, och Sydsvenskan var när jag började där ett högerorgan, därefter en tidning som verkade för samarbete mellan borgerliga partier. Själv fascinerades jag av Karl Marx och hade redan innan jag började min anställning översatt och gett ut några av Marx viktigare ungdomsskrifter i volymen Karl Marx, Människans frigörelse. Under åren som kulturredaktör skrev jag en hel bok om den unge Marx, En värld att vinna.

Hösten 1968 sade jag upp mig från Sydsvenskan och livnärde mig sedan under några år på docentvikariat i Lund. Ämnet idé och lärdomshistoria hade då etablerats där genom att Rolf Lindborg fått en docenttjänst. Under årets tre första månader 1970 vikarierade jag på Henrik Sandblads professur, och från den 1 januari 1971 fick jag en egen docentur i Göteborg och flyttade dit med min familj. 1 juli 1979 blev jag professor i idé och lärdomshistoria vid samma institution, och den 30 juni 2006 gick jag i pension.

I min forskning fortsatte jag med den tyska linjen och med marxismen; ett omfångsrikt arbete är fortfarande Motsatsernas spel. Friedrich Engels filosofi och 1800-talets vetenskaper, som kom ut i två band 1977. Jag försökte också finna uppslag till en idéhistorisk metodologi i marxismen. Därvid var det två problem som framför allt sysselsatte mig, nämligen dels specialiseringens välsignelser och förbannelser i det moderna samhället, dels ideologierna och deras förändring. Om politiska ideologier handlar den bok av mig som gått ut i de största upplagorna, Från Platon till Lenin (1972, hittills 14 upplagor under skiftande titlar och många översättningar).

En drivkraft i denna verksamhet var och är ett radikalt samhällsengagemang som visserligen aldrig låtit sig infogas i något parti men som har en omisskännligt vänsterradikal, socialistisk prägel. I böcker som Surdeg. En personlig bok om idéer och ideologier (1980), Frihetens herrar, frihetens knektar (1982) och Utmätning. Essäer och personliga betraktelser om samtiden (1993) liksom i många debattartiklar har jag tillåtit mina åsikter ett friare spel. Solidaritet och jämlikhet men också vardaglig sinnlighet är slitna begrepp som enligt min mening fortfarande anger förutsättningarna för ett gott mänskligt liv. Men rikt blir detta liv först genom en intellektuell och estetisk bildning i vilken så många människor som möjligt kan förenas. Bildningens förutsättningar och begränsningar har under senare år intresserat mig mycket och bl.a. avsatt sig i en rad längre och kortare artiklar i ämnet.

Även den svenska idétraditionen och vetenskapshistorien har fångat min uppmärksamhet, vilket framgår av de tre volymer jag utgivit i ämnet, Israel Hwasser (1971), Den synliga handen. Anders Berch och ekonomiämnena vid 1700-talets svenska universitet (1986) och Att förändra världen – men med måtta. Det svenska 1800-talet speglat i C A Agardhs och C J Boströms liv och verk (1991).

Jag har också författat en längre essä med titeln Att se sig själv i andra. Om solidaritet (1999). Den handlar om solidaritetsbegreppets mångskiftande, rätt okända historia och dess användbarhet i dag. En pendang till solidaritetsboken är Tankens lätthet, tingens tyngd. Om friheten (2004).

Ett centralt och omfattande arbete, ett projekt i flera delar som har det helt inofficiella namnet Människan i världen, världen i människan, inleddes med I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria (1997, Augustpriset för bästa fackbok s.å. Bästa pocket, fackboksklassen, år 2000), en bok där jag försöker knyta samman åtskilliga av de trådar som jag tidigare följt. Den andra, helt fristående delen heter Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper (2001) och är ett försök att se kunskapen i dess mångfald och befria den för den vanliga förväxlingen med information. Den avslutande del III heter Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag (2006). Den följer form- och materiebegreppens metamorfoser från Platon och framför allt Aristoteles fram till Hegel och Marx. Därefter bryts kronologin upp, och i stället anläggs en rad olika perspektiv som den nutida naturvetenskapens materieteorier, designen som vår tids stora nya formbegrepp, och filosofers och konstnärers brottning med motsättningen mellan yta och djup.

Hösten 2008 gav jag ut mina memoarer under titeln ”Blickar tillbaka” (2008). I januari 2011 följde ”Hets! En bok om skolan”. Där fortsatte jag den diskussion om den mänskliga kunskapen som jag påbörjat i ”Ett oändligt äventyr”, men jag gav mig samtidigt mer direkt in i den samtida debatten om skolan och universiteten. Boken ”Livstid”, som kom ut tidigt år 2013, handlar om de stora valen i livet och andra existentiella frågor.

Hösten 2015 gav jag ut en drygt 800-sidig biografi över Karl Marx, ett slags sammanfattning av ett halvsekellångt arbete om denne märklige man. Biografin kommer ut i engelsk översättning på Verso, London och New York i april 2018.

Jag har fortsatt att skriva i tidningar och tidskrifter och har publicerat många vetenskapliga artiklar på engelska, tyska och franska (se Bibliografi). Även i Nationalencyklopedin har jag flitigt medverkat. Jag var medlem av regeringens Millenniekommitté som arbetade åren 1998–2000 och fungerade under år 1999 som expert på området humaniora vid Högskolan i Malmö. Under åren 2002–2009 har jag varit medlem av Högskoleverkets referensgrupp på temat bildning. Jag är också medlem av redaktionsråden i en rad svenska och internationella tidskrifter, nämligen Filosofisk tidskrift, Utbildning och demokrati, Episteme: A Journal of Social Epistemology samt den centralasiatiska Fonus.

Åren 2003-2008 var jag inspektor för Folkuniversitetet i Göteborg. Mellan 2001 och 2007 var jag medlem av styrelsen för SCAS. Fram till nyåret 2014/15 ingick jag i styrelsen för tidskriften Ord & Bild. Sedan våren 2017 skriver jag ledare var fjortonde dag i dagstidningen ETC Göteborg.

Jag fick Augustpriset (Svenska Bokförläggareföreningen) 1997, Kellgrenpriset (Svenska Akademien) 2002, Bokollonet (Wettergrens bokhandel) 2004, Lotten von Kraemers pris (Samfundet de nio) 2005, Göteborgs stads honnörsstipendium 2007, Svenska Akademiens Nordiska pris 2008, Göteborgs stads hederstecken (stadens presidium), Tegnérpriset (Tegnérsamfundet) 2011 och Rettigska priset (Vitterhetsakademien) 2018.

Jag gifte mig första gången 1963 med Lena Herdendal. Med henne har jag barnen Mathilda (f. 1964) och Oscar (f.1967). Sedan 1975 är jag gift med Eva-Maria Flöög, som fram till pensioneringen var lärare vid bibliotekshögskolan i Borås. Med henne har jag sonen Per (f.1976). Jag har tio barnbarn, ett bonusbarnbarn och fyra barnbarnsbarn. Mathilda har döttrarna Rebecca (f.1985), Carolina (f.1986), Cecilia (f.1990) Isabella (f.1992) och Felicia (f.2000). Mathilda är gift med Ingvar Hjorth. Oscar har döttrarna Ylva (f.2002) och Anna (f.2003) och sonen Elias (f.2012) med sambon Emilia Karlsson. Per är gift med Åsa Gunnarsson (f.1975), som har Charly (f.1997), Per och Åsa har sonen Arvid (f.2009) och dottern Irma (f.2012). Carolina har sönerna Ossian (f.2012) och Esaias (f.2014). Cecilia är gift med Dan Öberg Liedman och har med honom dottern Majken (f.2013) och sonen Folke (f.2015). Isabella har dottern Sigrid (f. 2016).

Innan ett trasigt knä satte stopp för verksamheten var jag en hängiven motionslöpare. Jag debuterade i Stockholm marathon 1989, två dagar efter femtioårsdagen, och sprang på 3.21.21. Senare fullföljde jag ytterligare två marathonlopp. Jag har sprungit tio Göteborgsvarv (halvmarathon, som bäst 1990 med 1.31.48) och en hel del annat. Numera nöjer jag mig med att promenera.